För en hemmafru från 1900-talets mitt kan hemmet vara ens allt. Där man bor, jobbar och spenderar hela sina dagar. Det får vi lära oss i Kristina Sandbergs tre romaner om hemmafrun Maj, som nu blir pjäs på Dramaten.
Ellen Lamm och Ellen Jelinek är i slutskedet av arbetet med pjäsen Maj. De spelade den för första gången inför en mindre publik häromdagen. Snart är det dags för premiär på lilla scen. Ellen Lamm som regissör och Ellen Jelinek som pjäsens huvudrollsinnehavare Maj.
Jag möter dem båda i personalcaféet högst upp i Dramatenbyggnaden. De kommer precis från sina repetitioner. Ganska kort efter att jag ställt min första fråga ringer det i Ellen Jelineks telefon. Hon hade visst glömt bort intervjun idag och planerat in att hämta upp sin hund. Vem ska nu hämta vovven? “Äsch jag får bara cykla dit efteråt”, säger hon och vi kan fortsätta.
Pjäsen bygger på Kristina Sandbergs populära boktrilogi om den helt normala hemmafrun Maj. Det är första gången berättelsen om Maj görs om till teater. Maj växer upp i ett fattigt hem ute på landet i Östersund. Efter en misslyckad romans med en ung man, flyttar hon till Örnsköldsvik och får jobb på ett konditori. En dag träffar Maj den frånskilde, mycket äldre och dessutom välbärgade Tomas. Han förför henne med mat och snaps och de hamnar i säng med varandra. Några månader senare upptäcker Maj att hon är gravid. Hon vill inte ha barn med Tomas, men hon har inget val. Här börjar vad som blir resten av Majs liv. Hon startar familj med den välbärgade och dubbelt så gamla mannen, blir hans hemmafru.
— I grund och botten blir hon ofrivilligt med barn. De finns tankar på att göra abort, men det går inte. Det kostar pengar och det är farligt. Läskigt och omoraliskt. Och sedan definierar det hennes liv. Det här var inte så längesedan. Jag längtar till när 20-25 åringar ser den här pjäsen och tänker på det, att de rättigheterna är så fruktansvärt viktiga. Att kunna göra abort. Att man inte tar det för givet. Det slår mig jättehårt. Men det är inget olyckligt liv Maj lever. Hon har en bra man, blir inte misshandlad, men hon valde det inte själv. Och antagligen hade hon gjort abort om hon hade fått välja. Det förföljer henne livet ut, säger skådespelaren Ellen Jelinek.
"Hennes liv går långsamt åt helvete"
Maj är inte den typiska huvudpersonen. Hennes liv är inte särskilt spektakulärt. För det mesta är hon hemma; ser till att hålla våningen ren, barnet mätt och mannen nöjd. Det blir aldrig sådär dramatiskt som vi kanske är vana med på en teaterscenen. Och Maj är ingen karaktär vi är vana att följa.
— Det är vardag verkligen. Det är dramaturgiskt spännande för hennes liv går långsamt åt helvete. Men det går inte snabbt eller helt åt helvete. Det går lite upp i början, någon slags klassresa och sedan gör familjen en klassresa neråt och det är inte mer dramatiskt än så, berättar regissören Ellen Lamm.
— Hon är heller inte alltid så likeable. Man kan bli jätteirriterad på Maj. Hon är ingen hjältinna eller antihjältinna. Det är en ovanlig person att sätta som en huvudroll. Det här borde vara någon bikaraktär i pjäsen. Men helt plötsligt så sätter vi henne i centrum. Jag har inte gjort den typen av roll förut, fyller Ellen Jelinek i.
Hur har det varit att spela en så pass annorlunda roll?
— Helt fantastiskt. Också att jag får skildra henne från att hon är 20 till knappt 60 år. Jag älskar att få spela osympatisk. Hon är inte helt osympatisk, men ibland är hon faktiskt det. En mamma som får bråka och så. Det har varit ljuvligt att spela en så pass komplex figur, berättar huvudrollsinnehavaren.
I en hemmafrus liv blir hemmet det mest centrala. Kristina Sandbergs böcker beskriver hemarbetet i yttersta detalj. Hur hon noggrant städar skrubbar, går tillväga för att baka bröd och laga kalops. Det är Magnus Lindman och Pia Gradvall som har skrivit dramatiseringen av Sandbergs trilogi.
— Vi alla undrade hur det skulle gå till. Dels för att det är tre böcker och mycket material att koka ner. Men också för att man är så mycket inne i Majs egna tankar i böckerna. Lindman och Gradvall har valt att ha med scener från alla tre böckerna. Pjäsen följer Maj under en lång period i hennes liv. Men det är korta scener. Man kommer in i dramatiska situationer och går ut ur dramatiska situationer. Det är det mest dramatiska nedkokat, säger Ellen Lamm.
Hemmet på scenen ser inte ut som något vanligt hem. Och Ellen Jelineks Maj står inte och dammsuger framför publiken. Istället har de byggt pjäsen runt ett antal föremål som står i fack på sidorna av scenen.
— De har varit djärva i sin dramatisering. Materialet är så rikt, för de har tagit ut essensen på något sätt. Och då har vi tänkt: vad vill vi berätta på scenen? Vad kan vi tillföra som konstnärer i en annan konstform än den litterära? Och jag upplever att de här facken som sakerna finns i spelar en viktig roll. Sakerna som hon tar fram och sedan minns igenom. Det är en resa i hennes huvud, en minnesresa, säger Ellen Jelinek.
"Vissa ögonblick är i blixbelysning och andra i dimma"
Föreställningen berättar om hur Maj minns tillbaka på sitt liv. Minnena är kopplade till hennes ägodelar.
— Om man ser på sina minnen av livet så är det enskilda ögonblick som dyker upp och det är ofta kopplat till en känslomässigt stark upplevelse och kanske också till något föremål. Man kanske tittade på ett kakelgolv under en dramatisk händelse och sedan kan man återskapa det kakelgolvets mönster i huvudet och ha en stark relation till det. Och det tycker jag var intressant att skapa, som en snitslad bana av ögonblick. Så fungerar pjäsen av dramaturgiska skäl, men så fungerar ens minne också. Vissa ögonblick är i blixtbelysning och andra i dimma, säger regissören.
— Men det går mycket tid i pjäsen. Vi har privilegiet att berätta på så många olika sätt, för det är hur Maj minns det. Då har man råd med lite större spel ibland, göra det mer absurdistiskt eller ta in lite komik för att det är så hon minns det. Det ger oss jättemycket möjligheter, för vi gör inte anspråk på att berätta det naturalistiskt. Det är mer en minneskavalkad, fyller huvudrollsinnehavaren i.
Hur fungerar det att göra det vardagliga och det lågmälda i teaterformen där det kanske är mer vanligt med dramatiska berättelser och stora gester? Finns det någon motsättning där?
— Jag tänker inte att det är en motsättning. Det behöver inte vara realistiskt. Det är mer att folk pratar om något som är viktigt för dem och det samtalet kan ändra en relation. Men det är inte så stora händelser. Det är väldigt sällan någon som smäller i någon dörr, eller tar upp en kniv, säger Ellen Lamm.
— Det är ett krig på insidan. Massvis av oförlösta känslor och repliker som inte blir sagda. Det är mycket som inte blir gjort. Alla försöker hålla god min och göra vad man ska. Det är så man lever. Det är ohållbart om man skulle vara helt ociviliserad hela tiden. Men oftast är det så när vi ställer oss på scenen, att det är helt ociviliserade människor som ska döda sina systrar och ligga med sina mammor. Och så säger man alltid: gud vad jag känner igen mig i det där. Men gör man verkligen det, säger Jelinek och båda skrattar.
Maj går på Lilla Scen på Dramaten under hösten 2020 och våren 2021. Pjäsen har premiär den 16 oktober.
