Nöjesguidens filmredaktör Kasia Syty har intervjuat den sociala medier-skygge regissören som nu gjort en film om några dagar ur en fitnessinfluencers liv.
Efter att ha vunnit en guldbagge för bästa film med långfilmsdebuten Efterskalv om en 17-årig mördare som återvänder till sin hemort efter avtjänat straff, sa Magnus von Horn: ”Jag kommer inte att släppa det mörka i människan”. Och nu är han tillbaka med dramat Sweat, som zoomar in på en dyster ensamhet, dold bakom en färgsprakande fitnessmotivatör-fasad.
I filmens centrum står Sylwia Zając, en polsk influencerstjärna med 600 000 följare på insta som en dag lägger upp ett inlägg där hon erkänner att hon känner sig ensam.
—Jag undrade om fitnessmotivatörer var lika fit på insidan som de är på utsidan, säger Magnus när vi får tillfälle att prata via Zoom, han från sitt hem i Warszawa där han bor permanent och där filmen utspelar sig.
Är du en fitnessfantast?
—Haha nej! Verkligen inte. Jag har försökt några gånger men aldrig fastnat för något. Jag är bra på självdisciplin vad gäller andra jobb men inte fitness. Den tror jag man måste hänge sig åt 100%.
Isåfall undrar jag om du inte gjorde Sweat för att du hyser något slags agg mot fitnesshetsen?
—Inte alls. När jag hade gjort min första film hamnade jag i ett slags hål och funderade på vad jag skulle göra näst. Jag hyrde ett rum och satt ofta och tänkte på vad den nya filmen skulle handla om. Jag tillbringade väldigt mycket tid på sociala medier, särskilt på Snapchat som just då var populärt. Och det var första gången jag hittade till fitnessmotivatörer, och snart satt jag som fastklistrad och tittade på deras videos som postades hela tiden.
Varifrån denna besatthet?
—Jag har själv jättesvårt för att posta, lägga upp någonting. Och från att till en början tänka att influencernas beteende var narcissistiskt, kom jag med tiden fram till att mitt beteende egentligen är mer narcissistiskt eftersom jag tänker så mycket på hur det jag postar återspeglar mig och vad andra ska tänka. Influencers har brutit någon spärr, gått över någon gräns genom att posta så hämningslöst och dela med sig av banala saker som inte behöver vara så viktiga. Det finns någonting i det som gör mig avundsjuk för att, fan, det måste vara underbart att kunna släppa så mycket på sin egen fixering vid sig själv.
I dina filmer närmar du dig människor som ofta behandlas som stereotyper. Fitnessmotivatören i Sweat, mördaren i Efterskalv. Är det så att du känner att du själv också behandlas som en stereotyp?
—Jag vet inte om det handlar om det. Men det finns i mig en rädsla att bli missförstådd. Jag tycker att det som saknas i världen är en empatisk blick - det är mycket enklare att vara fördomsfull. Jag tror att den empatiska blicken kräver ett arbete medan fördomsfullhet inte kräver någonting. Att älska sin medmänniska är ett mycket aktivt och tungt jobb, man måste kämpa för det. Den kampen måste vi påminna oss själva om. Därför tycker jag att karaktärer som en fitnessinfluencer eller en mördare blir så intressanta. Och för mig handlar det inte om att intervjua dem och göra en biografi, utan om att porträttera dem på ett trovärdigt sätt. Och det trovärdiga ligger i det som vi alla delar vilket finns djupt inom oss själva.
Magdalena Koleśnik som spelar huvudrollen i Sweat bär hela filmen på sina vältränade axlar. Jag undrar hur ni har jobbat fram den här karaktären.
—Jag visste att jag ville jobba med någon som är skådespelare, inte med en amatör. Magda var den första personen jag castade. Jag kände att hon hade rätt slags tålamod med sig från teatern där hon annars jobbade med att verkligen gå in i roller på djupet. Hon hade inte ens Instagram när hon fick rollen och fick lära sig allt det från början. Plus ett och ett halvt år av förberedelser på gym, fyra gånger i veckan. Men det viktigaste för mig var att hon – som inte alls är som Sylwia – skulle möta henne någonstans. Och anknyta till henne på ett djupt plan inom sig själv.
Ditt nästa filmprojekt är ett skräckdrama som utspelar sig i Köpenhamn efter första världskriget. Var kommer detta intresse för mörker och våld ifrån? Du verkar nämligen så snäll. Är det Bergmanarvet?
—Haha ja det är Bergmans ande som vilar över mig. Jag dras till det mörka, jag tycker det är attraktivt på något sätt. Egentligen tycker jag mest om att berätta historier, och så är det kul att paketera dem i olika färger och städer och tider.
Filmen Sweat har svensk biopremiär den 12 mars.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2021.
