Livet som vilde

Under de senaste två åren har hon varit en av Sveriges mäktigaste politiker. Om mindre än en månad ska riksdagens enda oberoende socialistiska ledamot avgå. På något jävla vänster har Nöjesguiden träffat Amineh Kakabaveh.

Raden “I think I’ll miss you forever, like the stars miss the sun in the morning sky” ur Lana Del Reys Summertime Sadness har snabbspolats och ljudet har blivit en Tiktok-trend. En video spelar ljudet över några olika klipp på Amineh Kakabavehs anföranden i riksdagen. Hon har inte många anföranden kvar tills dess att hon lämnar riksdagen efter valet.

Amineh Kakabaveh har tre intervjuer idag. Hon har precis lagt på med “holländska DN” och verkar ha tagit en löptur. Det är färre intervjuer på sommaren och nu ligger snittet på fem om dagen istället för hennes vanliga åtta. Sedan hon lämnade Vänsterpartiet sommaren 2020 har hon inte haft någon sekreterare, pressekreterare eller andra tjänstemän. 
– Jag har inte alls semester. Det är bara jobb, jobb, jobb.

Pressen från pressen är det som varit jobbigast. När Kakabaveh blev partilös och fick en vågmästarroll under de senaste två årens budget- och statsministeromröstningar var det många som ville få tag på henne.
– Jag hade inte tänkt att medierna skulle vara intresserade. Det var det sista jag tänkte på. Jag vill inte ge upp, jag har aldrig gjort det. Sedan jag var liten har jag kämpat för mina och andras rättigheter. Jag tyckte det var rätt och korrekt, så jag ger aldrig upp. 

Det känns omöjligt att du aldrig gett upp på någonting. Inte ens att sätta ihop en Ikeamöbel?
– Jag är envis. Även om jag ger upp för stunden går jag tillbaka och försöker fixa det. Allt går bara man har tålamod och inte ger efter. Det är också erfarenheter av ett svårt liv som gör att man blir som jag, tror jag. Jag har levt mellan liv och död, både som peshmerga men även som barn. Om vi hade bröd hade vi inte ost. Hade vi ost hade vi inte bröd. Man blir lite stark.

Hur ser din vardag ut under hot av Erdoğan?
– De som hotar mig är grå vargar och Erdoğanstödda grupper. Det är ju jobbigt såklart att det ska behöva vara så, men jag räds inte. Mest av allt avslöjar Erdoğan sig själv när han kräver att jag utlämnas till ett land som inte är mitt.

Tiktokanvändaren som kommer att sakna Amineh som stjärnorna saknar solen i morgonhimmeln hör till en stor skara beundrare. I den kurdiska rörelsen är hon nästintill helgonförklarad. 
– De är så snälla! Jag har gjort saker som inte många män och kvinnor gjort. Känd vet jag inte om jag är, kanske bara inom de kretsarna. Jag har bara gjort min plikt. När folk tackar mig, när folk skickar blommor känner jag att det värmer väldigt mycket, men jag har bara gjort min förpliktelse. Jag är ingen hjälte, jag är bara socialist. 

Holländska DN släpper sin intervju och det enda som är begripligt är Het Zweedse parlementslid Amineh Kakabaveh (51). På passet och Wikipedia står det 1970, men hon säger att hon nyss fyllde 47. 
– På papper är jag fyra år äldre. Någon gång i mars 1974, en regnig dag nära iranska nyårsafton har min mamma sagt att jag föddes. I princip alla mina syskon vet inte sina födelsedatum. Jag minns när mina syskon föddes, men inte vilken dag. 

Av Amineh Kakabavehs sju syskon är det fem som bor kvar i Kurdistan. Senast de sågs var 2002, den första gången hon träffade familjen sedan flykten 1986. Hon återförenades med sin familj ännu en gång i Turkiet 2014, men sedan Erdoğan kom till makten är det inte möjligt för dem att träffas där längre. 
– När man kommer från samma sorts miljöer som jag gör förstår man vikten av demokrati, säger hon. 

Samtalet kommer in på segregationen, och ett uttalande som integrationsminister Anders Ygeman gjort om att reglera hur många med utomnordisk bakgrund som ska bo i ett visst område.
– För 20 år sedan sa jag till Vänsterpartiets ansvariga att vi inte ska låta människor som kommer till det här landet bestämma själva. När jag kom till Sverige, ensam, och hamnade i Västerås var det inga problem. Har man barn och unga och hamnar i ghetton är det inte de familjernas fel. Det är samhällets fel. Ingen orkar ta den här fighten på sättet som jag tagit. Tyvärr.

Det har väl att göra med hur bostadsmarknaden ser ut också?
– Jag har stått i bostadskön i 22 år. När jag söker får jag upp lägenheter i Botkyrka, i Haninge, i Skärholmen, där jag bor nu. Det är svårt för många. Även om man är riksdagsledamot. De flesta invandrare, deras barn flyttar in till stan. Föräldrarna är kvar i förorten. De flesta av mina vänner är inte kvar här i Skärholmen. De har förkovrat sig, skaffat bra utbildning, tjänat pengar och köpt lägenhet i Liljeholmen, på Söder- och Norrmalm. Så det är fel att tro att alla invandrare är en belastning, ett problem. Om alla invandrare bor i ett område som Djursholm finns det inte problem. Problemet är klass, klass, klass. Ingen säger tvärtom, att det är ett problem alla rika bor i samma område. 

Detta är ett glädjande besked från Kakabaveh. Jag hör omedelbart av mig till min invandrade mamma i Djursholm och meddelar att hon inte är ett problem. Amineh fyller på med att segregationen inte bara är ett problem för förorten, utan ett problem för hela samhället. 
– Det är självklart att om vi inte har bostäder för de som redan finns, om vi inte har bra skolor eller sjukvård så kommer det drabba de som redan bor här och de som kommer hit. Det är många saker som hänger ihop som folk inte vågar prata om. Men jag vågar, och när jag vågade prata om det ville inte Vänsterpartiet ha det. Då blev det bråk och gnäll och till slut tvingades jag lämna. 

Kakabaveh menar att klassperspektivet är viktigt, men det är inte hela problemet. 
– Mina vänner och bekanta som är rika har inga problem. Hälften av dem bor på Liljeholmskajen. Det är ingen som säger att Liljeholmskajen är segregerat. Jag har grannar som är tio gånger rikare än någon annan som vuxit upp i Sverige. De köper sina lägenheter i cash. De är de rikaste från Damascus och Baghdad och Dubai. De kommer hit inte som flyktingar utan som företagare. De hämtar hit släktingar och plötsligt går de i konkurs. Migrationspolitiken är totalt misslyckad. Det är inte för de som behöver. Hela Skärholmen är tomt på sommaren. Alla åker hem till sina hemländer, och alla kom i nöd. Jag lovar att folk som säger att de absolut inte kan stanna i hemlandet är i hemlandet så fort de får uppehållstillstånd. De gör business, besöker sina familjer. Det finns ingen kontroll. Det sabbar för de som bor här och det påverkar integrationen och resursfördelningen. Jag blir upprörd, säger hon.

Efter 14 år som riksdagsledamot tycks det inte råda någon politisk depression hos Kakabaveh. Hon glider lätt in i brandtal och det går inte längre än någon minut mellan gångerna hon nämner vikten av demokrati och mänskliga rättigheter. Flera små partier har nominerat henne till att ställa upp till riksdagen, men hon har tackat nej.
– Jag har fem och ett halvt år universitetsstudier i ryggen och är inte en sådan som blir arbetslös. För mig är politiken en kamp, och jag hoppas att det finns många i det här landet som vill och ska starta en politisk rörelse som kan göra skillnad. V är som S för 5 år sedan, S är som M för 10 år sedan och alla är trängda till höger för att de ska vara regeringsdugliga. De tänker kortsiktigt. Jag kommer alltid vara politisk - om jag inte tillhör ett parti kan man påverka på gräsrotsnivå. Jag är ju gräsrot, jag är varken hora eller kuvad.

Det är ett konstaterande men Varken hora eller kuvad är också namnet på en organisation för kvinnors rättigheter som Kakabaveh varit ordförande för sedan 2005. Hon är en kvinna med många epitet. Det kanske allra främsta är politisk vilde.
– I den bemärkelsen man har använt det är det faktiskt respektlöst. Jag är partilös och oberoende socialist, men termen politisk vilde är mer medial. Det beror på hur man använder det, men det är klart att det inte är positivt. 

Termen vilde råkar sammanfalla med många stereotyper och namn kring kurder, som länge kallades bergsturkar i ett försök att förneka deras kulturella identitet.
– Jag har mer humor än så, jag är inte så lättkränkt. Jag kämpade i Vänsterpartiet emot identitetspolitik. För mig är ideologi, vem du är och vad du står för viktigare än din färg och så vidare.

Vad är det vildaste du gjort?
– Det är jättemycket saker. Att lämna mitt hem och bli peshmerga i tonåren, till exempel.

Hon tillägger senare att hon även har plankat på såväl tunnelbana som spårvagn.