En vidrig djursholmstjej faktagranskar Barracuda Queens

Netflix har släppt ytterligare en serie som utspelar sig i Djursholm. Nöjesguiden har som traditionen bjuder låtit Clara Popenoe Thor faktagranska.

För fyra år sedan kom den första svenska Netflixserien Störst av allt. Den är kanske fortsatt störst av de femtioelva överklasskildringar som har släppts under det senaste decenniet. I veckan har en ny konkurrent seglat upp - Barracuda Queens. 

Låt mig inleda med en brasklapp: jag var inte född på nittiotalet. Jag har avsevärt minskat min Djursholmsnärvaro under 2020-talet. Men vissa ränder går aldrig ur. Fem generationer Djursholmsblod forsar genom mina vener och det var länge sedan jag såg dem så tydligt som när jag konsumerade Barracuda Queens. Vissa av genvägarna som tas i serien skär som knivar i mina porslinsögon. Här är några av dem. 

Bemödar man sig att hitta en fungerande overheadprojektor år 2023 och en colaburk i gammal design, då tycker jag att man också kan kosta på sig ett väggur som inte finns på varannan kommunal skola.

SvD:s recensent Anna Hellsten har redan påpekat att några av låtarna som tonsätter serien inte var släppta när det är tänkt att serien utspelar sig (värt att nämna här är att Netflix själva inte ordagrant har sagt 1995, utan nöjt sig med “mitten på nittiotalet). Jag tycker det är fine att ha med musik som släpptes post-95, där det är så nära att man måste googla om låten släpptes innan eller efter. Att Radioheads No Surprises, från det bejublade albumet OK Computer, kom 1997 är inte ett problem. Den gick inte heller då särskilt varm på cd-spelarna i Djursholm. Radiohead nådde fram över kommungränsen som tidigast 2013. Hade man tur hade man fått höra Creep på besök annorstädes. 

När man ändå undgår att vara bokstavstrogen med årgången på musiken anser jag emellertid att man borde ha kostat på sig Magnus Ugglas renodlade banger Hotta brudar (anno 2000). Om inte för något annat så i folkbildningssyfte.

När mammas lilla tjej skall parta

Måste hon samma morgon starta

För att hinna med en shoppingrond

Och utöka sitt klädbestånd

Sen NK tacka för besöket

Möts alla väninnor ner på Köket

Sedan tar man limousine och far

Berusade till Sophies Bar

Här kommer hotta brudar från Djursholm

Ho ho ho hotta brudar från Djursholm

Och dom är glassiga och dom är flotta

Men ändå hotta brudar från Djursholm

Nu till det viktiga: utseendet. Vi lever i en hemsk tid då det inte räcker att vara ung skådespelerska, man måste dessutom vara influencer, poddare, gärna modell. Sådana nymodigheter. Jag tror att det kanske är denna senkapitalistiska skådespelarbransch som gör att tjejerna i Barracuda Queens ser så moderna ut. För att se ut som en Djursholmstjej (såväl 1995 som 2023) måste man vara beredd att göra ödesdigra kompromisser med sitt eget utseende. Det finns gränser för hur mycket man kan lida för konsten (eller en sex avsnitt lång Netflixserie). Kanske stod det i aktrisernas kontrakt att man inte fick noppa deras ögonbryn. Men de borde inte lämnat ögonbrynen helt orörda. De kunde lånat lite lim från drag queensen på biblioteket. Säger drottningarna nej är det inte för mycket begärt att kräva ögonbrynsproteser.*

Vi är många som önskar att vi kunde bära upp Sarah Gustavssons (Amina) nätta page. Idag är det vissa som gör det i Djursholm – blonda pojkar som enligt egen utsago ska dra till frissan vilken dag som helst. Jag såg någon videoessä som jag inte tänker leta upp om varför det aldrig känns äkta att se nutida skådespelare i roller som utspelar sig på 1900-talets andra hälft. Summa summarum har hår-,  hud- och tandvården kommit för långt för att man ska kunna se ut som att man inte sett en iPhone. All hårvård har dock inte nått Djursholm än. Då som nu kommer det, i en grupp på fem tjejer, alltid finnas en med ett frustrerande otämjbart puffigt hår. 

Modet i Barracuda Queens (kanske det lättaste att få rätt?)... it’s giving sökorden Y2K 90’s grunge revival och en massbeställning på Plick. Man har valt ut de nittiotalsplagg som är fashionabla idag, de som börjat masskopieras och säljas på Djursholmsbolaget HM och helt förbisett de många fula plaggen som bars innan millennieskiftet. Jag upprepar – man måste lida för konsten, och även för Netflix senaste kassako. Min bedömning är att den svenska överklassen klär sig fult som fan för att de känner på sig att de egentligen inte behöver bry sig om vad de har på sig. Den ekonomiska säkerheten är så pass stark att man kan ha på sig den mest förskräckliga tänkbara utstyrseln och ändå lyckas mycket väl på arbetsmarknaden, på krogen och i polisförhör. Det är förresten något med Tindra Monsens gestaltning av den duktiga flickan Frida som är helt på pricken. Hon bär sin kropp som om hon gått tre år i balett, sen tio år i ridning, och ständigt plågas av en osäkerhet som är helt ogrundad eftersom allt kommer lösa sig för henne. 

Min teori är att den svenska överklassen är så kraftigt överrepresenterad i svensk drama för manusförfattarnas skull. Skriver man manus till stöddiga rika tjejer tror man sig kunna komma undan med skönlitterära, artiga, rena repliker av typen “jag håller på att dö av tristess”. Skriver man ett manus för överklasskaraktärer blir kraven på en realistisk dialog lägre. Inte för att det är så i verkligheten, utan för att det blivit status quo i svensk TV och film. 

Det finns däremot en riktig ljusglimt i manuset. Författaren Camilla Ahlgren har tillsammans med skådespelaren Hannes Alin verkligen bemästrat överklasspojkarnas gaslightande, den sluga tonen som alltid lyckas hålla sig på gränsen där det är precis så pass diskret irriterande att man inte kan säga ifrån –”nu ska väl vi (läs: du) ställa oss upp och gå hem”. Fy fan. Man blir harakirisugen. 

Det finns klichéer som är det av en anledning – laxrosa skjortor med en kofta knuten runt halsen. Fiskbensparkett, mittbenor, avlägsna släktingar som ser ut som författaren Johan Norberg om han vore ond. 

Jag vet inte om det är en lika renodlad kliché att överklassen sysslar med bedrövlig djurhållning men det går mycket längre än mufflonfåren som Dagens ETC berättade om tidigare i år. Det går en klassisk vandringssägen i Djursholm om en föregångare till Tiger King – huset på Skandiavägen som huserade ett lejon (ett bokstavligt fucking lejon) som husdjur på 1920- och 30-talet. Med den bakgrunden är det kanske mindre uppseendeväckande att ett till synes barnlöst par i femtioårsåldern har en kanin som husdjur. Låt säga att de kommer undan med att vara fullvuxna kaninägare. Då återstår ändå en fråga; hur. HUUUUUR. Hur? Hur kan ingen av de hundratals människorna som varit inblandade inte någonsin ha sagt att ingen kommer gå med på premissen att det här är en riktig kanin. Jag har sett harar. Jag har sett gosedjur. Jag har sett furries på Liseberg. Jag har sett människor. Alla har de varit mer lika en kanin än de ihopsydda resterna från ett geriatriskt frisörsgolv som i Barracuda Queens får utgöra en kanin.**

Anyway. Om vi förbiser att Djursholmarna 1995 nog inte hade en otrohetsring, att de inte heller skulle ha haft tv:n i vardagsrummet där man har gäster utan i det andra vardagsrummet, att åtminstone någon av papporna skulle ha varit tjockare eller aspigare eller båda två, kvarstår ett trovärdighetsproblem. Det är nämligen en sak som händer varje gång gamla Djursholmare, särskilt män, samlas. De visar upp sig, inte med slipsknut eller dyr klocka, utan med kunskap. Djursholmsanekdoterna börjar flöda. De berättar om när familjen Pripps ägde huset på Barracudaudden, att de inte riktigt vet varför udden heter så (det är efter militärföretaget Barracudaverken som huserade på närliggande Skärnäsvägen), och om familjen på Skandiavägen som hade ett lejon som husdjur.

En sista grej bara: det är såklart oemotståndligt att ha på sig lite stöldgods om man nu gjort en massa framgångsrika inbrott, men ett armbandsur? Unga dam, vad ska du med ett sådant till? För en Djursholmstjej finns det bara några få klockslag att hålla koll på: hög tid att fucka ur, time to flytta hemifrån, gifta sig o’clock, dopdags och kvart i tillställning.

Exakt nu är timmen slagen dags att återigen beundra den osannolika kaninen och snälla, snälla, börja göra tv-serier om något annat än den svenska överklassen. 

* Efter att ha skrivit detta nåddes jag av ett klipp där Alva Bratt sminkas på Caia Cosmetics bekostnad och kanaler där hon i princip ordagrant säger att hon vägrade låta sina ögonbryn röras för rollen i Barracuda Queens.

** Måste dessvärre göra ett tillägg. Lusläste sluttexterna och fann att man nämnt “Polly” som kvalificerad statist i rollen som kaninen. Helt sjukt att hon finns på riktigt. Kan inte komma över hennes radiostyrda utstrålning. Good for her.