FOTO: David Gabrielron.

Günther: "Jag är för djup för den här branschen"

07:33 23 Jan 2023

Hur summerar man en tjugo år lång karriär som världsartist? Det är omöjligt, men sexualisering av mannen, receptet för lycka och Irakkriget är några nyckelord.

I ett konferensrum där ingen konferens någonsin har ägt rum står ett långbord tillverkat i något oförklarligt högljutt material. Så fort man rör vi det ringer det som en kyrkklocka. Man tänker inte att man rör vid ett bord så ofta, men det gör man. Vanligtvis kan man inte koncentrera sig på något annat när bordet väsnas. Nu spelar inte det bordet någon roll, för på andra sidan av det sitter Günther. Sedan 2015 har han avböjt all medverkan i svensk media, eftersom de inte förstått honom. Nu öppnar han upp och reder ut ett och annat.
– Svensk media vill alltid ha någonting som låter sexistiskt, för att de inte kan förmedla att jag är sexuell i mitt uttryck. Jag är sexuell i mig själv, det har de missat. Jag har aldrig varit sexuell mot någon annan. Jag vänder allting mot mig själv, om man ser helheten. Det är alltid mer män än kvinnor i mina videor, men det är det ingen som ser. 

Är du PK?
– Jag var PK långt före alla andra. För tjugo år sedan. Det här med att se allas lika. Redan i första videon hade jag en transa med. Jag hade med killar i tajta shorts och jag visade rumpan i första videon, för att den inte skulle sexualiseras mot kvinnor. Ändå vägrar folk gå med på det. Mycket har förändrats på 20 år, det är en annan tid idag. Du tror väl inte att jag skulle göra Teeny Weeny String Bikini idag?

 

"Jag har varit sexuellt trakasserad i tjugo år i media"

 

Den frågan är faktiskt omöjlig att besvara. 
– För 20 år sedan var det viktigt för mig att visa en bild av hur det såg ut. Man var så trött på hiphopen då, det var “f*** your bitches". Det var då jag började med min musik. Jag hade döttrar själv, nu har jag till och med barnbarn. Varför ska Britney och alla sexualiseras? Varför sexualiserar man inte mannen? Jag ville se reaktionen och det fick jag göra. Skivbolagssnubbarna var rädda när det kom en man, som var i deras ålder, som kom in och bara toppade listorna. Det är klart att det är en liten rädsla – här kommer jag och fördärvar deras vision om småtjejer som ska figurera. Jag gör tvärtom, jag har jobbat så hårt med motsatsen, och så blir man då vänd i svensk media. Därför sa jag att det inte är lönt för mig att diskutera. Jag är för djup för den här branschen. Man kan ju tänka att jag är för intelligent för att vara i den, säger Günther.

Han menar att situationen ser något bättre ut idag jämfört med när han började – idag objektifieras och sexualiseras både kvinnor och män, och den psykiska ohälsan är ett problem för alla.
–  Killar har lika mycket tryck på sig som tjejer. De får inte finnas om de inte har sexpack. Tjejer pratar sinsemellan, men killar pratar fortfarande inte med varandra. Det är därför det finns så mycket psykisk ohälsa bland killar.

Det är många män som hört av sig till Günther genom åren, enligt honom särskilt många inom militären. Ett klipp från 2008 där ett amerikanskt regemente i Baghdad lipsyncar till Günthers Ding Dong Song har snart fem miljoner visningar. Klippet analyseras inom ramen för Judith Butlers teorier i den vetenskapliga artikeln “Understanding the Funny Military Music Video”, där klippet sägs vara ovanligt detaljerat och populärt för genren.
– Det är många killar som upplever tvång att vara någonting de inte vill vara, de känner sig för mjuka. Det är många som skriver att jag fått dem att klara av sin tjänstgöring, att de lyssnar på min musik varje dag för att komma in i en annan värld. Jag får sådana meddelanden varje dag. Så man ska inte förminska någonting.

Han berättar fritt, långt och eftertänksamt om värdet av att låta folk komma ifrån vardagen, att de får lov att vara sig själva och att han “bygger på att ge hopp”. När samtalet mynnar över i frågor om hans uppväxt blir han emellertid ovanligt fåordig och snabb i sina svar.

När började du bli dig själv?
– När jag föddes.

Hur var din uppväxt?
– Tråkig, normal.

Kände du att du stack ut redan som barn?
– Ja.

På ett jobbigt sätt?
– Det vet jag inte. Folk tycker det är bra att sticka ut. Jag har inte varit brottsling eller ADHD, jag har bara massa energi och står för vad jag tycker. Det gjorde jag redan då – var det någon som var mobbad så gick jag emellan. Jag var aldrig beroende av att vara med de häftiga, då gick jag hellre bort till de svaga. 

Orden börjar flöda igen. Günther berättar engagerat om en äldre italiensk man, hans “största fan”.
– Han sitter i en grupp, jag vet inte om det är i Europa eller i världen, där det sitter tio gubbar och kvinnor som förmätet ska hitta svaret på "vad är lycka”, hävdar Günther. 

Detta tio minuter efter att han påstått sig vara “för intelligent för den här branschen”. Det kan stämma. Antingen känner han på riktigt en signore som “på något sätt… kemiskt…” ska avgöra vad lycka är eller så har Günther tagit detta rakt ur konferensrummets kvava luft. Jag skiter i om det är fejk, det är otroligt ändå.
– De har kommit fram till att jag var svaret, forsätter han.

 

"Sex är inte bara det sexuella – det är att hitta sin identitet"

 

På något vis faller detta sömlöst in i en redogörelse för Günthers långvariga motto; champagne, love, sex and respect.
– Det var när jag slog igenom i USA som jag tänkte att det är ännu viktigare med budskapen. Det står för mer än champagne, love, sex and respect. Champagne står ju för nöje, socialisering, det vi behöver. Love är liksom kärlek, som är det viktigaste liksom. Kindness is sexy. Vänlighet är idag så exklusivt, men det är det sexigaste som finns. Sex är inte bara det sexuella – det är att hitta sin identitet. Att vara en sexuell individ. Det kan vara att du är asexuell, att du är homosexuell, du är straight, du är whatever. Det är det det handlar om, inte själva den sexuella akten. Och så har man avslutningen, som är respekt. Det ska alltid finnas en ömsesidig respekt, understryker Günther.

Under karriären har han upplevt alla fyra kriterier, och försonats med att vara Günther dygnet runt. Men i det välanvända passet står det Mats.
– Man är ju artist. Alla är inte det men jag är jättelycklig över att jag är konstant. För mig har det aldrig varit jobbigt. Det är så många som blir lyckliga bara de får två sekunder med en, bara ta en bild. Det är aldrig otrevligt – jag ser det som ett barn på julafton. Det är inte så att jag är schizofren och tror att jag heter Günther, men folk säger det till mig. När jag har byggare och ska renovera hus så vill de säga Günther till mig. Trots att jag står där som Mats. För mig är det framförallt två roller som har tagit över i 20 år: det är Günther och det är pappa. Mats har inte fått så mycket utrymme.

Papparollen har ibland segrat över Günther. Inga pokaler eller priser har stått framme i villan utanför Malmö, och döttrarna beskriver han som “prio ett”.
– Stora perioder har jag haft dem själv. Jag har planerat efter det. De ville att jag skulle flytta till USA när jag slog igenom, det hade varit smidigare. Jag tackade nej för barnens skull. Vi är jättetajta idag så det är bara vinst.

Sedan några år tillbaka rymmer livet en roll till – den som morfar.
– Hon är precis som jag, hon är som klonad, säger Günther om sitt barnbarn. 

Den självklara följdfrågan, om hon börjat odla mustasch, väcker starka känslor.
– Det är så komiskt att folk alltid ska prata om min mustasch. Skulle man göra samma sak om en kvinnlig artist skulle det aldrig accepteras.

Om man frågade om hennes mustasch?
– Eller om man skulle fråga om hennes bröst. Men ibland får man lov att objektifiera mig. Jag har varit sexuellt trakasserad i tjugo år i media, som jag inte ens själv har tänkt på. Det jag jobbar så hårt med med min musik är att inte objektifieras. Att använda den sexualiserade mannen för att ta bort det här trycket som skivgubbar ställer på att ta fram en sextonåring som man kan objektifiera. Det är jag emot.

Det kan tolkas som kontraproduktivt att bekämpa objektifieringen av kvinnor genom att objektifiera män.
– Ibland är det bästa sättet att visa saker att överdriva dem, för att få folk att tänka “vad dum jag är”. Jag gillar att provocera, men det är för att attrahera därefter och kanske ge insikt.

Vittnesmålen om Günthers genomslag tycks vara flest i hans huvud. Han menar att det är en stor grej i USA att klä ut sig till Günther på Halloween, och nämner sin ikonstatus som en självklarhet, mitt i en mening. Meningen blir avbruten.

Hur länge känner du att du haft ikonstatus?
– Jag fick den ju direkt. Därför var det så enkelt för mig. Jag var inte heller 16 år när jag slog igenom, och då var det lättare för mig att bära den. Alla andra är beroende av sin senaste hit. Det har inte jag varit.

Nu äntrar Günther en ny fas som ikon. Han ska bli Günther 2.0.
– Min integritet har varit störst av alla. Det tror man kanske inte om mig, men det vet alla. För att jag ska kunna uttrycka mig så stort behöver jag den enorma integriteten. Att vara så sexuell och så stor i sitt uttryck och vara det ute skulle jag aldrig kunna vara. Jag är för jordad för det. Men nu har jag inte mer att bevisa efter tjugo år som artist. Nu släpper jag integriteten helt.


Nöjesguiden #1, 2023. 

Exakt vad Günther 2.0 innebär är Günther fortfarande hemlighetsfull om. Han har skaffat Instagram och Tiktok-konton som han varsamt kurerar. Hans senaste singel, Sex Myself, menar han är ett bevis på hur han utvecklats både som människa och musikaliskt. Det vankas en NFT. Det vankas mer musik. Det vankas Günther 2.0 och varken konferensrummets långbord, en eventuellt påhittad italiensk man eller veteranerna från Irakkriget vet vad som komma skall. Det vankas, banne mig, champagne, love, sex and respect.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2023.