Det är torsdag, tidig eftermiddag och luften har tagit slut. Under resten av Bokmässan är det som att samma koldioxid bara snurrar runt i lokalen, åker runt i ett evigt kretslopp av utandningar och ventiler, och utanför tornar Göteborg upp sig i vidriga konturer.
Vi bor på ett vandrarhem, eller invandrarhem som Alexandra Pascalidou säger när hon besöker Bangs monster, Alexandra matchar montern perfekt och är det enda inslaget av glamour som syns på hela mässan. Hon glittrar som en oas i öknen. Jag antar att det är det som kallas karisma. Det är för övrigt något som lyser med sin frånvaro på Bokmässan, där jag och mina kollegor i Rummet – Judith Kiros, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Díaz – befinner oss på grund av vår nyligen utgivna bok Rummet.
På väg till mässan funderar jag att stanna på en mack för att köpa ett par läsglasögon, såna där billiga som kostar en dryg tjuga, bara för att ”smälta in”. Jag hinner inte och lika bra är väl det, vill inte bli anklagad för cultural appropriation av någon påläst nörd.
Dagarna flyter långsamt, torra och prassliga och fullständigt menlösa. På kvällarna ska vi gå ut – vi köper billig energidryck som jag tror har möglat, blandar med tequila Judith köpt i Etiopien, spiller salt på golvet. Varje steg man tar därefter förmedlar sedan känslan av misslyckad sandstrand. Allting klibbar fast.
Vi är inte bjudna på middagar och tur är väl det. Jag går med blicken sänkt så att jag ska slippa hälsa, jag går med blicken sänkt och letar efter den gud som övergivit mig. På kvällarna ska man gå ut och vi är alltid sena, kommer alltid sist. På exklusiva mingel där gratisalkoholen flödat har de flesta redan gått. De som stannat är antingen äldre kåta kulturarbetare som juckar mot varandra i ett desperat försök att glömma sina hemmavarande familjer samtidigt som den övervintrade dj:n spelar The Weeknds sämsta låt, eller yngre kåta kulturarbetare som fascinerat stirrar på Judiths boxbraids.
Jag tänker att pappa inte lämnade Uganda för detta. Sen dricker jag lite tequila och kräks nästan i munnen, för energidrycken är fortfarande möglig. Alla dansar off-beat, det är nästan ett under, och det i sig gör mig nästan glad. Dagen efter går vi på en poesifest, man måste visa stämpel tio gånger, vakterna tror att jag försöker smita in. Jag undrar vilken förgäten värld som måste existera där folk på allvar söker sig till detta. Sen kommer jag ihåg att den världen heter Bokmässan och det är där jag befinner mig. När jag ser manchesterkavajer vars enda relation till svarthet är espresso nicka med till låtraden ”my niggas don't dance, we just pull up our pants and do the rockaway” tänker jag att detta är hur skärselden måste kännas.
En natt bor vi på hotell och Arvingarna spelar covers i lobbyn. Jag skriker i falsett när jag ser deras turnébil och tänker på den tid som flytt. Dagar jag spenderade med Tre kronor och Ooa hela natten och drömmar om en framtid, och detta blev alltså vad det blev. Sen får jag panik och bokar en sista minuten-biljett hem, rullar in på Stockholms perrong ett dygn senare, i skymningen. Jag känner mig som i första Jurassic Park när de tar helikoptern ifrån ön, lika glada att de överlevt som ledsna att de någonsin levt.
Men snart börjar det om igen.
Läs även: Elis Burrau rapporterar från Bokmässan – Dag 1, Dag 2 & Dag 3.
