Länge leve Ison & Fille

Foto: Josefin Mirsch

Tre år efter att P3 Guld- och Stockholmsprisvinnande För evigt släppts är Ison & Fille tillbaka med en ny skiva. Petter Hallén har träffat duon för att prata dåligt och bra självförtroende, slang och konsten att våga öppna upp. 

Ison Glasgow och Felipe ”Fille” Leiva Wenger kom in i branschen i början av nollnolltalet, ungefär samtidigt som pengarna försvann. De stora bolagen hade tröttnat på svensk rap, media hade tappat intresset och att sälja musik för pengar blev allt svårare för alla. YouTube var inte ens uppfunnet än. 
Ison menar att åren i skuggan förde något gott med sig. 

– Det har härdat oss att ha varit med under de mörka perioderna. Trots att vi ligger här uppe nu är det soft att vara medveten om hur botten ser ut. När saker var som värst tog vi allting på våra axlar och sa ”vet du vad, vi kommer inte att sluta, vi kommer bara fortsätta”.
Det är precis vad Ison & Fille har gjort, fortsatt. Sedan debuten för 13 år sedan har duon, ofta omgivna av vännerna i kollektivet Highwon, gjort musik präglad av livet i hemtrakterna längs huvudstadens röda tunnelbanelinje, i postnummerområde 127. 

Det är dagen före nyårsafton när jag möter upp Ison & Fille i studion där de håller på att göra klart sitt nya album, Länge leve vi. Det har gått tre år sedan sist, men att det skulle komma ett nytt Ison & Fille-album har alltid varit självklart. De har gett den första singeln från sin nya skiva samma namn som duons debutalbum: Vår sida av stan. I videon sveper kameran långsamt, eftertänksamt, över samma hus som Ison & Fille gled runt bland i sin allra första video. Mycket har hänt: svensk rap upplever sin andra vår och genren är sannolikt större än någonsin. Men mycket är sig likt: ”Det är ingen nyhet, du hittar mig som jämt, här på röda” öppnar Fille sin vers.

Varför valde ni att släppa just Vår sida av stan som er första singel?
Ison: Det kändes maffigt, som ett värdigt sätt att komma tillbaka på.
Fille: Det vi pratar om på den kändes jävligt nu för oss, den handlar om saker som har hänt, om vad vi såg runtomkring oss, känslor vi bar på. 
I: Både Vår sida av stan och en annan låt på skivan, Någon annans fel, skrev vi i somras när det brann i Husby och överallt i förorterna. Man var väldigt tvådelad inför det, det är därför jag säger ”det är knas men det är mitt, jag vill dra, jag vill gitt, jag skäms varje gång jag tar en titt”. Man ser sitt område som man är så stolt över, men samtidigt skäms man ändå över att se folk förstöra där. På samma gång som man förstår deras frustration, att de inte känner sig hörda.

Ison, på Vår sida av stan rimmar du samma ord på varandra, något du har börjat göra på senare tid. Berätta om dina inspirationskällor när det kommer till ditt flow.
I: Jag har plockat saker från alla rappare jag har gått igång på, lite från Busta Rhymes, mycket från Ludacris. I början inspirerades jag mycket av Redman, att han gjorde vad han ville – från ingenstans kunde han typ börja rappa på koreanska. Jag gillade galenskapen. Det var mycket som lossnade för mig när jag började bryta mot regler för hur rap ”ska” vara strukturerad. Att rimma samma ord på varandra är en del av det, det är en grej jag leker med just nu. Jag vill alltid utmana mig själv, på nästa skiva, eller kanske till och med nästa låt, kommer jag säkert hålla på med något annat. En annan förebild jag har när det kommer till flow är faktiskt Mike Tyson. Sättet boxare rör sig och slänger ut både små jabbar och riktiga kraftslag. Jag försöker göra det i min rap, att träffa lyssnaren överallt samtidigt, jag siktar både på huvudet samtidigt som jag slänger in lite kroppsslag också. Orden är viktiga men rap är mer än bara orden, det är ofta i mitt flow som min personlighet verkligen kommer fram. 
 

Vem tänker ni att ni rappar för?
F: Det beror lite på vad man skriver för slags låt, men jag tänker oftast att jag rappar till mig själv. Många av våra låtar är på något sätt pepplåtar. Som Jag skrattar idag till exempel. Folk trodde att jag var fett glad men jag gjorde den för att jag kände att jag behövde en sådan låt, för att peppa mig själv. 

Fille, vem du rappar för har ändå varit ett tema hos dig. ”Kanske aldrig når glam, ger en röst åt dem som aldrig kom på frågan” rappade du till exempel på Håll huvet högt, där du också säger ”så länge det finns liv i min kropp skriver jag om vårt liv i mitt block”. 
F: Den låten handlar någonstans om ett utanförskap och att inte känna sig delaktig i det som pågår runt omkring en, att känna sig utestängd från arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, att inte ha pengar, allt det här… Det är ju för att jag själv har burit på de känslorna, och bär dem än idag. Jag tänker oftast på yngre versioner av mig själv och mina vänner, så som vi växte upp, när jag skriver. Man vill ge dem den där stärkande musiken som man själv ville ha. Anthems liksom. 

Ison, på låten Vi tuggar från Vad är det för mode-EP:n rappar du: ”du kan göra min dans, om du kan följa stegen/och du kan komma hit, om du kan vägen”. Jag tänker att det säger någonting om hur ni riktar er, typ ”det här är vår grej och du är välkommen, men du måste själv hitta vägen till oss”, till det ni gör.
I: Ja. Jag försöker slänga ut att jag inte är en instängd person, att det inte bara handlar om mig och mina grabbar, och att ingen annan får komma till Bredäng. Och inte för att låta kaxig, men vi vet att det vi håller på med är bra. Så det är typ en öppen famn, men jag kommer inte att tvinga på dig det. 
 

På Langa fram från nya skivan går hooken ”cruisar i araban/hosta upp en yara fan/rutan den åker ner/booze det e bara att langa fram”. Slang har alltid varit en stor del av era texter.
F: Eftersom man håller på med hiphop och rap har man ju alltid varit intresserad av ord. Vi är från ställen där det pratas mycket slang, så det kommer naturligt. Det är ganska lekfullt. Vi kommer från att ha lyssnat mycket på Latin Kings, som typ var de första i svensk hiphop att ta in slang i sina låtar, ord från våra områden och kvarter. Att höra det på den tiden gav en känsla av igenkänning, det kändes nära en själv, att det var folk som pratade som vi gör. Med tiden har jag tänkt att folk kanske inte fattar vad fan man snackar om. Men jag har inget problem med det. Du vet, vi kanske inte fattar allt i vissa politiska tal till exempel, det finns andra sätt att använda språk som också kan vara utestängande på samma sätt. När man då har en mottagare i ens huvud som man skriver för, kanske en yngre variant av en själv, då uttrycker man sig på ett sätt som man själv förstår. Och om folk inte fattar det... Då behöver de kanske inte fatta det.

Foto: Josefin Mirsch
 

En grundläggande drivkraft i rap är att bygga upp ett självförtroende trots att ett omgivande samhälle ser en som mindre värd. Det är därför skryt är standard inom rap, det handlar om att säga att man visst är värd någonting trots att man kanske tillhör en grupp eller bor i ett område som ses ner på. Men en sak som Fille gör är att han tar det ett steg till och pratar direkt om just det dåliga självförtroendet som kan orsakas av klassamhället och rasistiska strukturer. Som när han var med på Mohammed Alis låt Ghettobarn del 2: ”att världen var mot en var något man kände ofta/lättare att låta det vara drömmar och bara softa/För fega för att satsa/Förneka att man platsa/Så till den grad att inget blev av/Vi gav oss av med zatla”. 

F: Det är väl en uppgivenhet man har känt, som har funnits där. En av våra tidigaste låtar som blev ganska stor, Skiter i, handlar i grunden om samma sak: Vi rappar om hur kefft saker kan vara på ett lite humoristiskt sätt, vi skiter i, de spelar ingen roll. Vi kom inte in på klubben, vi skiter i. Lagen och ainazis, vi skiter i. 

I: Det är det Fille gör så bra… Många rappare, som jag, vi jobbar fortfarande på det här att tuffa till sig. Det känns som att Fille har klarat av den där machobiten och vågar öppna upp sig. För det är mycket lättare att kamouflera det med annat. Jag jobbar fortfarande på att komma dit Fille är, där jag kan öppna upp mig om vad som helst. Det närmaste jag har kommit är låten När jag inte hade nått från förra albumet. Det tog mig länge att kunna göra det som Fille gör på en daglig basis. 

Kan man säga att det finns ett före och ett efter När jag inte hade nått, för dig? Det var ju första gången du berättade om vissa saker i din bakgrund.
I: Ja. Verkligen. Innan den låten… om ett beat drog fram vissa känslor eller minnen hos mig valde jag medvetet att inte ta upp det i min text, för jag visste inte hur jag skulle hantera det. Det tog mig så pass länge, så många skivor, att kunna öppna upp om saker som har hänt – att jag sov på de där bänkarna, att jag gjorde de där grejerna. Det är en process, som jag fortfarande… det kommer kanske ta mig två, tre år att göra en till sådan låt. 

Året efter kom ditt sommarprat. Som var lite av en chock. Även om du hade låtit oss veta vissa saker på När jag inte hade nått var det första gången du berättade offentligt om din första tid i Sverige, hur du och din mamma i perioder var hemlösa, om din pappa. Fille, hur kändes för dig att höra Isons sommarprat? 
F: Jag har ju vetat om hans historia, men inte så detaljerat. Genom all den här tiden vi har känt varandra har det liksom duttats ut, du vet, han har kanske sagt lite kommentarer här och där, haha. Men hur han gjorde det sommarpratet… Det var så jävla bra och starkt.
I: Jag var så nervös inför hela den grejen. Jag är väldigt van att alltid ha skölden av ”Ison & Fille”. Det kändes konstigt bara att stå där själv och att lämna ut sig på det sättet. Mina hemligheter, my pain, jag har sett det som en drivkraft i mitt liv, något som fått upp mig tidigt på morgonen. Jag tänkte att om folk känner till min smärta och vad jag har gått igenom, kanske jag inte kommer att vara lika stark längre. För det var min styrka, att jag var som Batman, att ingen visste någonting om mig. 

På låten Under press från nya skivan rappar du ”när min baba dog, jag blev Mufasa”. Att du slänger in en sådan rad, det känns ändå som något nytt från dig.
I: När man var yngre kände man sig lite som Simba, min pappa med dreadsen, bakgrunden med rastafarigrejen… Jag hade sett mig lite som ett ungt lejon, och när han dog var det en grej som min mamma sa: ”du är kungen nu, nu är det du som är lejonet”… Och javisst, om det inte vore för När jag inte hade nått hade jag inte sagt den raden. Men samtidigt, istället för att säga typ ”min pappa dog vid den här tiden och mina känslor var de här” drar jag en Lejonkungen-liknelse, så du vet… det blir känsligt men inte för känsligt. Det finns fortfarande mycket jag inte är färdig med.

När du var med som jurymedlem i X-Factor häromåret blev du plötsligt väldigt folklig. Det kändes som att folk verkligen gillade dig, som person, folk som kanske aldrig ens hört er musik. Hur känns hela den grejen nu i efterhand?
I: Det var väldigt annorlunda att helt plötsligt vara på andra sidan, att vara den som bedömer folk. Det svåraste för mig var att inte ställa mig i deras skor. Vi har ju varit i samma situation, jag minns exakt hur det kändes att rappa för folk och försöka imponera på dem. Det var väldigt tufft för mig att vara hård när folk inte var tillräckligt bra, jag försökte hela tiden komma med konstruktiv kritik istället för sågningar. Det kändes också som att jag hade ett ansvar att representera svensk hiphop, representera förorten, människor som ser ut som jag, pratar som jag, är som vi. Jag ville visa att vi inte är några stereotyper, att vi är professionella och förtjänar att bli sedda exakt som alla andra musiker, när vi väl fick chansen att vara på den här plattformen. Jag såg till att min ryggrad var extra rak varje gång jag gick dit. Men det där att bli folklig… jag vet inte. Det är fortfarande lite läskigt att folk känner igen en vart man än går, eller när de kommer fram och säger ”håller du på med musik? Jag trodde du bara var med i X-Factor”.

Fille, parallellt med musiken har du byggt upp en komikerkarriär som Lilla Al-Fadji. Hur har det fungerat att kombinera med rappen?
F: Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att göra den karaktären, men hela grejen har också alltid varit väldigt dubbel för mig. Jag kan ha svårt för hur jag blir sedd av folk, som när de kommer fram och vill att jag ska köra lite Lilla Al-Fadji… fråga Ison, jag gör det nästan aldrig. Det är inget mot dem egentligen, de frågar ju för att de uppskattar det jag gör, men jag kan känna mig lite som en pajas. Det är samma sak när andra rappare velat att jag ska göra Lilla Al-Fadji i deras videor, det är ju kärlek från deras sida men jag vill inte gå in i rap-Sverige som Lilla Al-Fadji. Jag håller det separerat, för det skulle känns lite som håna sig själv och det som vi gör annars. Men det har ju hjälpt mig jättemycket, att jag ens har haft något som jag har kunnat leva på alla dessa år, och att det började som ett skit på vår platta. Det är fett sjukt när man tänker på det. Vi vann ju Stora Radiopriset. Så jag är tacksam för att jag har kunnat göra det, men det har ofta varit två sidor av det.

Tror du att du hade varit en annorlunda rappare om du inte hade haft den karaktären vid sidan av? Kan det hända att du får idéer som du inte riktigt vet om du ska använda till ett skämt eller en rad?
F: Nej, det är så pass olika. När jag gör musik berörs en helt annan del av mig, och det är helt andra tankar som man vill få ut. Lilla Al-Fadji är mer en typ dampsida av mig som har funnits sedan vi var små. Jag har gillat att skämta, man drev med folk och blev driven med. Men i min musik gillar jag oftast att vara mer seriös och prata om grejer som har berört mig på ett helt annat plan. Så det har aldrig krockat, det är som två motpoler av ens kreativa sida. 

Ison & Fille har alltid rappat om fattigdom på ett sätt som känns unikt. De väver ofta in det i olika sammanhang, som på Bli min från Ison & Fille, där Ison säger klart och tydligt till den han raggar på att dejten inte kan bli för flashig för att hans ”cash är på strejk”. Det kanske blir en tur i Heron City, kanske kan de ”ta en Happy Meal tillsammans”. Det är väldigt vanligt inom rap att man rappar om pengar som statussymbol, eftersom utgångspunkten ofta är fattigdom. Men Ison & Fille rappar även om att helt enkelt vara pank.

F: Vår stil byggdes på att inte ha pengar, det var mycket sådant vi rappade om när vi började hitta vår stil. Många gånger är det gjort med humor och ibland rakt av, för att det är så det har varit. Som vår första officiella video, När vi glider, att det var en fucked up bil, och vi rappade om att vi knappt hade pengar att fylla upp bensintanken. På något sätt är det väl en samhällskommentar om hur det kan se ut också. Att pengar har fattats. Det har ju aldrig funnits några konton där pengar har vilat till efter studenten.

I: Vi var en grupp människor som hängde tillsammans där ingen hade pengar, så att vara pank blev en grej vi skämtade om … Det blev lite avdramatiserat, ”fuck it” liksom. Man såg andra än en själv som också gick runt i affärerna i Skärholmens galleria utan att köpa någonting, som inte heller hade några pengar. Varför inte rappa så att de känner igen sig.

Fille, på Vår sida av stan refererar du till politiska organisationer som Pantrarna och Megafonen men utan att bli övertydlig. En av mina favoritrader någonsin från dig är ”ny arbetarklass som sällan fått arbete/skiter i allt/vi växte upp då när allt sket sig”, från Ice och Danza (Vem e du!?), en låt som inte alls känns som en ”politisk” låt med stort P. 
F: Ibland slänger man in grejer, samhällskommentarer, men det skulle kännas klyschigt att göra banderoll-låtar. Jag skulle själv aldrig palla lyssna på en hel låt som handlar om någonting uttalat politiskt på det sättet, trots att jag kanske sympatiserar med själva saken. Kanske om det gjordes bra. Som med Isons personliga grejer när han bara pytsar ut det, jag tror att det ger mer effekt när det görs på ett sådant sätt. Då blir det också en del av någonting större. Av det vardagliga livet på något sätt. 

På det nya albumet finns låten New Shit. Beatet, ett monster producerat av Mack Beats, innehåller rapkulturella referenser som g-funk-syntar och ett samplat ”Shieeeet” av karaktären Senator Clay Davis från tv-serien The Wire. Samtidigt låter det precis så nytt som namnet utlovar. Nya för många är även de två gästande rapparna, Nebay, 16 år från Sätra i Stockholm, och Rosh, 17 år från Nyköping. 

F: Det känns fett att kunna ge plats åt unga rappare som vi tycker är grymma. Det var en mäktig känsla, bara att se deras ögon när vi frågade om de ville vara med på låten. Jag minns ju hur det var att gästa Latin Kings skiva, eller när vi fick samarbeta med Petter. Artister som vi sett upp till sedan vi var små. 

I: Vi får ju något tillbaka också, deras energi, deras glöd smittar av sig. De är riktigt bra båda två. Rosh är stenhård.

Ison & Fille ingår i den generation rappare för vilka Latin Kings är alltings början, som kan skriva under på rapgruppen Mohammed Alis rad: ”Jag formades av tre legender ifrån Norra B”. Efter att New Shit spelats in lägger Rosh upp en bild från studion på sin Instagram. På kortet sitter hon i en soffa med Ison och Fille på varsin sida. På väggen bakom dem syns ett grupporträtt på Highwon, en backdrop på väg att bli lika legendarisk som de röda väggarna i Latin Kings Redlinestudio. Med bestämd, stolt blick tittar Rosh rakt in i kameran. Som kommentar skriver hon: 

”Jag formades av två legender ifrån 127”.

"Länge leve vi" släpps den 26 februari.