De redan grammisbelönade nykomlingarna gör ingenting på grund av slump, livet ska bestå av medvetna val. Petter Hallén mötte upp dem i Göteborg, klockan 10 en söndagmorgon.
Bröderna Sammy och Johnny Bennett, frontfigurer för det kreativa Göteborgskollektivet TU5EN, dök upp på svensk raps radar i början av 2016. På deras allra första släpp, videon HÖR5DE, sprang duon redan ärevarv runt lyssnaren. Tempot var vansinnigt, samtidigt som flowet, stilen och samspelet bröderna emellan kändes helt oansträngt. På uppföljaren 5DF rappar bröderna över den första i en hittills obruten kedja originalproduktioner av duons producent Filip Hunter. Jag hade aldrig hört någonting liknande på svenska, än mindre på göteborgska, och när Sammy hamrade in raderna ”ta det sakta, se bak och backa akta, glid över kackerlacka, älskar att snacka” sprängdes min hjärna.
Det sprakar och smäller om Sammy och Johnny Bennetts rap och man blir ofta glad av att lyssna på den. Ibland på grund av humorn, som när Johnny följer upp ”het som sauna” med att rappa ”so sue me” så att det kan låta som ”Soumi”. Andra gånger för att det helt enkelt är så elegant att du måste le, som i raden ”OK, jag vänder på ord, det blir KO.”
Johnny: Jag minns att vi hade poesilektioner i skolan när jag var yngre och jag tyckte det var så kul att jag till och med hjälpte mina klasskamrater med deras dikter, säger Johnny när jag möter bröderna i centrala Göteborg den första söndagen i oktober. Dagen innan har tusentals människor stoppat nazister från att marschera på Göteborgs gator och solen lyser över staden.
– Men hela det intresset försvann när vi började satsa på fotbollen. Plus att jag inte kände någon riktig hype kring det. När jag var liten lyssnade jag på rap men jag tyckte det var lite corny att rappa själv. På den tiden var det G-Unit och den typen av artister som var inne, baggy pants och tuff attityd liksom. Som lyssnare kunde jag känna det men som rappare kunde jag inte relatera, jag har aldrig varit typen som behövt slå mig på bröstet på det sättet. Men när man la av med fotbollen så kom passionen för språket tillbaka, som egentligen alltid funnits där. Att leka med ord… varför rappar man ens om man inte gör det, det är inte rap om man bara ”blå gå få då” du vet… Det måste finnas något mer.
Och det finns mer i Sammy och Johnnys musik än punchlines. Soundet, framarbetat i tätt samarbete med Filip Hunter, har utvecklats från låtarna på debut EP:n Hundra80 till ST.RECK som kom tidigare i år. Ljudbilden har mjuknat lite, det finns mer rum för lyssnaren att andas ut, tempot har sänkts något, men energin och intensiteten finns kvar. Bröderna Bennetts musik är gjord för att lyssnas på om igen, den som lyssnar noga blir belönad.
Sammy: Jag gillar inte att beskriva sönder saker, att vara för beskrivande i mitt författande, jag tycker det blir för platt… Och för lätt att bryta ner. Man vill helst skriva så att det går att dyka i det, och låta lyssnaren avkoda det på egen hand.
Detta sätt att skriva gör att låtar kan ha teman utan att bli övertydliga, som på första låten på ST.RECK, Länder.
S: Man pratar ofta om ”landsmän” och vem som är ens ”landsman” och så, och att det som gör att man känner sig som ”landsmän”, inom citattecken, är ens historia och bakgrund. Men min bakgrund liknar ju mina persiska vänners som jag vuxit upp med, mina somaliska vänners som jag vuxit upp med. Vi har en snarlik historia, våra föräldrar har kommit hit av samma anledningar, från samma skit liksom. Så det gör oss alla till landsmän. Det är det jag menar när jag rappar ”här det finns inga färger, allt vi ser är bara kamp här”. Vi har mer eller mindre samma race allihop, som för oss samman.
– Samtidigt ville vi inte att låten inte skulle vara övertydligt politisk utan också rolig och...ball typ.
Sammy.
Detta sätt att lägga in detaljer utan att bli övertydliga ger musiken ett extra lager, ett djup. Ett annat exempel är när Johnny på förut nämnda 5DF, rappar: ”för de som lämnat för tidigt, 1998, vi släcker ner bränder, Rest in peace”. Som göteborgare förstår jag direkt vad han syftar på; Den brandkatastrof som inträffade vid Backaplan på Hisingen i Göteborg 1998 som brukar kallas för ”Diskoteksbranden”. Johnnys och Sammy var barn då men deras storebror var där. Lyckligtvis var han inte en av de 63 ungdomar som miste livet den natten.
J: Vi ville påminna folk.
Denna påminnelse fungerar också som en stämpel, en referens som grundar musiken i sitt geografiska sammanhang: Göteborg. Bröderna växte upp i Angered, men har också bott i Frölunda och för en tid nära Järntorget, i centrala stan. Sammy och Johnny säger att de representerar hela Göteborg och i en genre som ofta är hyperlokal, ner till specifika postnummer och bostadsområden, är denna inställning ovanlig.
J: Jag säger inte att det är fel att reppa sin ort men mitt mål är att få hela staden att känna sig representerade. Jag känner mig hemma överallt här.
Har musiken förändrat era liv?
J: På vissa sätt. När det kommer till passion och att hitta ett forum där man kan uttrycka sig, absolut. Jag hade inte bara kunnat finnas till, bara gå till jobbet och sen gå hem. Jag måste ha ett forum där jag kan uttrycka mig kreativt. Musiken blivit det forumet för mig, där man kan tala sin mening. Men på andra sätt inte… Där jag befinner mig idag ekonomiskt är ganska likt sen innan.
Så det är inte riktigt dags att ”kasta scheman i luften” än, som ni rappar om på Tittar fram?
J: Hela den versen handlar om att inte anpassa sig till det första som man blir matad med att man ska göra. När man gick i grundskolan så fick man höra att gymnasiet var ett val. Men när väl det blir dags för gymnasiet så är det ändå inte riktigt okej att inte fortsätta till gymnasiet. Sen efter gymnasiet tror man det är över men då måste du ta en högskoleutbildning för att komma in på något jobb och även efter det finns inga garantier… förstår du vad jag menar. Människor springer bara i det här råtthjulet och vet inte ens var de är på väg någonstans.
S: Det är inget fel med att vara en arbetare. Folk runtomkring mig är väldigt fokuserade på arbete och vi klankar inte ner på någons grind, gör det du vill göra. Men vet om varför du gör det du gör, gör det inte bara för att det är vad samhället säger till dig att göra. Det är viktigt för oss att göra medvetna val i livet. Så det är där vi befinner oss nu liksom, fan ska man bara kasta sitt schema i luften och bara göra det man älskar? Och på nått sätt hitta runt i den livsstilen och hur man ska klara sig rent ekonomiskt och så. Jag börjar sätta det mot varandra, det här med att ha en ekonomisk trygghet, och allt vad det innebär, det här som är normen i det här samhället, mot att leva det livet som man själv vill leva, och ändå få det att gå runt. Så jag svär på allt, jag tror jag kastar schemat i luften snart. På riktigt.
Johnny.
Johnny och Sammy återkommer till låten Titta fram när jag frågar dem om vad de är mest nöjda med av det de släppt ifrån sig såhär långt. Johnny nämner hela sin vers, där han rappar om precis det livsval de verkar fundera mycket kring: ”Minnen in på kontot gör mig rik, får man lov att leva livet genom att sprida sin musik?”. Sammy tar upp en specifik rad, också den från samma låt: ”Mamma är stolt över killen, jag åker i stan med promillen, systemet vill hålla mig ute men öppnade dörren, dom vet att jag är inne”.
S: Det låter som jag menar Systembolaget, men jag syftar på hela samhällssystemet. När man söker jobb, när man söker bostad, i allt sådant så hålls man tillbaka ibland på grund av hur man ser ut, på grund av sin hudfärg. Men inom rap finns det ganska mycket black privilege. ”Han är svart, han rappar, det är coolt” liksom. Så det där ger dig en chans att ta dig in. Systemet vill hålla mig ute men de vet att jag är ”inne”.
”Inne” som i trendig, cool.
S: Exakt. Samma sak som jag har emot mig i allmänhet blir något som jag kan använda till min fördel i det här specifika sammanhanget. Vilket i själva verket är tragiskt. Vi ska synas och ta plats i fler forum än bara i de systemet vill sätta oss i. Att det finns black privilege inom exempelvis rap är systemets sätt att minimera och exkludera en grupp människor ifrån andra forum som är betydande. Vi erkänns och uppmärksammas inte i lika stor utsträckning inom andra områden när vi väl tagit oss dit, och om vi uppmärksammas så är det just på grund av vår hudfärg och inte för kvalitéerna vi besitter.
Vad är det mest personliga ni har rappat?
S: Oj. Ouff.
J: Det ligger nog i någon av texterna som vi jobbar på nu, som inte har släppts än. Vi jobbar ju på vårt debutalbum.
Vad kan vi vänta oss av ert album som vi inte hört från er förut?
J: Mer självreflektion. Och mer av allt detta som vi pratat om här idag, viljan att kunna förverkliga sig själv, hitta sig själv, och göra det som gör en genuint glad. Att kunna uttrycka sig helt utan att anpassa sig. Det är det som är vårt mindset nu när vi jobbar med skivan. Sen få vi se exakt hur det tar sig uttryck.
Det har gått snabbt för er. Ni har redan fått en grammis, ni är signade, och nu ska ni åka ut på turné med Lorentz. Kan ni känna att det gått för snabbt? Att vissa saker kanske till och med kommit för tidigt i er karriär?
S: Jag tycker inte att någonting är för tidigt. Jag är troende och tror att Gud tar oss igenom det som är menat. Så jag tycker att saker och ting har skett precis som de ska.
J: All framgång är välkommen. Men i folks ögon kan till exempel en grammisstatyett göra att de förväntar sig någonting annat av oss än vad vi faktiskt är. De tänker att man är... där, redan. Så människors förväntningar är högre i och med sådana saker, att vi fått viss framgång snabbt. Men själva vet vi ju exakt var vi är. Vi är ett, två år in i branschen. Vi har inte ens hunnit bekänna färg än.
Nytt nummer ute nu!
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2017.
