Foto: Märta Thisner.

Cherrie: "Jag har kastat allt annat för det här"

Petter Hallén 11:06 29 Apr 2016

Cherries debut, Sherihan, döpt efter det namn hennes föräldrar gav henne vid födseln, börjar med Intro 2.0 – det mörkaste och på vissa sätt mest personliga Cherrie gjort hittills.

Cherrie sjunger om sin barndom, om familjens första år i Sverige men också om tiden innan, i Finland, där Cherrie bodde tills hon var nio. Hon sjunger: ”Jag tänker tillbaka till när allt var bra/När har någonting någonsin varit något bra?”. 

– Det var mycket som var fint i Finland men rasismen förstörde allt. Jag är äldst av mina syskon så jag tog på mig att försvara dem. Jag slogs varje dag.

Den första tiden i Sverige var svår, familjen flyttade ofta, Cherries pappa var allvarligt sjuk och pengar blev ett problem.
– Stressen var konstant, och jag var så
arg. Jag hade fått med mig den där hårda, aggressiva personligheten från Finland. Det var först när vi kom till Rinkeby som jag kunde slappna av. Andas ut.

Andra halvan av Intro 2.0 har sång men inga ord, och musiken är en illustration av kaoset inne i Cherries huvud under den här tiden. Det här sättet att kommunicera på flera nivåer samtidigt återkommer genom hela albumet.

Nöjesguiden nr 1, 2016. Foto Märta Thisner.

"Jag vill skriva rakt, det ska låta som jag pratar."
 

Cherries språk är rakt utan att vara förenklat, hon överdriver inte, slösar inte med orden. Hon använder sin röst på ett liknande sätt, ibland är det som att hon viskar så att vi ska lyssna. Det finns en intelligens och en integritet som gör att Cherrie aldrig behöver ta till klichéer, det känns som att hon inte bara är i kontakt med sina känslor utan också förstår dem.
– Jag vill skriva rakt, det ska låta som jag pratar, jag använder inte så mycket metaforer. Även låttitlarna är ganska tydliga och enkla. Samtidigt måste du tänka själv, jag säger inte allt rakt ut.

Genom hela albumet finns en känsla av balans, det finns bitterhet men också kärlek, sorg men också hopp, ibland i en och samma rad: ”Vi där bak kommer ta oss fram”.

När jag träffar Cherrie är det en vecka kvar tills Sherihan ska släppas och hon har blivit intervjuad mer eller mindre oavbrutet under de senaste dagarna.
– Igår satt jag i Rinkeby Centrum och pratade med journalister i fem timmar i sträck, jag är helt slut. Jag blev typ sur på den sista shunon, stackarn, han hade ju inte gjort något. Jag var bara så trött på att prata.

Idag är vi inte i Rinkeby, eller ”byn” som Cherrie och de flesta uppvuxna där säger, men vi är inte långt därifrån; vi ses i Tensta centrum, solen skiner. Vi går hem till en av Cherries närmsta vänner som heter Josef men som alla kallar Zozo. Här har Sherihan spelats länge och mycket, Zozo säger själv att han är Cherries största fan. När han sjunger en rad från en av albumets låtar fyller hans lillasyster, som sitter i köket och ritar, direkt i resten, utan att ens titta upp från sitt papper.

"Det var den låten som fick mig att inse att 'Okej, Cherrie, det här kan hjälpa folk'. För den hjälpte mig."
 

På låten Låta bli sjunger Cherrie “Gatan är nog min värsta vän” över svepande ljud som delvis spelas baklänges.
– Jag tänkte på vissa killkompisar som är fast i det här gatulivet, som vill göra något annat men som har så svårt att bryta. Men den handlar egentligen om alla former av beroende, om att vara fast i mönster. Jag tänkte på hur många det finns som är deprimerade, alltså bokstavligt talat deprimerade, men som inte dealar med det. Speciellt i orten, det är inget man pratar om, sin mentala hälsa. ”Vadå ’mental hälsa’? Jag mår bra, det är bra.” Inte våra föräldrar heller, som har kommit från krig, som sett så mycket skit, men det är inget det pratas om. Ibland finns inte ens ord för de här känslorna. Det var den låten som fick mig att inse att ”Okej, Cherrie, det här kan hjälpa folk”. För den hjälpte mig. Jag sjunger ju också till mig själv.  

Hur mycket sjunger du till dig själv på låten efter, Lämna han?
– Mycket, men också till alla tjejer, alla mina kompisar. När jag skrev den gick tre av mina tjejkompisar igenom samma grej. Den skällde ut den och den skällde ut den, men bara några år tidigare så var det den som skällde ut den och den som skällde ut den. Vi har alla har varit i samma situation, på båda sidor, man har varit den som har behövt säga ”lyssna, det räcker”, och ibland har man behövt få samma sak sagt till sig. Lämna han handlar speciellt om en vän som gick igenom en jättehektisk tid med en kille som åkte in och ut ur fängelse, som behandlade henne illa. Hon grät när hon hörde den, vilket var lite sjukt för vi hade skällt ut henne i flera månader, i flera år, men när hon hörde det på en låt, förstod hon.

Det är ju också ett sätt att visa kärlek, såklart, att skälla ut någon.
– Ja, det behövs. Ibland är man blind av kärlek, då behöver man systrar som är ögon åt en.

Redan på Cherries första låt i eget namn sjöng hon att vi ”aldrig sett någon som hon här” och hon ljög inte, Cherrie är något något nytt i Sverige, något unikt. Hennes musik har mycket gemensamt med rap i känsla och tematik, Cherrie nämner till exempel specifika platser, adresser och postnummer som annars bara brukar nämnas av rappare. Detta är inget konstigt, Cherries musik kommer från samma platser, adresser och postnummer som dessa rappare men har ett annat perspektiv och ett annat uttryck. Musiken är stolt och kompromisslös r’n’b, en genre som precis som rap har en stor publik i Sverige men till skillnad från rap har mycket få utövare. Speciellt sådana som sjunger på svenska.



Du vänder dig till en publik som ingen svensk artist riktigt har vänt sig till innan… Tjejer som både lyssnar på och verkligen kan r’n’b. Det känns som en målgrupp som ingen har riktat in sig på.
– Vilket är fett sjukt, för de är så många! Som verkligen är engagerade i musiken, som köper, som läser… Jag har så många tjejkompisar som, du vet, har koll på hemliga amerikanska bloggar för att få höra det nyaste inom r’n’b som släpps… Så nu när något liknande görs på svenska tror jag att de kommer kunna relatera till det, kanske ännu mer än det från USA. För att det kommer ännu närmare… oss.

Hur känns det att inte ha någon liknande musik på svenska att förhålla sig till?
– Det är skönt, befriande. Det gör att när jag skriver så kommer allting helt från mig själv, jag riskerar inte att eka efter någon annan. För när det kommer till musiken, till melodier, så har jag så mycket i mig. Jag kunde sjunga Brandys Sittin' Up In My Room långt innan jag kunde engelska, jag fokuserade bara på melodierna. Du kan höra referenserna i min musik, melodin på låten Sherihan liknar nittiotals-r’n’b, den har samma känsla. Men det låter ändå inte nostalgiskt.

"Jag vill att Sherihan ska ses som den första riktiga r’n’b-klassikern på svenska."
 

Vi tar en paus och går ut på balkongen så att Cherrie kan ta en cigg. Det har börjat regna och Prince har dött, men det vet ingen av oss om än. Blå linjen, där vi befinner oss, var den tunnelbanelinje som byggdes sist, men det finns mycket historia i Västerort. Tensta är Sveriges första miljonprogram, och från balkongen syns Spånga kyrka, Stockholms äldsta kyrkobyggnad. Cherrie är öppen, på ett självsäkert och inte alls skrytsamt sätt, med att också hon vill göra historia.  
– Jag vill att Sherihan ska ses som den första riktiga r’n’b-klassikern på svenska. För mig är den det, och jag har kämpat för att det skulle bli så. Det är bland annat därför jag inte har några features på albumet. Jag skulle kunnat ha med massa rappare, men jag vill visa att det inte behövs.  

Cherrie känns lugn men säger flera gånger att hon är nervös inför att skivan till slut ska släppas.
– Jag kommer att lyssna igenom den en gång på Spotify, från början till slut, så att jag fattar att det är på riktigt. Sen kommer jag nog stänga av telefonen.
Zozo, som varit en del av Cherries liv långt innan Grammisgalor och journalister var en del av det, berättar:
– Vi gick här utanför häromdagen, och Cherrie pratade om att hon var nervös för att skivan skulle släppas. Jag sa till henne: "Cherrie, jag tror inte du förstår hur bra skivan är, du har värsta rösten". Precis då skriker en kille från andra sidan gården: ”Ey, Cherrie! Du har värsta rösten!”. Jag bara: “Ja, du ser ju bre, vad är du nervös för, jalla”.

Cherrie menar att den enda anledningen till att hon är nervös är för att albumet är så personligt, att hon säger saker som många i hennes närhet aldrig har hört. Men när det gäller kvaliteten tvivlar hon inte.
– Jag har fått göra något som inte många artister får, speciellt inte kvinnor i den här branschen – jag har fått bestämma själv. Jag har fått ta min tid, tillåtits bestämma själv när och hur jag släpper. Det har varit många under resans gång som haft åsikter, typ: ”du gör för lugn musik, vad händer, ska du inte göra en till som Tabanja eller” men jag har skitit i vad folk har sagt. Sherihan är exakt som den ska vara, som jag vill ha den. Den är hundra. Det finns inget jag vill ändra på.

Vilken skön känsla.
– Det är skönt. Jag har kastat allt annat för det här. Det spelar ingen roll hur det går, det här är något jag kan vara stolt över resten av mitt liv.

Hår: Sainabou Chune/Mikas Looks, smink: Sainabou Secka, stylist: Joel Nyström, kläder: 
bh-topp från Calvin Klein Underwear, skinnbyxa från Rodebjer.

Läs också: Linda Pira: Matriarken levererar och Recension: Cherrie – Sherihan.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2016.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!