Labyrint kan inte begränsas

Foto: CAMILLA CHERRY

När vi anlänt till Restaurang Verona på Bandstolsvägen i Gottsunda tittar en i mitt sällskap sig omkring och tyckter känna igen sig. Som att hon har varit där förut. Jag försöker få det till att hon har bott i ett miljonprogramsområde hela sitt liv och att alla har en likartad lyster, men den tredje i vårt sällskap avbröt oss. Hon påpekar att det här är kända miljöer från Labyrint-videor.  

Labyrint har gjort mer för att sätta Gottsunda och dess snart 10 000 invånare på kartan, än vad Carl Von Linné kunde drömma om när han tog ut sina elever till ängarna som skulle komma att belamras med betong enligt SCAFT-modellen. Det mesta av Gottsunda byggdes på sextio- och sjuttiotalet när Sverige skulle få en miljon nya bostäder. Den drivande filosofin bakom var att arbete, bostad och centrum var mänskliga rättigheter, även för de mest utsatta. 

För 20 år sedan välkomnade The Latin Kings Sverige till förorten. Redan då hade miljonprogrammet börjat falla sönder som idé och mycket av vad som skildras i sånger som Kompisar från förr känns igen när Labyrints välkomnade oss till sin betong. 

I Sagostunden intro från Labyrints senaste album Garalaowit berättar en röst om hur många av dem som fick en subventionerad bostad i Gottsunda var människor från samhällets utkant, psykiskt sjuka och missbrukare. Dessa kom sedan att blanda sig med den nya invandrade arbetarklassen, som inte hade råd att bosätta sig någon annanstans än i miljonprogrammens någorlunda överkomliga bostäder. Cocktailen gav upphov till en slags social misär som svensken länge trodde var förpassad till filmer som La Haine.

Aki: Man var stolt över det dåliga. Att komma från ett ställe som inte alla vågade gå till. Men man var också stolt över det positiva, för det finns hur mycket bra här som helst, folk som krigar igenom vardagen som arbetare eller folk som ser till att ungdomar kan göra musik. Riktiga hjältar och eldsjälar. 

Hur märkte ni av drogerna i Gottsunda?

Dajanko: När vi flyttade hit i början av åttiotalet sades det att kommunen hade gjort en utrensning och tagit bort de flesta av de psykiskt störda, men så var det inte. Rohypnol var överallt, jag har aldrig sett så mycket folk gå runt med så mycket piller någon annanstans i världen. 

Jacco: Varje gård här hade någon slags misfit, någon riktig horseare, någon blottare, det var överallt. 

Aki: Jag minns att vi brukade vara tvungna att sparka bort använda kanyler när vi skulle skejta. 

Vad gör det med stämningen i staden?

Dajanko: Det blir en konstig vibe, folk anklagar varandra för småsaker och hugger ihjäl varandra över konstiga missförstånd. Det är svårt att sätta fingret på det, man måste ha bott här ett tag för att förstå vad jag pratar om. 

Aki: Det blir mycket onödiga konflikter, och sedan växer man upp och ser vänner gå under. Man ser folk dö.

Ni har alltid känts spretiga i er musik. Är det Gottsundas förtjänst? 

Jacco: Vi gör bara musik som vi själva vill höra, och hela vår historia med musik är fett spretig. Det är så i Gottsunda, du har samma människor som lyssnar på den hårdaste hårdrocken som den mjukaste roots rock reggaen. 

Sai: Vi följer inte koncept. Jag har också tänkt att det skulle vara nice att ha en skiva som följer ett visst tema, och har ett sound, men det går inte. Vi leker bara. 

Någonstans lagom till att Regeringen Reinfeldt genomförde det tredje jobbskatteavdraget och deras politiska arbete under det första mandatet bidrog till att ett rasistiskt parti kunde ta plats i riksdagen fick Labyrint vind i seglen. Videon till Vår betong och deras gratismixtape, som de släppte på nätet, resonerade bland miljonprogrammens betongblock. 

Åren 2008 till 2010 gjorde Labyrint det nästintill omöjliga i svensk hiphop. De blev ”folkkära” trots ett kompromisslöst uttryck. Men denna gång var ”folket” inte skivköpande, vit medelklass, utan blatteungar med mobiltelefoner som kunde känna igen sig i musik som beskrev deras verklighet. 

Labyrint kom till i skärningspunkten när musikbranschen var som mest förvirrad, Sverige inte längre kunde låtsas som att det inte var trasigt och den nya tekniken gjorde det möjligt för folk utan medel att producera och ta del av kultur. Labyrint var den välbehövliga defibrillatorn på svensk hiphops hjärta. De fick först ett kontrakt med Svenska Inspelningar, en etikett på Universal, men efter påtryckningar från Aki gick gruppen över till Redline Recordings. Det var där Alby-etiketten återföddes och började dominera hiphopsverige. 

Behöver ni musikbranschen?

Sai: Ja. Fördelen med dem är att de kan allt sådant som man inte kan själv. Visst kan man göra mycket själv, men man behöver ändå ha hjälp av någon. 

Aki: Om du har pengar själv att lägga ut på video och vänner som kan betala för allt kan det funka, men det har vi aldrig haft. Det enda vi har haft är att vi kan göra musik. Tanken är att vi ska slippa allt som inte har med musik att göra. 

Det känns som att ni inte är i branschen på branschens villkor, utan att de behöver er mer än ni behöver dem?

Aki: På tiden när vi blev signade blev den som signade tre artister som inte fungerade av med jobbet, så de tog en stor chansning med oss. Det var därför de var tvungna att se att ”Vår Betong” hade någon miljon visningar och att vi hade ett följe innan de ens tog ett möte. Detta var innan Spotify och pengarna i streamingen.  

Har ni någonsin dragit er för att säga någonting?

Aki: Jag har börjat stryka lite rhymes på senare tid. Jag som förälder känner ett större ansvar nu när jag vet att det är så mycket barn som lyssnar på vår musik. 

Jacco: Den enda gången jag har dragit mig för att säga någonting är när jag ska skriva om mitt andra hemland, Palestina. Jag blir så arg när jag gör det och det kan komma ut fel, så jag låter det vara. Ilska är aldrig en bra motor när man skriver. 

Har frispråkigheten haft ett pris?

Sai: Vi fick varningar från bokningsbolaget, att polisen hade ringt till dem och krävt att vi ska vara på en viss plats vid en viss tidpunkt för att göra ett pissprov annars skulle de komma med piketen till spelningen. Det finns ljudinspelningar på det här, men det kanske inte är någon idé att göra en grej av det nu. 

Aki: Men det har hänt att poliser har stoppat en och tackat för allt vi gör. Det var när vi släppte Kärleken, han var en polis från Alby och där finns det mycket större problem än lite weed. Han hade förstått hela grejen. 

Jacco: Sedan kommer man till mindre städer och där blir det kalabalik. 

Dajanko: Ja, det var som när vi blev avbokade i Värnamo. Kommunen ringde och sa att de har 15 ungdomar som var i riskzonen för missbruk. Hela 15! De borde korka upp en champagneflaska och fira om det bara är 15, då har de lyckats. 

Sai: Det var Annie Lööfs farsa som inte ville ha dit oss. 

Aki: Det är ändå rätt fett att polisen och politiker stör sig på oss. Det visar att våra ord har någon sorts makt. 

Labyrints storhet ligger i deras ovilja att konformera till god smak. De plöjer sin fåra med en slags nästan stötande antiestetik. Reggae blandas med hårdrock, blandas med discofunk, blandas med rap. Förpackat i slarviga handritade skivomslag med övertydlig symbolik. Deras musik levereras inte som en skänk från ovan, från en artist till en lyssnare eller från en producent till konsument. Den kommer istället som en förtrogen viskning från en vän till en annan. Som personliga bikter och brev som träffar rätt i den kollektiva känslan av att något inte står rätt till. 

Labyrint kämpar mot det de upplever är orättvist, och det resonerar hos deras unga marginaliserade publik. Ofta hamnar de långt bortom gränsen för konspirationsteorier, och ibland går de över gränsen för vad som är okej att säga, som spekulationen om att Fredrik Reinfeldts livvakt inte tog livet av sig. Ibland undrar man vad de pysslar med, som när de startade den nu ökända #normaliseringskampanjen och rökte gräs öppet på Grammisgalan. Detta kostade dem nästan karriären, men avslöjade lika mycket ett hyckleri som finns i svensk musikbransch och nöjesbevakning. Deras fans, dock, de höll fast vid Labyrint. För de som älskar Labyrint är de inte bara en musikalisk livboj, de är också igenkännbara gestalter från det egna livet. Struliga bröder som ändå har hjärtat på rätt ställe och i slutändan vill väl.

Ni är en av de största grupperna i hiphopsverige just nu. Vilka är Labyrints fans?

Dajanko: Det är fett blandat, jag har sett pensionärer på våra spelningar som sjunger med i våra låtar och kan alla texter. 

Jacco: Jag tror att de flesta av våra fans har haft riktigt jobbiga perioder i sina liv och kan relatera till musiken. Jag har nog aldrig träffat ett fan som inte har en historia att berätta om hur musiken har hjälpt honom. 

Sai: Det var en kvinna i femtioårsåldern som kom fram till oss och sa att det vi gör idag var exakt det de gjorde på sjuttiotalet med proggen. 

Aki: Det är skönt när det kommer folk som fattar budskapet, när folk som säger sig inte lyssna på hiphop egentligen, med hjälp av oss har börjat fatta grejen. 

Märker ni av svartsjuka? Från vilka i så fall?

Jacco: Andra artister…

Sai: Andra artister som inte fattar varför det går bra för oss, den vibben finns, definitivt. 

Aki: Jag vet själv, jag var en hatare innan det började gå bra för mig. Jag tror att jag var den störste hataren. Det har väl att göra med att man inte är nöjd med var man är i sitt liv, och det förstår jag. 

Står pengarna i proportion till kändiskapet?

Aki: Absolut inte! Jag brukar säga det, det mesta jag tjänar går ändå åt till taxi. Ibland har jag dåliga perioder och orkar inte bli stoppad på tunnelbanan hela tiden, då åker jag taxi vart jag än ska. Det är fett roligt att kunna leva på sin musik, och det känns fett töntigt att klaga, men ibland känner jag att det nästan inte är värt det. 

Jacco: I alla fall när man kommer ut utanför Gottsunda. Här är folk vana vid en, och här är det lugnt, men ibland känner jag – fuck kändisskapet, betala mig mer!