Från läkemedelsbranschen till modeindustrin. Firas Al-Saffar sadlade om från biokemist till designer och ger Sverige än annan bild av mode än dyra svartvita basplagg och snabbmatskläder utan kvalitet.
– Jag pratade med min sömmerska häromdagen, hon sa att jag var skyldig henne en chokladkaka för att jag hade skickat fel mönster.
Firas Al-Saffar syr sina kollektioner i en liten fabrik i Bosanska Gradiska i Bosnien. Han gillar det intima samarbetet, men framför allt är det av ideologiska skäl han väljer att jobba med den lilla fabriken i Bosnien.
– Jag har två viktiga värderingar jag vill jobba så mycket som möjligt med. Jag vill gynna svenska företag och jag vill att tillverkningen ska tillföra någonting till de som jobbar. Det ska göra skillnad i människornas liv. Om jag placerar mina 100 pieces hos ett stort företag som tillverkar hundratusentals plagg är det en droppe i havet. Det gör varken till eller från för de som jobbar.
Han har råd att ha höga ideal. Märket Firas Al-Saffar är inne på sin fjärde kollektion och började som ett passionsprojekt av en biokemist som driver ett konsultföretag i läkemedelsbranschen. Eftersom han inte längre behöver jobba nio till fem kan han ägna sig åt den kreativitet som grodde i honom redan som barn när han satte upp pjäser med sina kompisar i kvarteret i Aden, Yemen.
Det var under en semesterresa till Ungern som Firas familj beslutade att inte återvända till Yemen. De var exilirakier, och Yemen, tillsammans med flera andra arabiska länder, hade slutit avtal med Saddam Husseins Irak om att lämna ut alla irakier. Att återvända var inget alternativ, och familjen kom till Åmål i december 1990.
Firas minns inte tiden på flyktingboenden som direkt jobbig. Hans första tid i Sverige tillbringades vid Vänern där han och de andra ungarna mest cyklade runt och gjorde ingenting. Det var efter flytten till lilla Bohus, två mil norr om Göteborg, Firas resa började. Han var den förste från förberedelseklassen som tog sig till en vanlig svensk klass, och efter allt runtflyttande kändes det skönt att äntligen ha ett hem.
Det dröjde inte länge innan sprickorna i idyllen började synas. Med det tidiga nittiotalet kom flyktingvågorna och Ny Demokrati. Vissa killar i Firas skola började raka huvudet, bära hakkors och skrika ”jävla blatte”. En kväll på väg hem blev Firas omringad av ett gäng sådana killar som sett honom från avstånd och ville ”ta fast blatten”.
– Jag tänkte ”nu är det kört”. De var 20 stycken och jag var ensam. Jag hade inte en chans. Det var först när en av dem kände igen mig de insåg att det var jag och släppte mig. Jag blev ledsen, för jag insåg att jag inte var svensk trots allt. Men detta sporrade mig. Jag tänkte att jag skulle plugga hårt, bli någonting och en dag anställa svenskar.
Firas kreativitet fick aldrig något stöd hemifrån. Han ville dansa, teckna, skriva, skådespela och regissera. Men hemma stöttades bara de akademiska ambitionerna. Ingen skjuts till dansträningen, och när Firas sökte och kom in på en musikallinje på gymnasiet vågade han inte tacka ja. För att inte göra föräldrarna besvikna.
– Jag kanske kände frustration, men jag tror att det var lika bra att det gick som det gick. Jag har byggt en trygg grund genom hela livet och kan göra vad jag vill nu.
Efter en karriär inom läkemedelsbranschen är Firas Al-Saffar redo att släppa sin fjärde kollektion. Efter att ha sett det svenska modeundret reduceras till enbart dyra basplagg under finanskrisen ville han tillföra någonting. Han ville berätta en historia med kläderna och göra design spännande igen.
– Jag vill inte göra extrema kläder utan saker du kan använda till många tillfällen. Jag är närmare 40 år och jag tänker att jag vill ändra på samhällets förväntningar på hur en 40-åring ska se ut. Jag vill göra sofistikerade kläder som ändå är intressanta. Det behöver inte vara street eller skitnödigt. Det kan vara något mittemellan.
Förutom berättelserna vill Firas att hans ideal går igen i kläderna. Den nuvarande kollektionen heter Borderline och är inspirerad av avgränsningar. Muren Israel byggde runt Gaza, Berlinmuren och till och med avgränsningar mellan kön. Han säger att han vill att mode ska stå för någonting, och känner sig inte riktigt hemma i modevärldens ytlighet och brist på ideal.
– För mig är mode när du gör någonting kreativt, innovativt och med eftertanke. Inte på bekostnad av något annat, inte på bekostnad av arbetsmiljö, den naturliga miljön eller att vi ska behöva slakta djur för att ha plagg.
När Firas Al-Saffar började möttes han av total nonchalans av många med makt inom den svenska modevärlden. Obesvarade mejl blev till frustration och motivation, och nu finns hans kläder i ett antal butiker i Stockholm och Göteborg nästan helt utan att ha gått den vanliga hypevägen via bloggar och tidningar. Firas själv har studerat mönsterkonstruktion och materiallära och är mån om att bli tagen på allvar.
– Jag vill att fabrikerna och butikerna jag pratar med inte bara ska känna att det här är en snubbe med lite pengar och en hobby, utan att det finns substans bakom.
I ett land där 25 procent av BNP:n utgörs av textilbranschen tycker Firas att både branschen och regeringen gör fruktansvärt lite för att uppmuntra unga människor till att bli designers och skapa mode.
– Det är skamligt. I England finns fonder från både staten och branschen, men i Sverige finns ingenting. Där vill jag vara med och förändra. Jag tänker att jag är kemist, jobbar inom mitt yrke och har det ganska bra. Det är nästan orättvist mot dem som ger sig rakt in i modeindustrin. De möts av en hård bransch och krav på att du ska jobba gratis, känna folk och på det viset ta dig fram. Jag vill, om jag når de framgångarna jag hoppas på, starta en fond där unga kan söka pengar för att finansiera sina designdrömmar.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2015.
