På festivalens andra dag inser Hasan Ramic att han är sämst, nyktrast och äldst på hela stället.
Äntligen lite Göteborgsväder, tänker jag, när jag ser de stora dropparna smattra mot gatan utanför mitt fönster i Grimmered. Jag har haft turen att bli förskonad från det berömda Göteborgsvädret alla gånger som jag har varit här så det hela känns lite som att äntligen förstå ett internskämt. Jag har varit med om regniga festivaler förr och jag närmar mig inte ett festivalområde utan ett par gummistövlar och en regnjacka i packningen, att se cool ut i limited edition-sneakers lämnar jag över till ungdomen. Way Out West har dessutom lagt ut plasttrall över hela festivalområdet så att man slipper lervälling, men det finns en olycklig bieffekt av denna åtgärd - där marken är vattensjuk samlas vatten under trallen vilket orsakar små gejsrar av smutsigt regnvatten när man trampar där. Något som stackars Annie fick erfara när vi kom in på festivalområdet och skvätte ner sig själv över hela underkroppen och fick vända hem för ombyte.
Själv stannade jag kvar för att göra ett nytt försök att hitta något ätbart. Jag hittade ett thaistånd i närheten av entrén och bestämde mig för att ge deras quorn-gryta ett försök. Det skulle jag inte ha gjort. Sönderkokta frysgrönsaker med en halv näve quorntärningar över en fattig portion överkokt ris för 130 spänn var en, om möjligt, ännu större besvikelse än torsdagens langos. Maten räckte till för att göra mig sur och reta min aptit ännu mer, men jag bet ihop och fyllde på med gratis bananer i pressavdelningen.
Mitt missnöje höll i sig precis tills Sampha gick upp på scenen och gjorde så att jag rejvade som en galning i en timme. Snubben var bedårande! Det verkar vara ett tema med britter - de är så himla fina och artiga. Han, James Blake och senare Fred Again verkar alla vara bara så himla fina killar allihopa som är tacksamma över att de får utöva sin konst mot betalning inför en storpublik. Förutom att vara skön så var Sampha fruktansvärt bra live och stundtals kändes det som att regnet var en del av showen. Bäst på hela konserten var när hela bandet jammade i någon slags trumcirkel utan att det kändes corny eller hippieaktigt. Den enda invändningen jag har är att det borde ha varit senare på kvällen.
Bokningen av Jesse Ware säger mig bara en sak, antingen hade WOW inte råd eller så lyckades man inte tajma in att boka någon annan av de stora poptjejerna (tänker främst på Charli XCX här, men jag hade nöjt mig med Dua Lipa också). Det var fint att se henne en kortis dock även om jag inte stannade för hela spelningen. Kul också att hon, till skillnad från resten av tjejerna, lånar mer från Minneapolis-soundet än disco och 90-talshouse.
Tems sövde mig nästan så hennes konsert tänker jag inte upphålla mig vid utan jag vill prata lite om Linnros. Efter ett så långt uppehåll och i egenskap av att vara ett av de största dragplåstren på festivalen borde man kunna vara lite mer tacksam för att så många är här för att se en. Men nej. Den här människan står och hyschar publiken. En publik som inte har sett honom på hur många år som helst och som står där och riskerar att bli blöt mot betalning och som vill höra Från och med du en gång till innan se fyller 40. Det är så oerhört drygt. Dock kom jag att tänka på en sak, och här är ett hett tips till Linnros om han vill tjäna in ett par tiotal miljoner på en turné: Han och Veronica Maggio borde sätta ihop en show där de gör en Fleetwood Mac och sjunger sina hatlåtar till varandra på scenen. Det skulle kunna sälja ut varenda stor konserthall i hela Sverige i tre års tid. Det enda jag kräver är att han är tacksam för att folk kommer och lyssnar och kanske fem procent av intäkterna.
Min festivalfredag avslutas med Fred Again som är allt Linnros inte är. Han hoppar, skrattar, tackar folket som har klättrat upp i träden och slår på sin sampler som att det inte finns någon morgondag. Jag pratar med Tiva efteråt och vi är båda överens om att det borde ha varit mer som ett Dj-set och mindre som en konsert, men att han är gullig och har bra låter så det är okej ändå. Efter festivalen försöker jag mig på en efterfest och inser snabbt att jag är äldst, sämst och nyktrast på hela stället och jag sitter mest där som ett åskmoln medan mitt sällskap dricker billig skumpa och drar lustgasballonger. Själv måste jag hålla mig nykter för att jag ska köra, och jag bestämmer mig att det här blir den absolut sista efterfesten jag går på i hela mitt liv som inte innebär att min säng som mest är tio meter bort.
