Hasan Ramic får sina inälvor masserade av James Blake.
Det kan alltid vara en fördel att läsa när saker och ting öppnar innan man går dit för annars finns risken att man börjar sin festivalvistelse som jag – på Texas Longhorns uteservering med en 50 cl Pistonhead och en portion pommes med aioli-dipp. Inte sen kulinariska upptäcktsresa jag trodde jag skulle starta festivalen med men tack och lov för sällskapet - Sara och Annie är nog bedårande för att ta udden av detta antiklimax. Apropå mat så känns Way Out Wests vegetariska profil lika framträdande längre och jag drar mig till minnes GTs trollning från 2012 när festivalen bytte till helvegetariskt och tidningen delade ut köttbullar och prinskorvar vid entrén.
Min festivalvistelse börjar som det anstår en pånyttföd mediaman som har kommit hit för att 40-årskrisa mer än något annat. Jag stegar raka vägen in till VIP-området för att undersöka pressområdet och hugga min första gratis kopp kaffe. Pressområdet är inrett med väldigt sköna stolar och kaffet är lika gratis som gott, men redan här kommer festivalens första besvikelse. Godis- och kakskålen som brukade finnas för att fylla oss utmattade mediearbetare med snabb energi är nu utbytt mot en fruktskål. Jag roffar åt mig en banan och mumsar på den medan jag utforskar resten av vipen. Längst bak finns det numera en liten övertäckt scen och det första som hålls där är ett panelsamtal om klimatet och hur världen förmodligen kommer att gå under. Jag lyssnar lite lojt medan Johan Rockströms tal fyller hela mitt väsen med existentiell ångest och bestämmer mig att starta festivalen på riktigt och se dagens första akt.
Uppe på den så kallade “Höjden” hittar jag Faysa Idles poesishow Allt som glimmar är inte guld och påminns om att vi inte bara lever i ett pågående massutdöende som orsakas av att Kim Kardashian kan snabbflyga från LA till Ungern för att äta ett speciellt sorts ostron, utan även om att svenska tonåringar skjuter ihjäl varandra en masse på gatorna över saker som nån har sagt i en Tiktok-live. Missupfatta mig inte, jag uppskattar alltid en dos verklighet och konst ska skava, men någonstans var tanken att den här helgen skulle vara en paus från mitt vanliga huvudbry. En av höjdpunkterna i poesishowen är danskompaniet Blackouts dansuppträdande till Cherries Sherihan som avslutas med en hyllning till Palestinas barn. Vid det här laget känner jag ett sug på något och ger mig av tillbaka mot festivalområdet i jakt på den ultimata festivalmaten – langos.
Det tar inte lång tid för mig att hitta ett langos-stånd och min första reaktion är att priserna är hutlösa. Men är det festival så är det och då får man kosta på sig att punga upp 160 spänn för en langos med tångcaviar, gräddfil och rödlök samt en Loka citron. Min instastory med langosen får genast enormt engagement men jag ångrar mitt val av mat direkt - rödlöken förvandlar min andedräkt till något draklikt och för en gångs skull gläds jag åt min ålder och det faktum att jag inte har som mål att hångla med någon på denna festival. Detta blir för övrigt det enda jag äter på hela denna dag, så för ytterligare mattips håll utkik här dunder de kommande dagarna.
Efter min första langos är det också dags för festivalens förta musikakt. Tkay Maidza tar plats på Linnéscenen och allt jag kan tänka på när jag ser och hör henne är att hon 1) framstår som en snäll version av Azelia Banks och att jag vill mynta begreppet “Doja Cat-core”. Jag blir positivt överraskad av hennes framträdande, speciellt med tanke på hur okänd hon är i Sverige men jag blir inte liksom blown away och jag återgår till pressområdets trygghet, bekväma stolar och gratis kaffe för att invänta nästa akt.
Det är tredje gången jag ser James Blake på Way Out West genom åren och britten är precis så lågmält bedårande och känslosam som man kan förvänta sig. Jag låter subbasen från Limit to your love massera min inälvor och tänker att det är extremt fint - och brittiskt - att en man som gör pseudodubstep om hjärtekross står där med en Stone Island-jacka på sig. Kanske en devalverad identitetsmarkör vid det här laget, men den säger ändå något. Tiva dyker upp mitt i konserten och jag spenderar resten av den med att mer catch up med henne än att lyssna på Blake och hans bands sorgsna techno-jams. Dock när PJ Harvey går på scenen får jag depp-overload och flyr tillbaka till vipens relativa tystnad och gratis kaffe. Tiva och jag diskuterar gångna år och kommer fram till att festivalens nya grepp med att servera öl och vin rakt ut till festivalområdet är ett nytt, fräscht och risky grepp, men att vi gillar det. Att detta var ett bra första steg mot att WOW ska kunna mäta sig med Roskilde i grad av chill.
Jag avslutar min första festivaldag med Chase & Status på Linné och det är här som festivalkänslan verkligen infinner sig. För det första känner jag marken gunga utanför tältet och för det andra så känner jag grov samhörighet med andra snaggade män i min ålder som smygvapear och har kommit för att visa upp sina streetwear-kläder. Jag vrålar med i Original nuttah av Shy FX med nya bästa kompis, en kille från Bulgarien som jag har glömt namnet på, medan Annie står bakom mig på stängslet och jag känner hur hon blir alltmer frälst av drum n bass i takt med att hon trummar på mina axlar. Jag ler. Amen-breaksen och vobbel-basarna når en kaotisk kulmen vid 23 och Chase och/eller Status bugar sig djupt och tackar Way Out West för en fenomenal spelning. Jag tackar tillbaka.
På vägen ut bestämmer vi oss att skippa klubbandet denna kväll. Visst händer det roliga saker på Yaki-da, Nefretiti och Ringön men vi måste fara fram sakta. Vi går hem till snacks och god sömn och tackar Way Out West för den emotionella berg- och dalbana som var torsdagen den 8 augusti 2024. Fredagen förväntas bringa över 30 mm regn och som den luttrade festivalkorre jag är har jag med mig både regnjacka och gummistövlar. Det kommer att bli skitbra, det här.
