Nina Svanberg vill ge nya perspektiv på gängkriminaliteten i sin bok om Einármordet.
Kvällen den 21 oktober 2021 skjuts Nils ”Einár” Grönberg ihjäl utanför sin bostad i Hammarby sjöstad i Stockholm. Han har ännu inte hunnit fylla 20 år. Mordet blir en rikstäckande nyhet, och ger ved på elden till debatten om hiphopscenens koppling till den gängkriminella världen. Inga gärningsmän pekas ut, och mordet är tillsammans med Palmemordet kanske ett av Sveriges mest kända ouppklarade fall.
Med honom den kvällen är två relativt nya vänner: Mehdi ”Dumle” Sachit och Adel Dostani. Dumle blir senare utpekad som Goare, den som lejt mördarna till Einár, och dör själv i en skjutning året efter. Adel åker till Spanien och vill först inte prata om den kvällen.
Nina Svanberg är kriminalreporter på Expressen och har följt konflikten på nära håll. Hon träffar Dumle och Adel, båda två rappare och kriminella, och har genom förundersökningar, intervjuer och dagboksmaterial kunnat skapa sig en bild av händelseförloppet både före och efter mordet. Materialet har nu blivit boken Utpekad: Goaren – Einár, Dumle och hon som överlevde, hennes debut som författare.
Berättelsen sträcker sig ända från Einárs uppväxt i Enskededalen i Stockholm till nutid, och ger en såväl detaljerad som komplex bild av de senaste årens gängkonflikter. Gamla vänner kan bli till fiender över en natt, och Einárs framgångar får hans gamla gäng i Dalennätverket att se rött. I takt med att karriären växer eskalerar konflikten, och för Einár blir vännerna färre och färre.
Gängkonflikterna pågår fortfarande för fullt, men Nina Svanberg har valt att avrunda denna del av historien.
– Det är ju en lättnad eftersom jag har hållit på så länge. Samtidigt är det lite samma process som när man jobbar som journalist, med research, skrivande och att sedan sätta ihop allt. Det är skönt att sätta punkt, men arbetet fortsätter ju ändå.
Ja, kan man sätta punkt för den här storyn än?
– Nej, det kan man ju tyvärr inte. I ett sådant här mord är det så många involverade, som skyttar och beställare till exempel.
För ingen har ju åkt fast för mordet på Einar?
– Nej, det finns bara en person som har varit formellt misstänkt för mordet på Einár, och det är Dumle. Det var också bara på en lägre misstankegrad, så det ledde aldrig till någon häktning. Det är därför jag har fortsatt gräva i fallet, för när jag har vänt på en sten har jag hela tiden stött på nya stenar.
Vad fick dig att fastna för ämnet?
– Som krimreporter har det varit naturligt att skriva om det här fallet, eftersom det är ett av de mest uppmärksammade morden i nutid. Men den viktigaste anledningen är att jag hela tiden har kommit vidare när jag har grävt i detta. Sen är det frustrationen över att det inte har blivit uppklarat. Mordet blir på något sätt allmängiltigt, för att det är ett av flera andra mord som är ouppklarade. Vi ser ju att polisen klarar av att lösa brott, men tyvärr är det alltför få.
Även om man hittar nya stenar måste man väl sätta stopp någon gång?
– Jo, jag hade nog kunnat fortsätta hur länge som helst. Det finns alltid fler personer att ringa och mer saker att göra. Men någonstans måste man ju sätta punkt, och det är det jag gjort med boken. I boken är Dumles flickvän med och pratar, och det tycker jag var en pusselbit som saknades innan. Det blev som att höra Dumles ord från graven genom henne.
Tiden innan Dumle skjuts träffar han en tjej, som i boken kallas Tessa. Dumle är vid tiden de träffas dömd för en rad grova brott, bland annat en gruppvåldtäkt. För henne är han dock bara Mehdi, berättar Tessa i boken.
– Anhörigperspektivet är väldigt viktigt, och jag har velat få svar på hur man kan älska en mördare eller en våldtäktsman. Jag har suttit i många rättssalar med killar som är åtalade för mord eller andra hemska saker, vars flickvänner sitter i salen och är ganska oberörda. Jag har velat förstå deras sida av saken.
Tycker du att du fick svar på de frågorna från Dumles flickvän?
– Jag hade nog velat fortsätta på temat, ska jag säga.
Vad har du förvånats mest över under arbetet med boken?
– Kanske inte förvånad, men ibland kan man bli fundersam kring dubbelheten som finns bland anhöriga till någon som mördats. Man vill att mördaren ska åka fast, men samtidigt vill man inte prata med polisen. Jag kan förstå varför, eftersom det finns en uppenbar rädsla. Men det väcker ändå frågor.
Vad väcker det för frågor?
– Frågor om ansvar. Polisen har ett ansvar att få fast folk, men kan ju inte göra sitt jobb om vittnen inte deltar. Samtidigt har de som faktiskt vet någonting ett ansvar att berätta det. Vi har ett rättssystem i Sverige där skuld ska utredas i rättegång och inte i sociala medier.
Året innan Einár skjuts ihjäl blir han utsatt för en förnedrande kidnappning. Den dagen möter han upp rapparen Haval Khalil i tron om att de ska skriva musik. I själva verket har Haval gått ihop med Dalennätverket och Vårbynätverket för att föra bort honom. När de har tagit honom till en lägenhet söder om Stockholm misshandlas han och kläs i hundkoppel och stringtrosor. Bilderna används till att pressa honom på pengar, innan de till sist läggs ut i sociala medier. Haval döms senare för medhjälp till människorov.
Det är dock inte det första kidnappningsförsöket. Ett par veckor tidigare misslyckas gängen att genomföra samma plan – den gången med artisten Yasin som lockbete. Även Yasin ska senare dömas för sin inblandning.
Hur insatt har du varit i hiphopscenen?
– Jag kommer inte från hiphopscenen alls. Men när man tittar på det som har hänt de senaste åren så måste man ju också studera raptexter och följa rappares konton. Det handlar om att förstå språket så att man kan tyda vad som händer och förstå vilka som har beef med varandra.
När Einár dog var det ju mycket reaktioner kring hans ålder, och de som verkar i den världen idag blir bara yngre och yngre. Vad har du för tankar kring det?
– Det är klart att man blir bestört när man läser att barnen är 13–14 år gamla, och att någon av dom självmant söker sig till den världen. Det är väldigt sorglig läsning. Och att se bilder på pojkrum eller flickrum där de poserar med vapen, samtidigt som de har leksaker bakom sig. Det blir bisarrt.
Hur reflekterar du kring intresset för just Einár?
– Vilken känd svensk artist som helst som skjutits ihjäl på öppen gata hade ju varit förstasidesstoff. Så det är i sig inte så konstigt att det blev så stort som det blev. Sen ska man komma ihåg att det allmänna medvetandet är väldigt kort. Även om det är ett fall som många känner till så faller det tyvärr i glömska.
Var det därför du ville skriva boken?
– Framför allt ville jag belysa ett mord som inte är uppklarat, eftersom det har många likheter med andra ouppklarade fall. Du skriver en del i boken om hotbilden mot dig som reporter.
Har du funderat över vilka reaktioner du kommer få nu när den släpps?
– Det är klart att jag har funderat över det, men jag tror faktiskt att det är boken som kommer vara i fokus mer än jag själv.
När du åker och träffar Adel tar det flera dagar innan han öppnar upp sig för dig. Hur hanterar man en sådan situation?
– Det handlar bara om att vara ihärdig. Jag brukar säga att trägen vinner. Man måste ställa om samma fråga, hitta en ny ingång och försöka förklara varför man ställer de frågorna. Förklara att om personen inte svarar på ett ärligt sätt så kommer det att skina igenom i texten. Man måste också vara så transparent som möjligt, för den man intervjuar har ju rätt till sina bästa argument.
Intervjuerna med Dumle och Adel, hur var det att träffa dem?
– De är ju människor precis som alla andra. För mig är det inte så stor skillnad på att intervjua en gängkriminell och att intervjua Lena Philipsson. Jag är ganska likadan i mötet, alltså att jag möter dem på samma sätt men frågorna och researchen innan mötet skiljer sig åt. Men det handlar fortfarande om människor, med sina sidor och egenheter, och jag försöker vara likadan mot alla jag möter. Det är en grundsten i jobbet att kunna vara genuin och att få folk att prata, tror jag.
Fanns det någon sida hos dom som du inte hade väntat dig?
– Med Dumle var jag positivt överraskad av att han pratade så mycket som han gjorde. Jag är van vid att folk pratar i gåtor till höger och vänster. Det kan vara svårt för de här människorna att få ur sig en vettig mening eftersom de är vana vid att aldrig säga vad de egentligen menar.
Det är en del slang i boken. Det fick mig att tänka på din tilltänkta målgrupp?
– Det fanns en ordlista i boken innan, men den fick stryka på foten. Det är väl några uttryck, som tabbe och att whacka någon. Goa reder jag ju ut på första sidan, men jag hoppas liksom inte att det ska bli ett nyord. Jag har inte skrivit boken för hiphopscenen, utan jag har medvetet försökt hålla språket rappt för att kunna tilltala såväl 16-åringar som intagna på Hall.
Vad tycker du saknas i gängdebatten idag?
– Överlag tycker jag att man behöver prata mer med de människor som lever i den världen. Man hör mycket perspektiv från politiker, men jag tycker att vi alltid kan höra mer från de här unga killarna och tjejerna själva. Det var också det som var syftet när jag gjorde intervjun med Dumle. Jag skulle säga att jag saknar avskalade perspektiv från insidan – inte att någon sitter med mask på och säger att alla ska dö, utan perspektiv som kan ge förståelse. Man läser gång på gång att de här personerna har blivit tvångsplacerade när de var tolv eller i vissa fall bara åtta år gamla. Redan då ser man tecken på att de är på väg åt fel håll.
Har journalister ett ansvar för att bidra med de perspektiven?
– Kanske inte ett ansvar, men det är lätt att bli bekväm bakom sitt skrivbord. Jag skulle uppmana unga journalister att faktiskt ta sig ut till rättssalar och brottsplatser. Man behöver inte vara så rädd för att prata med folk.
Har du haft fortsatt kontakt med de du intervjuat sedan boken blev klar?
– Ja, jag har löpande kontakt med folk. Det är ju en pågående process.
Har du pratat mer med Adel till exempel?
– Ja. Vi står på god fot, kan man säga.
Du nämnde att du har idéer till nästa bok. Vad är det för idéer?
– Det blir på samma tema.
Du kommer vända på fler stenar?
– Ja, precis.
