Världshiten In the shadows gjorde sångaren Lauri Ylönen både rik och full.
Det är tidigt 2000-tal, och klockan är 17:22 en tisdagseftermiddag. Du har nyss kommit hem från skolan, loggat in på MSN och kokat upp ett paket nudlar med kycklingsmak. Du sträcker dig rutinerat efter fjärrkontrollen och drabbas snabbt av en sekunds obeslutsamhet. “ZTV eller MTV?” mumlar du för dig själv tills du inser att det enda sanna valet är att zappa mellan dem minutvis. Du blåser på gaffeln som balanserar dessa soppsvullna vetestrån och tar den första silen MSG medan du höjer volymen på tv:n. Du förväntar dig att få höra In da club eller Crazy in love, men mot dina trumhinnor studsar i stället någon sorts… emo-funk-rock…?
För mig och många andra i min millenial-generation var det i ett scenario som detta som det finska bandet The Rasmus gjorde entré i livet. Med låten In the shadows skulle de ge den svenska musikexporten en run for its money, och ett tag under 2003 var det i princip omöjligt att undvika den. Men lika snabbt som de kom ut från skuggorna skulle de åter förpassas till dem – och vi i Sverige konstaterade snabbt att våra lyckliga grannar aldrig skulle klämma ur sig ett nytt ABBA eller nästa Max Martin.
Som ett resultat av en typiskt svensk ignorans, eller ska jag säga arrogans, kan jag inte säga att The Rasmus har figurerat innanför hjärnbalken särskilt många gånger de senaste 20 åren – och fram tills deras medverkan i Eurovision för ett par år sedan var jag osäker på om de ens var aktiva som band. Med det sagt så verkar många människor ha bättre koll på den finska rockscenen än undertecknad, och bandet är fortfarande ute och spelar för fans runtom i hela världen. När jag fick veta att The Rasmus ska släppa en ny skiva drabbades jag av en märkligt nostalgisk känsla av några av de minst spännande stunderna i min tidiga ungdom – inte när jag såg The Rasmus på tjockteven då, utan timmarna mellan skoltid och middag. Ett tidsmässigt limbo som jag fortfarande ogillar.
Den eran var förmodligen roligare för The Rasmus. När jag satt och slevade i mig mellis åkte de ju världen runt och levde rockstjärneliv. Men hur var det egentligen?
– Det blev en positiv stress på ett sätt, och med all uppmärksamhet kom också mycket kritik. Jag drack också en hel del. Helt plötsligt är man känd och alla vill prata med en och bjuda på shots, och då är det lättare att bli full för att hålla sig på samma nivå som folk. Men det höll på att gå överstyr ett tag, berättar Lauri Ylönen, sångare i The Rasmus över videolänk.
Så du levde rockstjärnelivet fullt ut alltså?
– Ja, och det gör jag fortfarande – men nu har jag varit nykter i 16 år.
The Rasmus har precis kommit hem från en spelning i Kyiv, där de medverkat på en välgörenhetsfestival. Första gången de spelade i Ukraina var för 20 år sedan, och de har fortfarande en stor publik i landet. Denna gång har det av förståeliga skäl varit en helt annan stämning där än under tidigare besök.
– Det var otroligt, men också hemskt såklart. Det var en lufträd med 13 missiler och 3000 drönare när vi var där, och vi behövde sova i ett skyddsrum en natt. Nästa dag var det lugnare och vi kunde göra spelningen. Jag kände att jag var nära tårar under konserten, för på något sätt fick många låtar en helt ny mening i den kontexten. Jag kommer nog att skriva en låt om det i framtiden.
Känner du som finsk att du kan relatera till vad ukrainarna går igenom? Ni har ju en snarlik relation till Ryssland menar jag.
– Det finns absolut där. Mina mor- och farföräldrar stred i vinterkriget och det är ju bara 80 år sedan. Det finns ju människor som upplevde den tiden som fortfarande lever, så det är en väldigt stor del av den finska identiteten.
The Rasmus är aktuella med Weirdo, deras elfte album i ordningen och som släpps i september. Det är deras första fullständiga skiva med en ny gitarrist sedan originalmedlemmen Pauli Rantasalmi hoppade av under inspelningen av 2022 års Rise. Tillsammans med producenten Desmond Child, som står bakom hits som I was made for loving you, Living on a prayer och Livin’ la vida loca, har de karvat fram en tyngre och hårdare sida av sig själva.
– Vi bodde i hans hus i Nashville och var konstant ”in the zone”. Det var otroligt att vara där med sina bästa vänner. Och det är det som är grejen – den här grejen med bandet handlar inte om listplaceringar eller framgång utan om vänskapen och bra vibes. Det är cheesy men sant, säger Lauri Ylönen.
Ni slog ju igenom stort i slutet av musikindustrins guldålder. Hur upplever du att branschen är idag?
– Jag ska säga att jag alltid har gillat vad Spotify har gjort, och hur det har spridit musik till så många personer. Men det var en rejäl förändring i branschen. Det slog hårt mot både banden och skivbolagen, och man behövde hitta sätt att överleva på. Men det var bra för live-spelandet. Man behöver acceptera förändringarna som kommer. Det går liksom inte att stoppa.
Blev ni rika?
– Ja, det blev jag. Är man låtskrivare och har låtar som ligger på topp fem så genererar det ju pengar. Men jag är bra på att spendera pengar, och ser pengar som bensin i bilen eller batteri på telefonen – ibland har man mer och ibland måste man fylla på. Nu matar sociala medier oss med idéer om att man måste ha en investment-portfolio när man är 20. Helt galet.
Ni hade ju ett par hits under den tiden, men när jag pratar med folk i min ålder så är det In the shadows som folk minns. Hur känner du inför att vissa ser er som ett one hit-wonder-band?
– Efter den låten så släppte vi ett par skivor där vi försökte visa att vi var mer än In the shadows, men nu 20 år senare känner jag istället: ”tack gud för att vi hade den hiten”. Det är så otroligt svårt att få en crossover-hit på radio, och jag förstår nu vilken tur vi har haft. Och vi kan fortfarande leva på den ekonomiskt. Jag är stolt över att kallas en one hit-wonder.
Bandet grundades redan när de gick i åttonde klass, och i gymnasieåldern hade de redan släppt sin debutskiva som också sålt guld. I takt med att karriären fortskred blev det allt svårare att kombinera musiken och skolan, och till sist beslöt Lauri Ylönen sig att hoppa av gymnasiet – något han inte ångrar i efterhand.
– Jag hade tänkt igenom det väldigt noggrant, och tänkte att om det inte funkar med musiken kan jag alltid komma tillbaka och läsa upp betygen på kvällskurser. Jag tänkte att jag alltid kan komma tillbaka till skolan, men jag kan inte komma tillbaka till bandet om jag lämnar. Efter vårt tredje album floppade så gick jag tillbaka till skolan med ansökningsblanketten i handen. Jag stod där och svettades tills jag rev upp pappren och gick ut igen.
Jag var lite förvånad över att er första skiva är mer Red hot chili peppers-funk än rock.
– Vi har aldrig riktigt haft en tydlig stil, och det har varit svårt för medier och lyssnare att kategorisera oss – på gott och ont. Men som musiker är det just det som har gett oss energi och tillåtit oss att fortsätta framåt. I början var det ett Chili peppers-stuk med funkig rap och saxofon och så. Senare kom andra influenser. Muse, till exempel, är ett band som jag fått mycket inspiration från.
Finns det någon annan musik som folk skulle bli förvånade över att du inspireras av?
– Jag har ett bra musikaliskt minne, där jag kan höra musik och sedan plocka fram det flera årtionden senare. Mycket av mina melodier kommer från traditionell finsk dansmusik som jag hörde som liten. Vi kan skoja ibland och kalla dem för farmors-melodier – men blandar man det med tunga riff så har man vårt sound.
Finns det några svenska artister du gillar?
– Jag har lyssnat på Ace of Base, vilket är ett annat guilty pleasure. Eller jag skäms inte egentligen, de har massa bra låtar. Sverige har ju också så mycket bra metal, som Soilwork och Ghost – det är sjukt häftigt att både Sverige och Finland gör den genren så bra.
Jag upplever lite att det finns en ”kulturell mur” mellan våra länder, och kanske främst när det kommer till musik. Vad tänker du om det?
– Ja, jag håller med. Vi i Finland har ju alltid varit lite som era småsyskon. Men jag gillar att vara underdog och har också fått mycket energi från det. Jag är ett stort fan av Sverige, och försöker hänga med i vad som händer hos er. Men det är en annan stil hos er – svenskar är lite posh och har mer stil, medan vi finnar är mer bonniga. Men det kan vara en bra grej också. Jag är ändå alltid tacksam för att ni svenskar visar vägen, med ABBA och Max Martin och så. Det är helt sjukt hur mycket framgång er musik har haft.
2022 ställde ni upp i Eurovision. Hur reagerade era rock-fans på det?
– För vår del så behövde vi prova på något nytt som utmanade oss och kändes uppfriskande. Eftersom vi hade en ny medlem i bandet så behövde vi också något som pushade oss att bli tighta som grupp. Jag tänker inte riktigt på det längre, men det är jätteroligt att vi har fått så många nya yngre fans.
Så du upplevde inte att folk tyckte att ni hade bytt sida?
– Nej, men jag är också ganska avslappnad vad det gäller genrer. Saker har förändrats också, och ett band som folk kategoriserar som metal kan också göra en låt som låter som Drake helt plötsligt. Man behöver inte kategorisera musik lika mycket, och de banden som bryter mot de konventionerna gör oss alla en sjukt stor tjänst också.
Ghost, till exempel, låter väldigt mycket ABBA tycker jag.
– Ja, det är jättepopig musik. Och om folk inte tycker att det är tillräckligt metal – vem bryr sig? De är fucking awesome.
Vad händer nu för The Rasmus framöver?
– Albumet kommer ut den 12 september, och samma dag inleder vi vår turné i Finland. Sedan åker vi till Kazakstan, Uzbekistan och Dubai, sedan runt i Europa och Mexiko där vi har en stor publik. Vi ska också till Australien för första gången vilket känns otroligt kul. Vi har fans där som har väntat i mer än 20 år på att få se oss, så det ser jag fram emot.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2025.
