KONSERTRECENSION: The Knifes Shaking The Habitual Tour på Annexet

14:12 1 Nov 2014

Vackra färger – men inte särskilt mycket mer.

 betyg: 3 Jag orkade inte lyssna särskilt mycket på The Knifes album Shaking The Habitual. Jag är av den impopulära, antiintellektuella åsikten att man ska kunna dansa eller gråta till den musik man hör, och till A Tooth For An Eye kan man på sin höjd drömma mardrömmar. När jag ser The Knife på Annexets scen ångrar jag inte att jag inte tog mig igenom skivan fler gånger än nödvändigt.


Men kvällen i Annexet börjar med ett väckelsemöte. DEEP Aerobics (det första ordet en förkortning för Death Electro Emo Protest, vilket i och för sig låter som ett vinnande koncept) ska värma upp publiken, men generar mest med sina djupsömnframkallande självhjälpsklyschor. ”Self-consciousness is the illusion that this is only happening to me”, skriker en trikåklädd person på scen och vill att publiken ska skrika med. Jag väser av irritation tills spelningen börjar, men det är iallafall inte "danceoke" som på förra vårens Subtopia-spelning.

Det finns en särskild blå färg som The Knife har gjort till sin i mitt huvud. Den är ganska ljus, en blandning av petroleum och klein, lite glansig. Stora delar av det kollektiv som duon nu har blivit bär den färgen när de intar scenen för sin sista konsert i Stockholm, den sjätte sista de säger sig göra. Allting går i blått, turkost, lila och rosa, nästan hela kvällen igenom. Jag vet inte om det är ett genuspolitiskt statement men det är väldigt snyggt genomfört.

Särskilt mycket mer än så blir det inte. Deras shaken-up-versioner av We Share Our Mother'
s Health, Bird, och avslutande, lesbifierade Silent Shout är inte lika mäktiga som originalen. Engelskan de envisas med att prata ("tonight we're extremely looking forward to dancing with you”) trots att de är på hemmaplan är lite genant. Gästande Shannon Funchess på Pass This On livar upp, visst, men efter tio minuter av repetetivt mässande tappar jag intresset. När allt är över känns det som att det knappt hann börja, men under spelningen längtar jag stundtals efter att det ska ta slut. Och jag önskar att de hade spelat För alla namn vi inte får använda, från den hyllade gränskontrollskabarén Europa Europa.


Förvänantsfull publik under We Share Our Mother's Health.

Jag har alltid upplevt syskonen Dreijer som så coola, svala, och det är först ikväll som jag inser att jag har haft fel. De är livsbejakande, glada, omger sig med människor som skrattar och dansar även när de själva är lite stelare. Det finns inget som är blasé med dem. Man får ta dem för vad de är nu, vad de varit ganska länge vid det här laget – ett danskollektiv. De vill skapa en show, inte göra nya Marble House. Oftast är det lite pinsamt att titta på, men ibland skiftar det, kollektivet rör sig som en spretig organism med multiple personality disorder, det är i sammanhanget något bra. Sen läser en av dansarna upp en monolog om kroppen, Collective Body Possum, och det blir tala i tungor-stämning igen. 

Så det här är slutet för The Knife som vi känner dem? Det gör kanske inte så mycket, om jag ska vara krass, men ett uns av sorg finns där ändå. De har varit mer stilbildande än vad jag tror att vi riktigt inser. Just därför hade jag velat ha ett mer känslosamt avsked.

 

Efter spelningen utlovas en timme av dans. Jag stannar inte så länge, men när jag går är det nya dansgolvet framför scenen fortfarande fullt. Folk vill få ut det mesta av sin The Knife-spelning. Jag med. Jag önskar bara att det hade kunnat hända under själva spelningen.

Europa Europa, The Knifes politiska kabaré om öppna gränser, fick ett varmare mottagande – här av Maina Arvas.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!