Dave Chappelles okänsliga attack mot politisk korrekthet är just det vi behöver.
Det är inte lätt att år 2019 stå upp för en komiker som driver med transpersoner. I sin senaste stand up-special Sticks & stones på Netlix slår Dave Chappelle karateslag åt alla håll. Allra helst nedåt. Utöver transpersoner skämtar han om skolskjutningar, hånar asiater och kallar de två männen från dokumentären Leaving Neverland – som anklagar Michael Jackson för att ha förgripit sig på dem som barn – för lögnare.
Däremot är det lätt att hänga upp sig på något enstaka skämt eller ordval, men då missar du poängen. Eller snarare – du blir poängen. Kritikerna som har sågat sönder showen (Sticks & stones har det anmärkningsvärt låga kritikerbetyget 23 procent på Rotten tomatoes) har visserligen rätt i att det är en attack. Men varken mot brottsoffer eller HBTQ-rörelsen utan mot de senare årens skenande identitetspolitik och självrättfärdiga cancelkultur.
Det Chappelle vänder sig mot är den muterade form av politisk korrekthet som har urartat i ett angiverisystem. Från sunda ställningstaganden mot orättvisor till en total Elaine Eksvärd-ifierad cancelkultur där alla som har minsta tillstymmelse till bagage ska kölhalas och karriärsmördas.
Namnet på showen alluderar till talesättet “sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me”. Och med det vill Dave Chappelle säga att ibland är ett opassande skämt bara ett opassande skämt. Orden är inte mäktigare än värdet vi tillskriver dem och det vi borde fokusera på är handling.
Alla håller inte med.
“Dave Chappelle's new Netflix special reminds us that the most successful comedians are also the most sensitive”, konstaterar Paste Magazines kritiker i vad som måste vara årets minst begåvade tanke. Att angripa ämnen som man inte får skämta om och försöka göra dem roliga är ett medvetet grepp av Chappelle. Han prövar gränserna eftersom det är vad komiker gör.
En rimligare kritik vore att säga att tiden sprungit ikapp Dave Chappelle och avfärda honom som en gaggig gubbe som inte förstår sig på dagens samhälle. Men är det inte just den här grinigheten som vi behöver? I synnerhet i en tid där självgod wokeness har blivit valuta som influencers ackumulerar i syfte att kränga H&M-toppar med “empowering budskap” som producerats under slavliknande sweatshopförhållanden?
Medan folk har varit upptagna med att bygga sitt godhetskapital och märka pronomen har några av de strängaste abortlagarna i modern tid stiftats och koncentrationsläger för asylsökande flyktingar rests.
Yttrandefriheten är inte till för att skydda för tillfället allmänt vedertagna idéer, utan för att göra det möjligt för en impopulär men kanske korrekt tanke att komma fram. Att obehagliga eller stötande saker ibland sägs är priset vi betalar för den friheten.
Men visst. Även ord kan vara stenar. Men vet du vad som också är stenar? Stenar.
