Kontroversiell dokumentärfilm kastar nytt ljus på pedofilanklagelserna mot Michael Jackson.
Leaving Neverland handlar inte om Michael Jackson.
Den fyra timmar långa dokumentären handlar i stället om Wade Robson och James Safechuck. Wade var den femårige Michael Jackson-imitatören som fick träffa popstjärnan efter att ha vunnit en lokal danstävling, medan James var den tioårige barnskådisen som spelade mot Michael Jackson i en Pepsi-reklam. Båda barnen utvecklade en speciell vänskap med Michael och fick besöka sagolandet Neverland tillsammans med sina familjer under veckolånga visiter.
Det var där övergreppen ska ha börjat.
I Leaving Neverland får Wade, James och några av deras familjemedlemmar tala till punkt. Det är en hjärtkramande berättelse som tar stöd i metoo-rörelsen av den enkla anledning att de förmodade offren får berätta sin sida av en historia som hittills har ägts av Michael Jackson.
Att Michael Jackson blev bestulen på sin barndom och därför försökte återskapa den som vuxen är den mest uttjatade förklaringen till popstjärnans märkliga beteende. För en eventuell pedofil är det ett utmärkt alibi, på samma sätt som hans stjärnstatus var ett kamouflage och nöjesfältet Neverland den perfekta groomingmiljön.
Vissa vill mena att Leaving Neverlands största styrka också är dess största svaghet. Här finns ingen eller inget som ifrågasätter Wades och James berättelse. ”Berättelserna får stå oemotsagda och ingen granskar sanningshalten” och “Rättssamhället får stå åt sidan när gamla uppgifter ompaketeras till en emotionell smällkaramell”, protesterade Jonas Nilsson, doktorand i offentlig rätt vid Göteborgs universitet (och Michael Jackson-fan), i GP.
Det är bara sant om betraktaren inte känner till Michael Jackson och kontexten i vilken anklagelserna äger rum. Vilket torde var fullständig omöjligt för alla vars adress inte är "under en sten". För även om Leaving Neverland handlar om Wade Robson och James Safechuck så kan de inte fly Michael Jackson. Varken i dokumentären eller i livet.
Men Leaving Neverland är inte ett lustfyllt karaktärsmord – det är två plågsamma vittnesmål. Och det är upp till oss som tittar att ta ställning till dem.
