Myterna kring P3 Gulds efterfester har varit många. Här har du kunnat se kändiseliten svinpackad och hamnat på hotellrumsfester. Att promota årets P3 Guld-fest som något som är ens i närheten av en fest är ett förlöjligande.
Efter att den glittrande galan är slut i en närliggande kranskommun bussas kändisar med vanliga dödliga (som har lyckats haffa sig en biljett) till det så kallade galahotellet. Där har den public serviceägda radiokanalen mer eller mindre har barrikaderat övervåningens konferensutrymme. Väl i dörren möts jag av en vägg av lök – på riktigt vem serverar ens tabbouleh i ett sånt här tillfälle? Allt, förutom den lökluktande tabboulehn känns påkostat fram tills “bubblet” som står uppradat svalkar min strupe. Likt stockholmarna i lokalen brister jag ut i “är det alkoholfritt?”. Jag går istället med bestämda steg till en av barerna och beställer in en svindyr redbull-vodka.
Med min dyra grogg i handen skymtar jag mannen som blev stjärna över en natt, Björn Gustafsson, i dörren. En besvikenhet kring att vakten ber honom hänga av sin jacka i garderoben sprider sig över ansiktet. Trots att han kommer från bonnhålan Romelanda ser han sig nog inte som en av oss andra här inne.
Musiken står Lautaro Cubilla för. Trots att han är ett underbarn med spakarna får han inte riktigt igång gästerna. Istället sprider sig en känsla av skoldisco i lokalen. Inte ens när stjärnskottet Mabel svalt rör sig på scen vaknar publiken till. Kanske blir det helt fel när fölket ska blandas med människor som av någon anledning titulerar sig som kändisar eller så är tiden hunnit ikapp P3 Guld.
Det som sägs vara en av de mest mytomspunna kvällarna håller tyvärr inte måttet. Om det är bristen på alkohol eller det misslyckade försöket till en drömsk kväll vet jag inte men av någon anledning beslutar jag och mina vänner oss, som så många andra, att dansa vidare på en närliggande klubb och aldrig mer återvända.
