Foto: Johan Bergmark.

Joel Alme tur och retur

09:55 16 Oct 2019

På sitt förra album behandlade Joel Alme flykt, både skräckslagen flykt från ansvar och samtidigt kampen att fly ur skuggan av generationers sociala arv. Joel Almes nya album heter Bort bort bort, och det är lätt att tro att det är en fortsättning på samma tema. Men när Nöjesguiden följer med honom på en dagsutflykt från Stockholm till Göteborg och tillbaka handlar det egentligen mycket mer om att hitta hem hem hem. 

När vi träffades inför releasen av Flyktligan för drygt fyra år sedan var Joel Alme påfallande nervös. Han hade gjort en väldigt privat skiva om missbruk genom generationer, och i sina texter lämnade han ut inte bara sig själv, utan också hans mamma och pappa, hans mor- och farföräldrar. När vi sågs var det allra första gången han svarade på frågor om skivan och dess texter, och han visste inte hur varken publiken eller viktigare, närstående skulle reagera. 

När vi nu sammanstrålar i gaten på Bromma flygplats en solig lördagsförmiddag är hans sinnesfrid större. Det enda smolket i bägaren är ressättet, men han har fått veta att det är nödvändigt att flyga den relativt korta sträckan till Göteborg. Hans femte soloalbum Bort bort bort släpptes igår, och nu är det en intensiv period med intervjuer, recensioner, butiksspelningar och tv-framträdanden. 
–Tåget hade varit bättre, både för miljön och för hur jag trivs med att resa. Men men. Vi får ju åka tåg tillbaka hem sedan iallafall. 

Annars är det hektiska livet i samband med en skivrelease något som Joel Alme inte riktigt trivs med. 
– Jag blir stressad, det blir jag. Jag lever ju ett stillsamt liv annars, men i såna här tider virvlar allt bara omkring. Det är en ny värld för mig också, allt ska läggas upp på sociala medier, och allt ska vara så framgångsrikt. Man ska göra som Jay-Z och laga mat på Insta för att vara nära sina fans medan min kropp vill flytta ut på landet och köpa mer djur istället. Det räcker väl med att jag är privat i texterna?

Vi hinner knappt sätta oss på planet innan samtalet drar mot en del av de upplevelser som kännetecknar texterna på Bort bort bort, och efter ett tag tvekar Joel och sneglar lite oroligt mot den kända jazzsångerskan som sitter i stolsraden framför. Får man prata så öppet på flygplan? Men hon är upptagen av ett tappat örhänge – som Joel gentlemannamässigt viker sig dubbel i sitt trånga utrymme för att hjälpa till att eftersöka – och av sina egna konsertförberedelser för att tjuvlyssna på oss. 

Sedan sist har Joel haft det både bra och tufft. Bra på det sättet att hans mamma inte gick i taket över sin roll i hans sångtexter, tvärtom. Bra i form av familjelivet, med hustru, barn och hund som han har tid att prioritera. Men dåligt i form av prestationsångest och krav på sig själv, som tog ifrån honom skaparlust och handlingskraft. Det dröjde två år innan Joel Alme återvände till musiken. 
– Jag var tömd. Jag brukar ju leva ett rent Tjuren Ferdinand-liv, med mina filmer och musiken hemma som min korkek, och den sortens lansering blev ett stort problem. Musik är något lustfyllt för mig, och när jag gick ner mig i känslolivet fanns ingen musik. Det fanns inga låtar, inga idéer, ingen känsla av att kunna. Jag hamnade i en depression. 

Den sortens depressioner och hypokondri har Joel Alme med sig ända sedan han flyttade hemifrån, eller längre tillbaka än det. 
– Jag minns någon gång i trean när jag blev helt övertygad om att jag hade cancer. Det hade jag inte, men ett sådant besked lugnar bara lite. Det kommer då och då, kemin i huvudet går upp och ner, och kombinerat med läkarskräck är sådan hypokondri inte så bra. 

Så vad gjorde han under den tvååriga pausen? 
– Följde med barnen på väg till skolan. Min vardag ser ut på det sättet. Sedan tar jag en promenad till Hellasgården med den bästa musiken jag vet i mina hörlurar, och blir lite arg över att jag inte är lika bra. Sedan dricker jag  kaffe, och blir argare. Jag har en tendens att äta dåligt – under en period var det faktiskt bara kaffe och halstabletter. 

Oj. 
– Jo. Jag gick ner 11 kilo på den dieten faktiskt. Nå, sedan tar jag en promenad till, kommer hem och sätter på en gammal film för att ha i bakgrunden, och sedan plockar jag upp en gitarr. Under en period tillbringade jag massor av tid åt att sitta vid datorn och köpa och sälja möbler. Det bor en småfifflare i mig. 

Fångvården blev vägen ur det. 
– Jag fick en förfrågan om att besöka ett fängelse och spela tillsammans med de fångar som anmälde intresse. Det är det bästa jag gjort i mitt liv. 

Sagsjön, Högsbo, kvinnofängelset Hinseberg – med två tre besök på varje fanns tid att prata och lära känna varandra och att spela och repa för gemensamma spelningar tillsammans med de intagna. 
– Det var faktiskt rätt fantastiskt. Vi pratade inte om deras brott, utan om annat, och så spelade vi musik. På Hinseberg repade vi in Lyckliga gatan och sjöng i aulan, för alla interner. Det var skithäftigt. 

Det är besök som påverkar ens världsbild.
– Jag blir ödmjuk. De som är där har så enkla önskningar och drömmar. Det blir väl så när någon annan bestämmer allt om en, när man ska gå och lägga sig och när man ska vakna. 

Men vi har även tid med lättare ämnen, med nästan sex timmar tillsammans i Göteborg och sedan tre timmar på tåget tillbaka till Stockholm. Det betyder att vi medan vi går in för landning hinner unna oss även nördiga referensresonemang, och kan fnissa förtjust åt den franka stölden i Mina vänner, vars körer är lyfta direkt från Velvet Undergrounds Found A Reason, och resonera länge och väl om gitarrer och gitarrljud. 
– Den enda gitarr jag önskar mig är en Gretsch Country Gentleman. När jag var yngre var jag nästan besatt av den. Jag studerade bilder av Lou Reed och hans svarta Gretsch noga, just en sådan ville jag ha, med den där böjen i gitarrkroppen över halsen, och det där plektrumskyddet. Men den kostar mellan 50 och 100 tusen, så det lär aldrig hända. Det är just det ljudet jag jagar på låtar som Mina vänner och Lätta steg. Jag har lärt mig att om man har en gitarr som låter som en jazzgitarr men låter bli att spela jazz på den blir det Velvet Underground, automatiskt!

Joel Alme har inte dåligt samvete över den sortens stölder. 
– Varför då? Det är sådant som Håkan brukar bli anklagad för, men jag har inga problem med sånt. Finns något som är så bra är det ok att använda det själv. Jag brukar ändra på något i ackordföljden bara. 

På Landvetter kastar vi oss in i en taxi och hänfaller åt skivbutiksnostalgi medan vi närmar oss Stigbergstorget.
– Där inne i Haga låg Satisfaction, som jag besökte precis varenda dag på väg till jobbet innan killen i butiken blev galen och fyllde skyltfönstret med lagböcker. Och där låg fantastiska Skivhugget i tre våningar. Och här någonstans låg nog Dolores en period, där jag snattade skivor och porrfilmer genom att gömma dem i ryggsäcken, underifrån. 

Joel hinner peka ut korsningen Prinsgatan/Linnégatan där låten Kronan på nya albumet utspelar sig, innan vi bromsar in utanför Bengans skivbutik. Här har alla som är någon spelat korta promotionset och signerat skivor, och på kontorets väggar finns påminnelser om när Hurula nyligen var på plats, när Håkan träffat hemmafansen och när David Bowie var här för att signera Heathen 2002. Dagen till ära har Bengans tagit fram en IFK-specialupplaga av skivan, i blå och vit vinyl och med ett extraspår med lagets inmarschlåt Snart skiner Poseidon, som obegripligt nog aldrig funnits tillgänglig på vinyl tidigare. Bengans föreståndare är entusiastisk, och Joel får signera dagens första men långtifrån sista skiva. 

Vi sätter oss i Bengans fik och äter en lätt lunch, och de fans som redan börjat komma till butiken sneglar på Joel men låter honom vara ifred. I butiken spelas hans album, om och om igen, och Joel skruvar obekvämt på sig. 
– Jag trivs inte med att höra min musik så här. Hur ska man göra, liksom? Det är samma sak när man sitter hemma med vänner och en av mina låtar kommer i spellistan. ”Tysta nu allihop, jag vill verkligen att vi uppmärksammar den här detaljen i låten.” Nej, jag vill inte höra min musik på det sättet, i sådana sammanhang. 

I ett litet pentry ovanför butikens spiraltrappa finns en kyl fylld av öl och bubbelvatten, men Joel Alme rör varken det eller frukten och chokladen som ställts fram till honom. Han är nervös.
– Det spelar egentligen ingen roll var jag ska spela, eller hur många som kommer att lyssna. Jag tycker att det är lika jobbigt varenda gång. 

Några ritualer har han. Förutom att bära svart skjorta med vita knappar går de mest ut på att svänga vildsint med armarna i vida väderkvarnscirklar. 
– När jag kommer upp på scenen brukar mina händer och fingrar domna, och det är ju inte bra. Jag har förstått att det är något biologiskt och ursprungligt, och beror på att när man är rädd samlas blodet centralt i kroppen. Om man måste skydda sig från attacker med sina armar ska det inte blöda så mycket. Det är ju bra egentligen, men jag måste få ut blodet i armarna igen för att spela gitarr. 

Han tar upp gitarren och plockar några fraser ur Velvet Undergrounds I’ll Be Your Mirror, och sedan behöver vi höra en av Joels favoritlåtar med Jonathan Richman på YouTube.
– Han har berättat om sin låt Down in Bermuda, att den handlar om när han och Modern Lovers kom till Bermuda för att spela, och ville vara Velvet klädda i svart med solglasögon. Alla lokala musiker var ledigt klädda och spelade extremt svängigt, och Jonathan Richman skriver att det var först där och då han förstod hur stiffa de var. Efter det började han leka på scenen och skriva sånger om dinosaurier och glassbilar. 

Riktigt så långt har inte Joel Alme kommit, men när han sätter sig på en pall på den lilla scenen och tittar ut över ett proppfullt Bengans går det inte att spåra någon nervositet. Tvärtom är han avslappnat familjär och vänlig, som om han kände alla de församlade personligen, och avbryter sig halvvägs i Kronan för att berätta en liten anekdot om nästa vers. Han nonchalerar skivbolagets försiktiga förslag att det nog skulle vara uppskattat om han spelade Snart skiner Poseidon, och mycket riktigt behövs inga sådana populistiska knep. 

Kön av beundrare som vill ha hans signatur på sina nyinköpta skivor (och i några fall nära nog kompletta Joel Alme-samlingar) slingrar sig genom lokalen, uppför trappar genom Bengans fik och ut runt hörnet på trottoaren. Bland de köande finns alla från Björn Olssons flickväns mamma till en familj som inte hade råd att köpa en skiva men ändå gärna vill att Joel Alme poserar med deras lilla bebis i famnen. Där trängs superfans med Joels kompletta skivutgivning i Broder Daniel-tygpåsen med en elitbrottare som Joel känner sedan tidigare och någon som råkade befinna sig i butiken och fick en ny favorit. Joel skakar hand med var och en, presenterar sig och får deras namn tillbaka, och skivbolagets representant är lite orolig över om vi kommer att hinna med tåget tillbaka till Stockholm, men till slut har alla fått sin del av Joel Alme. 

På ett hak på Göteborgs centralstation hinner han pusta ut innan avgångstiden.
– Det var en fin tillställning. Jag har aldrig vant mig vid att det kommer folk, jag blir både överraskad och lättad. Det händer ju inte annars att man faktiskt möter sina lyssnare, utom just i sådana situationer, och det är fint. Men samtidigt är det jobbigt när man har social fobi som jag, som har fått lov att gå till psykolog för att lära mig hur man pratar med folk. Jag kommer aldrig att bli en professionell minglare, men samtidigt har jag i mig att alla runtomkring måste må bra. Förutom att jag tar bort mig själv ur den ekvationen.  

Joel Alme är märkbart lättad. Men någon efterfest är det inte fråga om – hemma i Björkhagen väntar familjen och några middagsgäster. En öl i restaurangvagnen bara, och så långa samtal om texter, arrangemang och livserfarenheter medan X2000 rusar mot Stockholm. Vi börjar med att gräva i skivans spröda och avskalade sound. 
– Ickeproducerat, skulle jag kalla det, bestämmer Joel Alme. De första låtarna vi gjorde – Bort bort bortMina vänner och Så kanske vinden – spelade vi faktiskt in i ett hotellrum på Isle of White. Vi var där för att spela in i en kyrka, men det funkade inte. Så jag och Mattias Glavå tog med oss stråkkvartetten till hotellrummet istället, med en sån där gammal inspelningsapparat som i Mindhunter på Netflix, du vet, och en enda mikrofon. Det blev så bra att vi bestämde oss för att låta det styra soundet på hela skivan. 

– Jag började min karriär, om man kan kalla det så, med storskaliga arrangemang, med Sinatra och Walker Brothers som förebilder. Sedan har jag gått mer och mer mot det avskalade. Idag kan jag tycka att det var ett misstag att jag lutade så mycket åt pastischer förr. 

Bakom de distinkta gitarrtonerna är stråkar, alltid i eleganta och luftiga arrangemang där en cello kan få eget utrymme, eller bara två violiner. Det är naket, vackert och mycket välgjort. 
– Varje millimeter av stråkarrangemangen är mina. Det har jag gjort ända sedan jag bad om hjälp med det på första skivan och fick ett för skolat resultat.

Förra albumet var mer tematiskt. 
– Men jag vill ju alltid vara personlig, och det gör att det hursomhelst blir en helhet av det. Jag kan bli sådär nästan Asperger-noga med hur helheten ska vara – det måste bli ett sammanhang. Det finns sådana där oskrivna regler om att ett album måste börja med en låt som har en omedelbar hook efter 30 sekunder och kan uppmärksammas på Spotify, och det bryr jag mig inte om alls. Jag vill att det ska finnas en röd tråd och kan lägga två olika stämningar som Mina vänner och Fri som du direkt efter varandra för att gitarrljudet får en fortsättning mellan låtarna då.

 

"Det kan inte vara för mycket död, det måste finnas ljus också." 

 

Joel Almes texter är alltid fullständigt dokumentära. 
– Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag skulle kunna låta bli att vara ärlig i det jag sjunger, jag vill nå djupt hos mig själv. Samtidigt måste jag balansera hur jag uttrycker mitt mående. Det kan inte vara för mycket död, det måste finnas ljus också.  

Jag kommer inte undan är den mörkaste stunden på skivan. ”En liten sopa från Linne’/det blir aldrig någonting av dig, det har jag hört sen jag var tre/och den känslan sitter fast i mig, i varje litet steg”, sjunger Joel Alme, och summerar det med orden ”Ingen alls, jag är ingenting”. 
– Det är en berättelse om att bli kränkt för den man är. Vi lever i en tid där alla får diagnoser och får veta att de inte får plats. Så har det alltid varit för mig. Jag har aldrig varit tillräckligt grabbig för att vilja delta i omklädningsrumssnacket.

Ändå är du en idrottskille. 
– Jo. Hockeyn var full av sådant. Jag kommer ihåg att när man var ny i laget skulle man bli… vad heter det… ”invigd”. Det innebar att de rakade av håret på den nye. Jag bara vägrade, och killarna i laget blev helt häpna. Men så gav jag ändå upp och lät det ske. Jag orkade inte. Jag hatar den grabbigheten. 

Att han vek ner sig den gången betyder inte att Joel Alme undviker konflikter. Tvärtom innebär hans skarpa reaktioner att han hamnar i konfliktfyllda situationer för ofta. 
– När niorna skulle nolla mig som ny sjua var det jag som nollade dem. Min mamma är likadan, hon låter ingen sätta sig på henne. Men det kan bli för mycket, jag exploderar i fel sammanhang ibland. När jag är ute med hunden och någon klagar på min hund är jag framme i deras ansikte direkt. Eller som när vi åkte båt med mina svärföräldrar i somras, och någon trängde sig vid bensinmacken, då tar jag strid. Min dotter säger åt mig, och det lugnar mig lite, men den sortens häftiga beskyddarmentalitet kommer naturligt för mig. 

Men hur undviker du att det slutar i bråk? 
– Andra backar. Då slutar jag. Men det finns inneboende i mig. När jag just hade blivit förälder letade jag upp ett ställe där jag kunde träna krav maga, en stenhård israelisk kampsport. Den går ut på att skydda sig mot knivar och pistoler genom fula knep mot en angripares hals och ögon. Det blev lite överdrivet. 

Joel Alme har berättat att hans avlidne kusin Isak funnits med i texterna på varje skiva. Så jag antar att kusinen som fått en flaska vin i skallen i texten till Dom vet ingenting om oss är Isak?
– Det är det. Det handlar om när jag var ung och jobbade på en krog. Mittemot låg ett ställe som hette Chrome, som var det värsta stället i stan, och där brukade Isak dyka upp ibland, speedad och blödande, och ville ha hjälp när han hade hamnat i bråk. Vi var så nära, mer än bröder med bara två veckor emellan oss i ålder, och vi var tillsammans varje dag under uppväxten. Han kommer alltid att finnas med mig.

Det finns illavarslande stunder på Bort bort bortKronan inleder Joel Alme med textraden ”Som ung tog jag uppåt, nu lite äldre tar jag neråt”.
– Det är ingen metafor, kan jag säga. Men sedan får man skörda det man får. Jag har inga problem med att visa att jag har haft problem, annars kan jag inte tala om dem som sitter där på krogen i texten. Att se den där abstinensen hos folk som sitter där, där en sekund känns som ett år. De har liksom glömt av var det började, vem de var. Alkoholen har tagit över.   

Men det finns också motsatsen. I Lätta steg sjunger han om ett möte som stärker, och lättnaden i att skapa en relation. ”Det var så länge sen jag såg nån i ögonen”, sjunger han, med en frasering som är kraftigare än på något annat ställe på skivan. 
– Jo, och lite falskt är det också, faktiskt. Det fick det vara. Det handlar om att ha gömt sig, och så en dag löser sig knutarna och man får vinden i ryggen. Det handlar om när jag just hade träffat min fru. Jag satt på tåget till Stockholm, jag var på väg, det var nytt, jag längtade. Att gå av vid centralen alldeles varm och ta tunnelbanan till Björkhagen där hon fanns – den lätta känslan ville jag uttrycka i Lätta steg. Jag har alltid ryggat undan och känt mig fel. Men det kan räcka med en endaste person så kan allting lösa sig. 

När tåget framåt halv åtta på lördagkvällen rullar in på Stockholms central har vi pratat oss utmattade under närapå tio timmar, och anteckningsblocken är fulltecknade. Ändå finns ändå några stenar vi inte hunnit vända på. 
– Vi hörs imorgon och fångar resten, ler Joel Alme tappert och hoppar in i en taxi med kurs Björkhagen och den lätta känslan. 

Joel Almes album Bort bort bort (Razzia/Sony) finns ute nu. Trippla spelningar i Göteborg och Stockholm infaller vilken dag som helst, och i januari samt februari reser Joel Alme runt Sverige för en tidig vårturné. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2019.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!