INTERVJU: Mark Ronson om dundersuccén "Uptown Special"

11:57 9 Feb 2015



Mark Ronson har gått från att vara en okänd New York-dj till att slå streamingrekord på Spotify. Men vägen dit var inte alltid lätt. Nöjesguiden har träffat dj-musikern för att prata om det nya albumet, kärleken till soulen och känslan av att aldrig veta om den senaste skivan också är den sista.

En gång i tiden befolkade Mark Ronson New York-nattens klubbscen. För femtio dollar giget blev han känd för sin breda men ändå nördiga smak och sitt intresse för funk, soul och r'n'b från framförallt sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Kultlåtar som för den mer generellt sinnade musiklyssnaren tedde sig konstiga, men som på klubbarna där han spelade hyllades som om det var Beatles som pumpade ut genom lurarna.

Sedan gick det bara rakt uppåt. Nästan. Efter att blivit inbjuden till att dj:a på kändisfester, gjort reklam för Tommy Hillfiger och medverkat på Sean Pauls megaskiva Dutty Rock (2002) fick han äntligen släppa debutskivan Here Comes The Fuzz (2003), en hiphoporienterad skiva där bland annat Ghostface Killah, M.O.P och Nate Dogg medverkade. Skivan floppade dessvärre, och Ronson brukar skämta om att den bara sålde i tolv exemplar.

Då såg det dystert ut, men nu, tolv år senare, sitter Mark Ronson på ett lyxhotell vid Norrmalmstorg. Han har producerat Adele, Lily Allen, Amy Winehouse, Christina Aguilera och ett oräkneligt antal världsstjärnor till, haft flera solohittar och nu har han precis fått reda på en oväntad nyhet. Funkosande Uptown Funk från den nysläppta skivan Uptown Special har slagit världrekord på Spotify. Femton miljoner spelningar under första veckan.

Jag får höra att Mark Ronson verkar lite dryg i början, men att det bara handlar om att han är britt. Trött är han däremot. Han är på snabbvisit i Sverige för att promota skivan, de landade tio på morgonen och ska snart tillbaka till England, ”hem-hem” hör jag någon säga att han ska. När jag väl får komma in till det något stökiga hotellrummet kan han fortfarande inte riktigt förstå hur stor Uptown Funk egentligen har blivit.
– Det är galet. Det är så sjukt, det är en sådan där grej när en låt går från att bara vara en låt till att bli någonting som alla plötsligt lyssnar på, det görs ju till och med virala videor där Obama sjunger låten. Det är inte därför du skriver, men när du skriver den är det i princip det högsta du kan sträva efter. Det är inte som att jag skulle vara ledsen om det inte blev så, men vad som händer med en låt är liksom ödet. Det jag älskar så mycket med Uptown Funk är att vi gjorde någonting annorlunda, men samtidigt är det musiken som jag, Bruno [Mars] och Jeff Bhasker gillar mest. Vi spelar musiken vi älskar, och andra älskar det uppenbarligen också.

När du släppte Here Comes The Fuzz nådde den ”bara” plats 70 på listorna. Trodde du någonsin att du skulle hamna här då?
– Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få släppa en till skiva efter Here Comes The Fuzz. Det var en underbar skiva att göra, men jag tror att jag blev sparkad av skivbolaget bara en vecka efter att den kom ut. Jag tror att skivbolagen var nervösa, Napster hade nyss kommit och skivan sålde inget vidare. Förr i tiden kanske jag hade fått en chans att försöka igen, men det blev aldrig riktigt så. Det galna är att när jag gjorde min första lyckade skiva, Version [år 2007], så kom den till bara för att jag lekte fram coverlåtar som jag skulle kunna dj:a med. Det var liksom: ”Fan, jag gör en cover på den här Smiths-låten, den skulle vara kul att spela!”. Och sen, när Record Collection kom ut 2010 och inte gick något vidare trodde jag återigen att jag aldrig att jag skulle få göra en skiva igen.

Mark Ronson har aldrig varit ett stort ansikte utåt. Han har föredragit att arbeta i bakgrunden, med gästsångare eller som producent åt andra artister. Och enligt Mark Ronson själv är det just det han trivs med. Hans riktiga kall är inte att vara någon slags frontman, det är att producera musik åt andra.
– Skulle jag fortsätta kunna göra det om tjugo år skulle det vara underbart, säger Mark och gäspar på ett sätt som doftar utmattning snarare än ointresse.

Uptown Funk är en skiva som är rätt långt från dina rötter inom hiphopen. Varför valde du att ta ett steg ifrån det?
– Det finns förstås saker som var mer hiphop på skivan, vi hade en låt med A$AP Rocky, men den var vi tvungen att skrota i sista sekunden på grund av en sampling. Jag tror att jag fortfarande älskar hiphop, och de senaste året har det kommit så otroligt mycket intressant hiphop med A$AP Rocky, Action Bronson, Kendrick Lamar och Chance The Rapper. Från början var planerna att göra en hiphopskiva, sen kom jag på att jag var 37 år gammal. Jag älskar att göra hiphop, men det känns som en ung mans grej. Det finns sådan energi i det, och jag tror att jag måste göra det ingen annan gör. Skriva låtar och spela in livemusiker. Men i överlag är det mer en soulskiva än en hiphopskiva.

Ja, den är fylld av musikaliska refenser. Vad lyssnade du på när du spelade in den?
– Jag lyssnar faktiskt inte på så mycket musik när jag gör en skiva, jag vill liksom hålla det rent. Och när man jobbar med musik man är pepp på att göra blir det lätt demolåtarna som du sätter på i bilen. Men den musiken som haft mest inflytande på skivan är musiken jag brukade spela på klubbar i New York. Den svarta funken som du aldrig hörde på radio men som folk älskade på klubbarna, som Funkin' for Jamaica av Tom Browne. Det är mycket i den stilen, sent sjuttiotal, tidigt åttiotal, och jag tror att det var därför jag gick samman med Jeff Bhasker. Han älskar samma grejer.

Saknar du den tiden, när du var en relativt okänd dj på nittiotalet?
– Jag saknar det inte som att jag önskar att jag var där nu. Men jag skulle älska att gå tillbaka i tiden i en vecka, till när jag dj:ade fyra-fem nätter i veckan. Det var så spännande, och energin var underbar. Men jag är ett rätt stort fan av att leva i nuet. Det är kul att ta en stund och titta tillbaka, men i längden ger det ingenting.

Jag hörde att du blev intervjuad av Sonic förut och fick lyssna på svensk musik. Vad tyckte du?
– Det är mycket jag redan känner till och älskar, som The Knife och Lykke [Li], men jag fick höra mycket jag inte hört förut. Som First Aid Kit som jag verkligen älskade, och den här nya tjejen, Seinabo Sey, hon var grym. Det här säger jag inte bara för att jag är i Sverige, men utöver England och Amerika är det Sverige som gör den bästa popmusiken. Jag är visserligen partisk eftersom engelska är mitt modersmål. Men det är någonting med svenskar och den här inneboende känslan för melodi och ljud. Melodierna tar riktigt intressanta vändningar och soundet är alltid häftigt. Det är två väldigt olika färdigheter, men kombinerar du dem får du liksom Michael Jackson.

Vår tid tar plötsligt slut, jag som hade så mycket mer jag undrade över. Men samtidigt som vi har en snabb photoshoot slänger jag ur mig frågan jag tänkt så mycket på.

Fick du någonsin svar på var ryktet att du skulle ha dj:at för Englands konservativa parti Tories kom ifrån?
– Jag tror det handlade om att de frågade mig och jag sa nej. De måste ha tänkt: ”Fan, vi säger att han gjorde det ändå”. Förmodligen tänkte de att ryktet förmodligen var lika bra som att jag faktiskt skulle ha spelat. Det var rätt irriterande när det hände, säger Mark och skrattar.

Mark Ronsons Uptown Special släpptes den 13 januari.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!