Inte tagen i Radiohusets lobby. Foto: Mats Bäcker

INTERVJU: "Jag känner mig mest bekväm med kvinnor och bögar" – Kleerup om minialbumet "As If We Never Won"

12:00 30 Sep 2014

Det är svårt att riktigt få grepp om Andreas Kleerup, har jag hört. När jag väntar på honom i Radiohusets klassiska lobby är det inte utan nervositet – mest för att jag inte har bestämt mig för om jag vågar fråga vad han tycker om Ivorys Andreas Kleerup.

Sex år efter den förra, självbetitlade soloskivan är Kleerup tillbaka med ett minialbum som ska bli ett fullängdsalbum. På As If We Never Won hörs storheter som Jenny Wilson, Maja Ivarsson, Niki & The Dove och norska Susanne Sundf
ør, och samtliga låtar – utom kanske den sista på EP:n, en hes, akustisk bit – andas något som bara kan beskrivas som rymddisco.

Jag vågade inte fråga om Ivory. Eller rättare sagt glömde jag bort det, för när vi väl satt och pratade om As If We Never Won, rymddiscosingeln Let Me In med Susanne Sundfør – som vi idag premiärar videon till, här och det faktum att han inte lyssnar på musik var det bra ändå. Jag tänkte inte ens på om jag skulle benämna honom med för- eller efternamn i den färdiga texten.


– Jag hade ett koncept för skivan, som var att ha hittat rätt, hur det är att vara i ett förhållande som känns rätt. Min första skiva handlade om förhållanden som aldrig kommer funka, den här handlar mer om förhållanden som man tycker ska funka. Sen gjorde det inte det ändå, till slut, men det var iallafall utgångspunkten. Hur det känns åt andra hållet.

Hur valde du ut just de sångerskorna som hörs på albumet?
– Vänners vänner, rekommendationer från skivbolag… Som vanligt. Det kan vara någon man har hängt med och sagt att fan, vi borde göra något ihop. Men även på rekommendation brukar det bli en personlig grej. Det blir alltid det, till slut.

Och hur kommer det sig att sångerskorna är just sångerskor?
– På fullängdaren är det lite killar här och där. Men jag känner mig mest bekväm med kvinnor och bögar. Och mina vänner, såklart.

Varför det?
– Det blir så mycket maktspel, Falcon Crest, med snubbar. Jag är bara van vid det. Fast framförallt är det att jag lika gärna kan sjunga själv, men av fysiska skäl kan jag inte låta exakt som en tjej. Fast jag kan försöka.


Kleerup tar en hög, halsig ton, som på skämt fast utan att skratta.

Du är som motsatsen till lögnen om tjejer som bara umgås med killar för att de ”inte snackar så mycket skit”.
– Ja, exakt så, faktiskt.

Skönt, ändå. Varför är det bara ett minialbum som kommer nu, och inte hela skivan?
– Det var rätt i tiden. Jag vill dra ut på det roliga. Det är en ganska fiffig idé, faktiskt. Jag har så mycket musik som jag har gjort de senaste åren, det känns kul att kunna portionera ut den.

Berätta om vad du har gjort sen vi hörde ifrån dig sist.
– Jag har gjort en skiva. Den var tänkt att komma för ett år sen. Men när jag inte gör musik gör jag det här – Kleerup gestikulerar med händerna emellan oss – istället. Försöker sälja musiken. Det är ganska skönt, inför förra skivan ramlade jag bara omkring, men nu är det behagligt att veta om att det här också är en del av jobbet.

Ja, vad tycker du om den här delen av jobbet?
– Det är enkelt. Det är världens enklaste jobb. Istället för att gå till en psykolog gör man intervjuer. Man säger saker man inte visste att man tänkt på. Det är väl det som är att gå till en terapeut. Varje gång jag gör en intervju kommer jag på något om mig själv som jag inte visste om. Och jag orkar inte prata med mina vänner om jobbet.

Kleerup fnyser.

– ”Läs intervjun.” Jag kan glömma bort att berätta för min mor vad jag håller på med, för jag orkar inte upprepa mig. Det finns ingen mening med det. Om jag går på middag med mina vänner pratar jag hellre om hur det går till att bygga ett hus. Eller, jag pratar nog ganska mycket om mig själv, men inte på det sättet.

Din tidigare musik har varit ganska avskalad, nästan minimalistisk. Men särskilt Let Me In på nya albumet känns så maxad i sin produktion. Hur ser du själv på den skillnaden?
– Jag tycker mest att det är en väldigt konstig låt.

På vilket sätt?
– Den är ju nästan fusion. Den är konstig för att komma ifrån mig, men jag tycker om det, att inte riktigt veta hur det har gått till att skapa en låt. Det ska bara bli bra. I efterhand kan man bara nästan förstå vad man gjorde. Jag vill bara göra något man kan lyssna på när man går och lägger sig. Det blir aldrig som jag har tänkt mig ändå. Det brukar bli bättre.

Den elektroniska musik som du har gjort ett tag nu har ju blivit mycket mer vanligt förekommande på senare år.
– Ja! Det är bra!

Det var det jag tänkte fråga. Uppskattar du det?
– Det var ju hela meningen. Det var lite av poängen att fler skulle börja.

Du känner dig inte hotad?
– Nä.

Men du kan höra att ny musik som kommer är inspirerad av dig?
– Ja.

Kleerup ler på ett sätt jag kan bara kan beskriva som förnöjsamt.

– Ganska ofta, faktiskt. Och det tycker jag är smickrande, att ändå vara relativt ung och ha gjort något slags avtryck.

Tröttnar du på gammal musik du har gjort? Är det därför du rör dig i så många olika musikaliska riktningar?
– Nej, det tror jag inte. Me And My Army-skivan sätter jag på ofta. Kanske inte så ofta den första Kleerup-skivan, kanske inte så ofta Aniara, för att de är förknippade med perioder som har varit jobbiga. Vissa låtar är svåra att lyssna på, för att de väcker så mycket minnen.

Vad tycker du om svensk musik just nu?
– Jag har faktiskt ingen aning. Jag hör bara sånt som min brorsa rekommenderar.

Du lyssnar inte på musik?

– Nej.

Varför?
– Jag har lyssnat på så mycket. Jag läser hellre om musik, recensioner, och tänker mig i huvudet hur det låter. Jag hör hellre musik i huvudet än på riktigt.

Finns det en Yung Lean-koppling i introspåret på minialbumet, Sad Boys?
– Ang Lee?

Yung Lean.
– Vad är det?

En liten, ledsen, svensk rapkille. Han har ett crew som kallar sig Sad Boys.
– Nej, gud, jag har ingen aning. På min första skiva har jag en låt, någon hade sett videon till With Every Heartbeat och skrivit på Youtube att ”when I see this, I just want to make that sad boy smile”. Det var outrot på första skivan och Sad Boys är introt på den här.

Har du fantiserat om att ställa upp i Så mycket bättre?
– Jag har fantiserat om – Kleerup gnuggar sin tumme mot pek- och långfinger i en pengagest – att köpa ett hus till min morsa. Men nej, inte annars.

Vad tycker du om sånt? Att det inte räcker att vara artist, utan att man måste vara sin egen PR-person också?
– Att man måste blotta sig själv. Jag tycker att det ingår. Annars är man i lite fel bransch, tycker jag. Det är inget nytt. Det är bara part of the package.

Det är terapi.
– Ja, precis.

As If We Never Won släpps den 13 oktober, det fullständiga albumet under början av 2015. Här finns dagens videopremiär att avnjuta.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!