Henrik Burman: "Yung Lean bygger egna världar"

Glöm Greta, nu är dokumentären om Yung Lean äntligen här och Nöjesguidens filmredaktör Kasia Syty har pratat med regissören.

"Större än livet – sorgligare än Sad Boys" lyder säljfrasen som ska få den dedikerade yungleanska fanskaran över hela världen att rusa till (så länge de utvalda) biograferna i slutet av november. Den drömskt våldsamma filmiska berättelsen om den svenska hip hop-stjärnan skulle haft premiär i våras på Tribeca Film Festival. Men så blev det ju icke. Istället börjar musikdokumentärens resa hemma i Sverige med världspremiär under årets Stockholm Film Festival. 

Jag träffar Yung Lean: In my head-regissören Henrik Burman på en indisk restaurang i Hornstull nära hans kontor. Han inleder med att räkna upp vilka han känt på Nöjesguiden genom åren (fler än jag någonsin kommer att göra) och avslutar med att säga: ”av alla är det väl bara Pelle som är kvar. Det säger nog också något om hur gamla vi är”. Jag ler och tänker på min Ng-relaterade åldersnoja och på hur jag en gång drömde att chefredaktören Pelle ringde för att meddela att jag kommer att bli utbytt av en sjuttonåring från Södra Latin.

Orsaken till att vi ses - Yung Lean - är till skillnad från oss blott 24 år och under tre av dessa har han blivit filmat av Henrik Burman.
—Jag såg definitivt både en stark historia och en enorm konstnärlig utveckling.



Henrik har följt rapporteringen om Jonatan Leandoer Håstad och hans karriärresa sedan starten och när Yung Lean släppte Stranger blev han ett fan.

—Det var det första av hans musik som verkligen verkligen grep tag i mig. När jag hörde Stranger kände jag att jag började se honom som den artist han hade blivit och började förstå honom som konstnär. Inspelningarna pågick i samma veva som vi började filma. Jag tänkte: fan, här finns det någonting och jag började läsa ännu mer och vi började prata. Vi sågs, han och jag och vi bestämde oss för att köra. Om man ska göra en film om en person och arbeta med någon så länge, måste det finnas någonting i grunden. För mig har det funnits en klar båge i Yung Leans karriär och en annan båge i hans personliga liv.

 Jag ville att det skulle vara en större historia än bara en fanfilm.

Henrik Burmans båge började som programledare för SVT:s musikvideoprogram Spinn.
—Då var jag 21 och kände att det är inget jag vill göra. Men på den tiden hade de här teveprogrammen en väldigt stor tittning, och man fick ett enormt genomslag. Det ledde till att jag 2007 via SVT fick en förfrågan om att starta en videomusikbevakning på nätet. Då startade jag och några till PSL som nu bara finns kvar i en liten form. Vi köpte även en kamera och började filma själv i ett slags fanzin-format. Gjorde många små kortserier, en med Kent som hette Stjärnorna i psykbunkern, med 5 minuters-avsnitt.
Egentligen var det när Malik Bendjelloul gjorde Searching for Sugarman som det slog mig att man kunde göra långfilmer på det sättet. Han öppnade någon slags dörr och visade att man kunde göra längre berättande grejer med bredare penseldrag. Sedan tog det ett tag innan jag fick självförtroendet. Jag har verkligen jobbat sakta framåt med olika typer av dokumentära format.

Yung Lean-dokumentären (som jag inte fått se innan intervjun) skildrar stjärnskottet från början av 2010-talet tills han nyligen återhämtat sig från en större kris. Från början var den inte tänkt som en linjär berättelse.
—Jag ville att den skulle hoppa i tiden och jag provade att klippa den så flera gånger och kämpade med att inte berätta allt kronologiskt. Men i slutändan så blev den ganska linjär haha. Det bara föll sig så och det blev väldigt naturligt. Den berättar om Yung Leans transformation och hur han blommar ut som person och konstnär. Och sedan börjar storyn veckla ut sig - både den om Yung Lean och den om Jonatan. Och sedan är det pang på direkt till då där den slutar, dvs 2018.

Henrik Burman refererar flera gånger under intervjun till ”det som hade hänt” och ”det som hänt i Miami”, filmens brytpunkt. Det som åsyftas är en rad händelser som ledde till att Yung Lean blev inlagd på psyket där. Enligt den omtalade intervjun han gjorde för The Fader var han under denna tid beroende av kodein, xanax, marijuana och kokain. En överdos ledde till att han fick en allvarlig psykos. I beskrivningen av filmen sammanfattas det med: ”Los Angeles, kokain och dollarsedlar – så väl som depression, död och raseri”.

—Filmen har två tydliga delar, en före Miami och en efter. Och Yung Lean är inte med så mycket själv i del ett av filmen. Då berättar jag om Jonatan utifrån för att tittaren ska bygga upp en känsla av hur det är att vara han, och hur det är att vara Yung Lean. Det finns också en backstory med händelser som han är med om och man får höra andra berätta om det som hänt, från sitt perspektiv. Efter Miami får man träffa Jonatan och få hans perspektiv. Jag ville såklart att det skulle vara en större historia än bara en fanfilm. Samtidigt som det också är en fanfilm såklart. 

Det är första gången jag intervjuar en regissör utan att ha sett dens film. Vad är grejen? Är det din idé? Vem kan jag skylla på?
—Nej, men jo men nej… Det är väl resultatet av att vi ville, att jag ville, att det är en film gjord för bio. För min del var det viktigt att den visas på storduk först. Tanken var ju att den skulle få göra en lång filmfestivalrunda innan den gick upp på bio och sen vidare till TV, men så blev det inte och därför känns det här som en okej lösing.

Producenterna David Herdies och Michael Krotkiewski har sagt att det är för att fansen ska få chansen att se den först.
—Ja, just det. Jag tycker också att det känns viktigt när Jontes hela… eller Yung Leans hela fanbase är så stor och stark. Då känns det viktigt att hälften av biljetterna går till dem och att man har pressvisningar samtidigt. Och sedan börjar den visas överallt.

Men Jonte har väl sett den? Vad tyckte han?
—Mmm, han såg den i full version tidigt i december. Vi var nog jävligt lättade båda två för jag har inte visat nästan någonting för honom och vi har ju hållit på i tre år med den.

När Yung Lean plötsligt under intervjun blir Jonte kommer jag på en annan formulering i pressutskicket som jag fastnade för: "Sådan är berättelsen om hur en vanlig svensk tonåring transformerar sig själv och antar gestalten av den internationellt framgångsrika hip hop-stjärnan Yung Lean."

Ingenting provocerar mig så mycket som det här narrativet. Ursäkta, men, utan att förminska det Jonatan har åstadkommit, han är väl ingen vanlig svensk tonåring. Alla i hans närmsta familj har en sida på Wikipedia. Mamman är diplomat och farsan är en känd välbärgad svensk författare och översättare. Hurdå vanlig? Jag fattar om han skulle kommit från ingenstans, från en by i Småland men denna familj kan man fan inte kalla för vanlig, eller?! Det är bara skevt. 
—Jag tror man kan se det från olika vinklar. Man kan se det från flera olika perspektiv så klart. På ett sätt är han vanlig och på ett annat sätt är han inte det. I hans värld, i de skolor han gick på så utmärkte han sig nog inte så särskilt. Men jag håller helt med dig. Samtidigt som jag tror att man också kan se det från ett annat håll. Det är ingen stor del av filmen heller, hans unga år. För min story behövdes inte exakt alla delar av hans ursprung. Det var det svåraste, att välja just narrativ. Han gör så mycket, så otroligt många olika saker. Och kan vara så många olika karaktärer också i de världarna där han verkar. Jag tänkte hela tiden: men borde jag inte ha det här perspektivet också? Borde jag inte berätta om det här istället? Och det är ju väldigt spännande i sig men det gjorde mig också galen på riktigt, det gjorde mig helt, det bara växte, det blev inte lättare, tvärtom.

Men hur är han då? ”På riktigt?” Är han dryg?
—För mig, i vår relation och det är vad jag kan utgå ifrån så tycker jag han är en fantastisk person. Som har ett sånt jävla driv. Han sätter verken och sin konst i första rummet. Det känns som att när han vaknar på morgonen, det första han tänker på är musiken: idag ska jag göra den här låten som jag ska göra med den här personen, och jag borde också göra den här videon som ska se ut si eller så. Han gör väldigt väldigt mycket hela tiden. Han är väldigt självklar och självsäker i hur han vill att saker ska vara. 

Tillåts han göra det? Finns inte ett helt maskineri omkring honom? 
—Det är faktiskt också en del av den här filmen. Hur han har byggt upp sin egen värld runt sig för att kunna verka i vår värld. Det är en del av filmen, hur han bygger det. Han har så unika samarbeten tillsammans med de han jobbar med. Gud och Yung Sherman och Drain Gang. Det är så jävla intressant hur de jobbar ihop, det finns inga gränser mellan arbete och icke-arbete. Allt känns så organiskt och lustfyllt.
 

​När vi var i Moskva hände det att folk följde efter vår bil, vi behövde skaka av oss fans.

Gavs du total frihet?
—Ja, Jonatan såg som sagt i stort sett ingenting förrän den var klar. Han var skitnervös, precis som jag. Det vi gjorde var att vi stämde av med varandra under inspelningens gång: borde jag åka med på din turné dit? Och han svarade: ja fan, det måste du göra. Det är en viktig del av mitt liv, det måste du se och filma. Då åkte jag med. Och sedan var jag också en hel del i Sätra, där han bor i sin lägenhet och då sa han: det här är också viktigt för mig för det här är min vardag. När jag inte är ute och turnerar. Vi började också tidigt prata om att han målar mycket.

Gör han?
—Ja, och då började han skicka mig en massa sms med grejer han gjort. Och jag sparade allt i en mapp. Vi har byggt upp ett arkiv. Och jag frågade om vi kunde få med hans teckningar så får de berätta vissa saker i hans liv. Och det sa han ja till och vi har animerat så hans målningar blir en del av resan in i hans inre.

Något extraroligt som hänt under de tre åren av filmande?

—Åh, gud, jag är så dålig på anekdoter. Det känns som att det är väldigt många klassiska historier. Som när vi var i Ryssland och vi knappt kunde filma eftersom det var bökigt överallt. Där är Yung Lean dessutom enorm, han har så himla dedikerade fans, men just i Ryssland så kändes det snäppet värre. När vi var i Moskva hände det att folk följde efter vår bil, vi behövde skaka av oss fans. På vissa ställen behövde han ha livvakter omkring sig. Det har varit helt galet men Yung Lean tar det väldigt mycket med ro. Jag är väldigt imponerad över hans lugn. Har du varit ett fan av Yung Lean?

Nej, men jag var imponerad av hans live-persona när jag var på hans konsert. 
—Ja, det är starkt att uppleva hans live-konserter. Och jag tycker att han bara blir bättre och bättre. Eftersom han också jobbar så mycket visuellt, det är någonting som känns viktigt för honom hela tiden.

Du verkar verkligen ha förstått dig på Yung Lean-fenomenet. Du har sagt såhär om honom och det är starka ord:  "Han har en inställning som ingen annan svensk artist har till sitt konstnärskap." Utveckla.
—Ja men det tycker jag. Jag har jobbat med svenska artister sedan jag var 20 och ändå träffat de flesta. Det är hans totala dedikation till att bygga världar. Jag tror att det är det som är hans stora grej: hur han tar sig an något, och inte bara: nu ska vi släppa en låt och så blir det bra, utan: det här är en låt, den ska ha en egen värld, den ska finnas i det här, tillhöra det här. Den ska kännas så här, jag ska se ut så här. Fonten ska se ut så här. Det är det hur han bygger upp allting runt, och det är därför han har en så stark fanbase. Dessutom hur han berättar om sig själv i sina låttexter så att man kan knyta an till det. Som någon säger i filmen: jag har rest efter honom överallt, det känns som att han vet hur jag mår, att han förstår mig. Och det fattar jag verkligen för man kan lätt kliva in i den här världen. Man kan som lyssnare bara luta sig mot olika fluffiga väggar eller vad det nu är, som är den här världen han har byggt upp. Och däri ligger hans storhet och det tycker jag är helt magiskt.

Hur tänker du bemöta jämförelser av din film med dokumentären om Avicii?
—Jag kollade om Avicii-filmen nyligen och det är en otroligt bra film ska jag säga, nu när jag ser den i efterhand, men det är en film som fokuserar på hur han drivs av cirkusen runt omkring till någon slags mental kollaps. Och så är inte Jonatans story. Men jag märker att väldigt många vill jämföra min film med Avicii-filmen. Och det är väldigt lätt att göra det snabbt, men i Yung Lean: In my head kommer det ett naturligt svar på frågan om hur pass lika de är. Tittaren ska få en större förståelse för vem Yung Lean är som artist, vem han är som person. Både för mig och för Jonatan har det varit viktigt att inte enbart fokusera på varför han har mått dåligt.

Har du fler artister du har en dröm om att porträttera?
—Nej, jag har nog inte det. Snarare vill jag själv att jag ska fortsätta vara nyfiken och bli en bättre berättare. Och hitta bra stories. Nu häromdagen såg jag med skräck om min film för att se om jag har varit blind och missat något. Men jag kände mig stolt.

Vilka musikdokumentärer är de du återvänder till?
—The Devil and Daniel Johnston, den älskar jag. Dess regissör Jeff Feuerzeig har också gjort filmen Author: The JT LeRoy Story (2016) som jag tyckte var underbar. Den fick ingen bra kritik, men jag tycker att den är suverän. Så kul berättad och väldigt mycket formgrepp. I The Devil and Daniel Johnston, älskar jag hur han jobbar med animationer, och med att bygga en känsla som går att ta på. Den hade Jonatan och jag som samma referens. Det var den första filmen vi pratade om och vi gillade den båda.
Serien The Defiant Ones var annars otrolig i sin form, tyckte jag. Den finns på Netflix. Den handlar om Dr Dre och Jimmy Iovine och deras samarbete. Den är bara knäpp och rolig. Dum och härlig.

Hur mår Jonatan nu under pandemin?
—Han jobbar. Studio, studio, studio. Gör musikvideos. Planerar för en Sopranos-inspirerad restaurang kanske? Han håller alltid på med så många projekt. Och alla frågar mig vad han har på gång. Och jag vet ju inte.