Släpig hostmedicinsrap, amerikansk appropriering eller bara ett egensinnigt internetfenomen - oavsett vad man tycker om Yung Lean och hans Sad Boys, är historien om den 15-åriga söderkisen som delade sin musik på YouTube för att i nästa stund bli en internationell artist, en osannolik sådan.
Med musikdokumentären Yung Lean: In my head skildrar regissören Henrik Burman Jonatan Leandoer Håstad och hans alterego Yung Leans turbulenta resan från anonymiteten till det plötsliga kändisskapet. Och det är ett massivt arkivmaterial som presenteras, från den första spelningen i Göteborg till utsålda konserter och utflippade festkvällar med Sad Boys, fram till idag. Gulliga familjefilmer blandas med utsnitt ur musikvideos och Jonatans egna naivistiska och mörka illustrationer. Amerikanska musikjournalister förklarar det säregna uttrycket som älskats utomlands och fans hur musiken fått dem att orka. Ytterst lite får vi veta om uppväxten på Södermalm, men desto mer om de händelserika åren med det eskalerande knarkandet och den stundande psykosen.
”Jag gråter varje natt för jag gjorde Lean stor.” säger Steven Machat, pappan till Barron Machat skivbolagsgrundaren av Hippos in tanks och den som gjorde Yung Lean till stjärna i USA. Barron Machat omkom tragiskt 2015 och hans död kan ses som definitionen på vad det snabbt stigande kändisskapet också förde med sig.
Dramaturgin är visserligen effektiv, men medan vännerna berättar om sina upplevelser i USA, kommer jag på mig själv med att sakna en viktig röst. Det dröjer innan Jonatan själv får formulera sig kring det han varit med om och när han väl gör det har filmen tappa lite av sin egentliga udd. Att det, trots de händelserika åren gått bra, är förvisso ingen självklarhet, men rent dramaturgiskt behöver det inte ramas in av konstruerade middagar med familj och vänner.
Dokumentären Yung Lean: In my head visar vem som gömmer sig bakom den nu 24-årige nonchalanta rapparen och kvar står en kreativ själ som vuxit upp.
