Stockholmare har goda skäl vara självgoda, inser Hanna Lublin Niklasson den kallaste vintern i mannaminne.
Inför årsskiftet formulerade jag det korta men kärnfulla nyårslöftet “bli ätstörd”. Det är lätt att säga att det låter dumt. Dels för att det väl rent objektivt får sägas vara ohälsosamt att ha som mål, men också för att en ätstörning egentligen inte var resultatet jag ville uppnå. Kanske hade det gått att omformulera till “komma i lite bättre form”? Jag saknade framför allt att springa. Jag har tidigare maratontränat, periodvis är det som ger mig mest lugn och lycka i livet av att trumma benen mot asfalten utan något annat i huvudet än mina dumma tankar.
Såhär två månader in kan jag konstatera att jag inte blivit ätstörd, men att jag dessvärre blivit för försoffad för att komma igång med löpningen. Istället har jag satt igång projektet promenera 10 000 steg om dagen. Det är det närmsta jag kommer att löpträna utan att faktiskt behöva löpträna och ger mig, förutom frisk luft och rosiga kinder, många långa timmar med mig själv som enda sällskap. Jag jobbar i TV-huset två dagar i veckan, och gör regelbundna besök i radiohuset, vilket gör att jag behöver infinna mig på Oxenstiernsgatan betydligt oftare än någonsin. I kombination med en instinktiv ovilja att betala 86 om dagen kronor för att göra det värsta jag vet, åka tunnelbana, är det ett enkelt beslut att promenera. Snålhet, tvång och självspäkelse i ljuv symbios.
Vägen till Östermalm från Södermalm är lång och fylld av raksträckor. Först Götgatan nästan hela vägen upp, lång och värdelös, via det allt mer minskande kaoset vid Slussen ner till Skeppsbron med sina lukter. Nybakat bröd blandar sig med en sur doft av urin när man passerar tullhusen och Gustav III, fredens återställare, som lojt pekar mot de eviga byggställningarna vid slottet. Promenaden över bron, där isblocken ligger som sårskorpor över
vattnet mellan Strömparterren och Skärgårdsbåtarna.
Förbi personalmatsalen i Grand Hôtels källare, förbi häststatyn på Blasieholmstorg och det outgrundliga Musikaliska kvarteret, som jag fortfarande inte förstått vad det är för något. Raoul Wallenbergs torg och Dramaten, som tornar upp sig bakom den värdelösa spårvagn city som rinner nerför Strandvägen. Tvärs över, in, igenom Östermalm med sina vackra hus och fula gator. Värdelösa museer och Ica-butiker utspottade om vartannat, bland tanter och hundar.
Det är på väg att ljusna på morgnarna, och på väg att mörkna när jag tar mig hem igen. Små svarta fåglar seglar förbi under djupblå himmel, hesa som måsar. Gröna tak över stränderna, Riddarfjärden blank under Mälardrottningen. En dag tittar jag upp mot Mosebacke torg och minns en alldeles särskild dag i min ungdom. Kanske den mest 16-åriga dagen av alla. Av krossat hjärta, eller snarlik anledning, fann jag mig stående där, med staden under mig. Jag grät och tittade ut över takåsarna som virvlade bort i vintern. Jag stod där tills fotspåren snöat igen bakom mig, en bild jag inte direkt hatade. Plågsamt att tänka på idag såklart, när man är en sån tuffing. Men oavsett hur pinsamt det är att ha varit barn har staden följt med mig genom livet. Här har jag skrattat, gråtit, levt och dött.
Jag älskar Stockholm. De senaste månadernas timslånga promenader har fått mig att inse det igen. Jag är nykär igen! I min stad! I mina smutsiga gator och värdelösa second hand-butiker. Sterila kafeer och hemska reklambyråer. Till och med de hiskeliga neonljusen vid Mälarterassen står jag ut med. Vattentorget, svanarnas söta fötter, priset för kaffe på Bröd och Salt, Barnhusbron, skatteskrapan. Allt återförälskar mig i staden som format mig. Mina stelfrusna kinder tinar. Tänk att någonting kan vara så fint som Stockholm! Tänk att det finns något så vackert att inte ens den kallaste vintern i mannaminne kan förstöra det. Jag är alltid snabb att säga att Stockholm är världens vackraste stad, och den här vintern har fått mig att inse hur rätt jag har.
Är jag formad av min uppväxt? Jag vet att göteborgare är besatta av sin stad. Det kan man ju förstå, om man vid varje given sekund är en centimeter ifrån att bli överkörd av en spårvagn är det inte så konstigt att man måste övertala sig själv att man har det underbart. Men känner man såhär om man är uppvuxen i Linköping? Eller i Malmö? Tänk att vandra Nobelvägen i motvind. Alla låga, gråa hus. All dyr öl man kan dricka. Allt skräp på Möllevången. Jag vet att mödrar älskar sina barn hur de än ser ut, men varje gång jag befinner mig i Malmö funderar jag hur det är möjligt att känna något annat än intensiv motvilja. Varför är gatorna så breda när det blåser så kallt? Varför har ni inte uppfunnit trevåningshus ännu? Var är er Helgeandsholm? Stockholmare anklagas ibland för att vara raljanta och självgoda. Det man lätt glömmer är att anledningen är att vi bor i landets överlägset bästa stad. Ingenting är lättare att förstå än det, man behöver bara promenera runt ett par timmar om dagen.
Läs även: Hanna Lublin Niklasson: "Livet som kändis är en fest"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2026.
