Hur mycket påverkas vi människor egentligen av vår uppväxt? Om mycket, är det medvetet eller undermedvetet? Johannes Gustafssons konst är genomsyrad av både intryck och känslor från barndomen.
Med ringar på varje finger och lockar som Guldlock i Robert Southests godnattsaga från 1837, sitter Johannes Gustafsson på ett kafé i Majorna och väntar. I en Ica-kasse bredvid honom sticker två tavelramar upp. Tavlorna har motiv av män, i alla möjliga former. Johannes målningar kan du ha sett på konceptbutiken Vallgatan 12:s väggar och på diverse olika utställningar runt om i Göteborg.
Trots att Johannes började ta sin konstnärlighet, som främst är ritande, seriöst för mindre än tre år sedan har han hunnit skapa sig ett eget uttryck. Målningarna består främst av sura gubbar – ja du hörde rätt, sura gubbar! – i tusch och akvarell. Förutom gubbarna, som har fått namnen Lords, är den bakomliggande känslan återkommande.
– Jag hade självklart kunnat bli superbra på hyperrealism och måla Johnny Depp i tunn blyerts, men jag har alltid varit intresserad av att förmedla en typ av känsla istället.
Vad är det för känsla då?
– “Lugnet före stormen” skulle jag säga. Som igår när det var sol i Göteborg men längre bort var det inte mörkblåa moln utan svarta. Det infann sig ett lugn som är svårt att förklara. Det är den känslan jag vill få fram med min konst.
"Jag var tvungen att ta fram min kreativitet och på så sätt kändes ritandet mer seriöst"
När, var och hur intresset för skapande tar sitt avstamp är svårt för Johannes att sätta fingret på. Konst har alltid funnits i hans närhet. I kollegieblock och på läxpapper under skoltiden ritade han alltid små sockerbitsgubbar eller eldflammor, och till slut behövde han inte skriva sitt namn på läxorna – läraren kände igen dem ändå. Det var dock när en kompis nämnde hashtaggen #100dar100rit* som intresset började utvecklas.
– Istället för att rita när jag hade tid över, gjorde jag det nu varje dag. Det blev att jag var tvungen att ta fram min kreativitet och på så sätt kändes ritandet mer seriöst.
“Inte så positivt” svarar Johannes på frågan hur han själv skulle beskriva sin konst. Det kommer dock inte som en överraskning då han i samma veva nämner såväl postapokalyptiska filmer som de äldre versionerna av Apornas planet och serietidningar som sina främsta inspirationskällor.
Som barn var han väldigt orolig och har sedan dess burit runt på en känsla av att det just nu går bra, men att det när som helst kan vända till det sämre. Att han själv lever i lugnet före stormen. Det dröjde dock till för ett tag sedan innan han började se sambandet mellan känslan som barn och det han nu skapar.
– Ju mer jag börjar tänka på det, desto mer har jag grävt i mig själv.
Att säga att ritandet har varit den terapi han behövt är dock fel. Han har mer sett det som en bearbetning av saker och ting som hänt tidigare i livet.
– Jag har ritblock i alla olika storlekar för att jag ska kunna ha med dem med mig. Inte för att jag måste, inte för att jag bryter ihop annars, utan för att jag älskar det.
"Ju mer jag börjar tänka på det, desto mer har jag grävt i mig själv"
Det är inte bara känslan av att något lurar bakom hörnet som håller sig kvar sedan barndomen. I målningarna kan betraktaren se en koppling mellan Västkustens dominanta färger och Johannes uppväxt i södra skärgården. Han berättar att färgvalen inte är avsiktliga, de har mer hänt av en slump.
– Jag har äntligen fått svar på var inspirationen till min konst kommer ifrån – det är absolut något undermedvetet.
Trots sin något pessimistiska syn på livet genomsyras samtalet av glädjen att han äntligen har hittat det han tycker om att göra. Målet härifrån är att någon dag kunna arbeta med sin konstform på heltid. Antingen som illustratör eller på något annat sätt.
– Jag tänker att jag bara ska fortsätta att vara superproduktiv. Saker har ju faktiskt hänt för att jag har gjort saker hela tiden.
* Hashtaggen #100dar100rit går ut på att olika kreatörer under hundra dagar ritar något och lägger ut på Instagram.
På lördag den 14 oktober kan du se hans konst på Lounge(s). Läs mer här.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2017.