Han är den timida norrlänningen som på tidigt 2000-tal flyttade till Västkusten, snickrade ihop ett debutalbum och följde med Jens Lekman på Sverigeturné utan att egentligen veta hur man spelar gitarr och sjunger i mikrofon samtidigt. Sedan dess har fjorton år passerat. Utrustningen är alltjämnt skrattretande basic och hans snillrika melodibegåvning är fortfarande intakt. Hateff Mousaviyan har bytt några ord med den albumaktuelle Erik de Vahl.
”Idag, tisdag 7/2, kommer äntligen första avsnittet av min självbiografiska podcast där min nya skiva Hold Your Breath kommer presenteras låt för låt under de kommande månaderna. Podcasten delar namn med skivan och kommer komma ut ungefär varannan vecka.”
Mailet damp ner från ingenstans, som mail ju gör ibland. Just det här mailet blev jag särskilt glad över eftersom jag har hållit av Erik de Vahl i goda 10 år nu. Jag återvänder ofta till bitar som Let It Burn, He Won’t Fail Me och Running, och både Tastes Like Tears och Looks Like Blood skulle utan tvek kvala in på listan över mina favoritlåtar under 1 minut.
Hans kommande album släpps inte förrän i början av juni, men börjar alltså presenteras i samband med en ”självbiografisk podcast” redan nu.
Hur kom du på att det var såhär det nya albumet skulle avtäckas?
– Eftersom jag aldrig varit någon vidare liveartist och saknar tid och möjlighet att tacka ja till spelningar, tänkte jag att det kunde vara ett annat sätt att få lite kontinuitet med musiken. Sen blir man kanske lite avtrubbad som äldre, behöver nya utmaningar för att hålla fokus helt enkelt.
Krasst sett kan man säga att Erik de Vahl satte ribban för sin egen avtrubbning när han skrev ”jag är ju inte någon musiker, men jag är knappast något annat heller” på sin gamla blogg. Efter tio år som brevbärare jobbar han nu som trädgårdsmästare i Malmö. Musiken har aldrig varit inkomstbringande på det sättet. Men bisyssla eller inte, Erik de Vahls öga för detaljer är verkligen slående skarpt.
Jag tror att det var din forna turnéfrände Jens Lekman som sa att intervjuerna man gör direkt efter ett färdigställt album kan hjälpa en att förstå vad det är man faktiskt har åstadkommit. Ligger det någonting i det, tror du?
– Jag kan faktiskt inte alls relatera till det. Jag minns varenda liten ändring jag gjort i mixningen och känner lite saknad efter låtarna som jag valt bort genom åren och inte gjort färdigt av olika anledningar. Förra skivan däremot, eller Oh! My Spine! från 2007, de känns så främmande att jag nästan inte vill hållas ansvarig för dem längre. Jag gillar dem mycket, men har svårt att ens känna stolthet, eftersom jag inte har en aning om hur jag gjorde.
Så det här med en självbiografisk podcast är inte ett sätt för dig att få perspektiv på Hold Your Breath?
– De här låtarna är lite för färska för att kunna ses i något perspektiv. Ibland tar det några år att själv förstå vad låtarna man skrivit egentligen handlar om. Det är ju inte det jag ska göra i podcasten, men jag tillhör de som behöver formulera sig i skrift för att kunna tänka färdigt tankar ordentligt.
Vad tror du att lyssnarna kan få ut av en sådan här podcast?
– Jag tror faktiskt att det blir betydligt roligare för mig än för lyssnarna. Förhoppningsvis tar några sig tid att lyssna på musiken. Jag är själv dålig på att lyssna på album, så det här är nog ett sätt som jag själv skulle uppskatta att ta till mig ny musik på.
Göteborgsreferenserna duggar tätt i podden.
Hör man på något sätt att du har gått och blivit trädgårdsmästare på nya albumet?
– Det har jag svårt att tro. De tekniska förutsättningarna har varit lika dåliga som när jag spelade in min debutskiva. Jag har studerat och inte haft råd att köpa ordentlig utrustning efter att vi hade inbrott. Det tror jag kanske man kan höra. Jag började fokusera på att skriva låtar igen när alla samplingsbibliotek var borta. Jag har blivit lite fattigare men mycket lyckligare.
Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Jag lämnar och hämtar på dagis, under vintermånaderna läser jag kurser på universitetet och skriver om äldre kulturväxter. På sommaren jobbar jag heltid i Nationella Genbanken i Alnarp och har nästan inte tid med något annat. Senaste året har jag också spelat in massvis med musik, men det tjänar jag inga pengar på just nu.
Släppet i juni blir Erik de Vahls första utgiv på Kalligrammofon, det Malmöbaserade skivbolaget med Gustav Rosengren i spetsen. De båda träffades i olika musiksammanhang i 00-talets Göteborg och kunde tidigt förenas kring sådant de verkligen inte tyckte var bra.
Finns det någon röd tråd på Hold Your Breath, något som håller ihop låtarna rent tematiskt?
– Jag hade väl någon tanke om att det handlade mer om att vara förälder i början, men sen sorterade jag bort dom låtarna. Kanske hålls den ihop av podcasten. De är nog lite retrospektiva. Inte sådär obehagligt nostalgiska utan mer... vad var det egentligen som hände?
Av albumtiteln att döma sjunger du på utrikiska den här gången. Ser du några språkliga eller melodiska fördelar med engelskan i jämförelse med svenskan?
– Konstigt nog så tycker jag det är enklare att få ur mig något begripligt på engelska, även om jag vet att den språkliga kvalitén blir lidande. För mig får musik gärna vara fiktion och det är nästan omöjligt att upprätthålla den illusionen på svenska. Det blir för kletigt liksom och jag behöver lite distans för att det ska bli något alls. Jag lyckades ganska bra på Spring 2012 men sen gick det inte mer.
Har du några förebilder i lyrikväg?
– Nä, tyvärr. Jag berättar lite om min syn på berättande och popmusik i ett av avsnitten i podcasten. Att man måste höra att det är på allvar, men att det samtidigt inte får kännas för hantverksmässigt och utstuderat vagt. Börjar man närläsa och syna musiklyrik för mycket i sömmarna tycker jag ofta att man tappar en del av illusionen. Vill man skriva en dikt eller ett manifest så får man väl göra det istället. Nästan alla kan ju läsa nu för tiden.
Här hittar du mer info om Erik de Vahls nya album. Läs även: "Gustaf Norén byter riktning"
