Redan som ena halvan av popduon Steget, utmärkte sig Matilda Sjöström med sina personliga och utlämnande texter. När hon nu gör musik under artistnamnet Det Brinner, är hon om möjligt än mer transparent.
Hon skriver om kassa relationer och olycka och alltid med verkligheten som utgångspunkt. Själv beskriver hon sitt soloprojekt som ”en riktigt jävla öppen dagbok”.
– Jag är väldigt ledsen över att vara så här brutalt ärlig, men det är exakt sådan jag är. Jag kan inget annat, tyvärr. Jag hade gärna velat kunna skriva mer drömskt och metaforiskt men jag är så här rak bara, så det är faktiskt inte valt överhuvudtaget. Jag har liksom ingen av- eller på-knapp alls.
Däremot tror hon inte att hon är drabbad av taskiga personer i högre grad än någon annan, hon menar snarare att vi människor är mycket mer lika än vi anar. Det ovanliga är istället att hon ända sedan hon var liten har haft en förmåga att sätta ord på det hon känner.
– Därmed blir mina texter ganska direkta och jag tror att andra kan känna igen sig i dem. Och kanske komma på saker om sig själva när de hör mina ord.
En av hennes låtar, Sanna sanningen, handlar om en vän som svek henne. Jag undrar om hon fått någon respons från personen den handlar om.
– Nä, jag har inte fått så mycket respons från någon jag skrivit om faktiskt, inte från dem som jag skrivit något negativt om i alla fall. Jag tror att de flesta jag känner gärna inbillar sig att de aldrig gjort något som sårat mig och som därmed kunnat bli låtstoff. När det gäller mina låtar av positiv karaktär är det dock tvärtom, där är det väldigt många som frågat om vissa låtar handlar om dem. Det finns många uppblåsta egon därute som tror att hela universum snurrar runt just dem, hehe.
Hon har inga direkta gränser för vad hon skulle kunna skriva om säger hon, åtminstone inte när det gäller allvarliga ämnen. Däremot är hon inte så intresserad av att skriva texter som bara är ord, utan betydelse.
– Typ om sommar och sol och kort tajt kjol. Sorry Markoolio men så är det nog. Vissa kan göra jättebra skämtmusik, men jag skulle var tvungen att gå in i en karaktär i så fall. Som Det Brinner skulle jag verkligen inte kunna göra skämtlåtar, jag älskar musiken för mycket.
Matilda har jobbat heltid som artist, musiker och låtskrivare i femton år. Innan hon bildade Steget hade hon reggaebandet Äkta Kärlek och utöver vänner och familj är det musiken som är störst i hennes liv, det är den som definierar vem hon är.
– Utan musik så känner jag inte att jag finns. Varje gång jag gör ny musik så känner jag att jag existerar och att det jag gör spelar roll och det är så jävla mäktigt. Har jag sjukt mycket annat att göra under en period så kan musiken hamna i bakgrunden ett tag, fast aldrig någon längre stund för då deppar jag ihop. Jag skriver musik överallt och hela tiden; när jag åker spårvagn, när jag ska sova eller när någon säger något smart, jag tänker alltid i text och melodi.
Vad är den största skillnaden mellan att vara med i ett band och att vara soloartist?
– Alltså det är sådan otrolig skillnad att kunna göra saker exakt när jag vill, med exakt vem jag vill. Framför allt för en sådan rastlös person som jag. Fast jag är ju ständigt omringad av helt sinnessjukt begåvade människor, så egentligen är det lite ljug att kalla mig för soloartist, även om det är jag som skriver melodierna och texterna. Låtskrivare kanske?
En annan skillnad är soundet, Det Brinner är mer electro är de tidigare projekten. Matilda säger att hon alltid har längtat till det elektroniska, att det är den typen av musik hon älskar mest av allt, men att hon tidigare inte vågat göra den själv.
– Under många år trodde jag inte att jag kunde, men sen träffade jag en människa som övertygade mig om att jag kunde göra vad som helst. Så då vågade jag.
Hur hade du använt din kreativitet om du inte hade gjort musik?
– Det vet jag inte. Jag målade lite i tonåren, men ska jag vara helt ärlig så blir jag tvärledsen direkt när jag tänker att jag inte skulle få skriva låtar eller sjunga. Det betyder så sinnessjukt mycket för mig som människa. Dessutom finns det fan inget bättre sätt att hämnas på någon än att stå på en scen och skrika ”Du är inte värd mig”.
