I coronaboken Alla tvättar händerna leder epidemiologen Emma Frans oss igenom pandemiåret från hennes perspektiv. Det blir lustgas, twitterbråk, uppgivenhet och vetenskap.
På Emma Frans cv ryms utmärkelser som Stora Journalistpriset och Årets Folkbildare. Hon är Sveriges kanske mest folkliga epidemiolog och har naturligtvis fått möjligheten att skina lite extra sedan covid-19 tog världen med storm för ett drygt år sedan. Vid sidan om forskningsarbetet på Karolinska Institutet, skrivuppdragen i Svenska Dagbladet och otaliga tv-framträdanden började Emma Frans tidigt under pandemivåren 2020 att föra dagbok. Nu ges dagboksanteckningarna ut i form av boken Alla tvättar händerna – Min berättelse från året då alla skyllde på varandra.
Jag blev helt matt av att läsa om alla uppdrag du tagit dig an under året. Hur nära har du varit på att ge upp?
– Det har varit stunder när jag nästan har gett upp också, att jag på något sätt dragit mig tillbaka. Sedan har jag känt att det här är en begränsad tid – trots att pandemin bara fortsätter – och att de här frågorna som jag varit engagerad i under lång tid står i centrum. Trots att det varit slitsamt och en tuff tid på alla sätt så har det också varit intressant att vara en person som är engagerad i vetenskapskommunikation, och att jag dessutom är epidemiolog har gjort att jag känt att jag skulle ångra mig om jag inte var delaktig i coronahallojet.
Det känns som att det varit ett kanonår karriärmässigt.
– Det kanske har det. Man märker inte av det så mycket för precis som alla andra har jag suttit hemma. Man får inte riktigt njuta av de positiva aspekterna av att bli ett mer välkänt ansikte. De negativa aspekterna når en på ett annat sätt med tanke på att man sitter mycket på nätet och att folk skriver saker om en i sociala medier och i tidningar. Det har sin baksida och den har blivit ganska kännbar i år.
I ett kapitel från den hektiska våren beskriver Emma Frans hur hon börjar tröttna på uppmärksamheten hon får just på grund av allt negativt som oundvikligt följer med det. Den kritiken berör främst hennes yrkesliv och kompetens eftersom det är den sidan av Emma som visas upp i media. I Alla tvättar händerna kliver epidemiologen delvis åt sidan och låter en mer personlig röst komma till tals.
– Det känns som att jag tar en risk när jag skriver den här boken, men jag tycker också att man ska lämna sin comfort zone ibland för att kunna utvecklas. Jag vill utvecklas som författare och berättare, och jag tycker väldigt mycket om den här typen av bok där man får följa en person inifrån under en turbulent tid. Jag har läst många metoo-böcker skrivna av Katarina Frostenson, Matilda Gustavsson, Åsa Linderborg och Klas Östergren. Jag gillar dagboksformatet och det är ett format som är i tiden. Det kanske var Norén som var först – jag vet inte, jag är ju i alla fall inte först i den genren. Däremot kanske jag är först med att kombinera det med en bok om en pandemi och en beskrivning av en tid som vi alla precis har genomlevt. Alla kommer att minnas året på ett helt annat sätt än man kanske minns övriga år. Jag vill att man ska få följa mig, men också känna igen sig.
Emma fortsätter:
– Det jag också tyckt varit lite jobbigt under det här året är att många satte ord i munnen på mig, att andra människor tillskrev mig uppfattningar och åsikter. Jag kände att jag förlorade kontrollen över min egen persona och berättelse, mig själv på något sätt. Istället för att gå in och bli arg kände jag ett lugn i att det spelar ingen roll vad de skriver om mig eller tycker om mig. I slutändan kommer jag få berätta min berättelse.
Vad har dina personliga men pandemirelaterade highs och lows varit under 2020?
– Jag skulle nog inte ens komma ihåg det om jag inte hade beskrivit det i boken, men jag tyckte att det var väldigt härligt första gången jag fick åka till Göteborg. Just den här känslan av att det kändes så himla exotiskt att få komma till Göteborg. Jag hade varit i Uppsala- och Stockholmsregionen hela tiden och bara känslan att komma iväg lite var jättehärlig. Det kändes som att åka utomlands. Sedan tyckte jag att midsommar var härligt, dels för att det var så fint väder. Med vissa högtider är det så mycket förväntningar och många som ska komma samman och att kunna välja att ibland fira saker i mindre skala tyckte jag var väldigt skönt. Det kanske var mina highs. Mina lows var dels som jag beskriver i boken när jag känner att jag håller på att bli utmattad. Jag var så fruktansvärt trött och jag visste inte om det var covid-19 eller om jag var utbränd. Min andra low var när man började inse hur brutal den här andra vågen var och åtta personers-restriktionerna kom. Det tyckte jag var väldigt tungt. Min tro inför hösten var att smittspridningen skulle öka jämfört med sommaren, men jag trodde int att det skulle bli värre än det hade varit under våren.
Inför mitt samtal med Emma kommer jag att tänka på en The Office-meme som cirkulerade under sommaren och som många kände igen sig i. Karaktären Jim håller upp en graf som visar att rädslan för corona i mars 2020 var hög medan de faktiska fallen var få. I motsvarande graf för juni månad visar staplarna tvärtom, det vill säga att rädslan var låg medan många var smittade. Jag passar på att fråga Emma hur det kommer sig att vi var mer slappa och oförsiktiga när smittan egentligen var värre.
– Jag håller inte helt med. Jag håller med om att vi först var jätterädda, och sedan efter ett tag vänjer man sig vid hot. Hotet blir en del av ens vardag, och då blir man inte riktigt lika rädd. Sedan när kurvorna gick ner i somras var vi extremt coola, tror jag, men då var smittspridningen låg så det var ganska rationellt. Sedan när andra vågen kom och smittspridningen blev väldigt omfattande kändes det som om folk faktiskt blev mer rädda för viruset och att bli smittade. Om vi utgår från min egen rädsla så känner jag att nu när vaccinet är nära så vill jag absolut inte bli smittad. Även om jag inte hör till riskgrupp eftersom jag är kvinna och relativt ung är det ändå ganska många kvinnor i min ålder som får långtidsproblem och är sjuka länge, så min oro har inte bara minskat och minskat.
Jag tänker på Spy Bars öppning i höstas och liknande tillställningar.
– Ja, jag var ju inte på Spy Bar i höstas men jag tror att vi blev väldigt invaggade i en falsk känsla av säkerhet under sommaren och sedan just det här att man till slut tar lätt på restriktionerna. I en kort tid kan man kanske hålla sig hemma och undvika att gå på krogen, men efter ett tag ledsnar man på det. Ju mer tiden går desto mer uppenbart blir det vilka problem som till exempel omfattande nedstängningar ger upphov till. Då kanske fokuset flyttas från att vara rädd för viruset till att vara rädd för de negativa konsekvenserna av till exempel en kollapsad ekonomi. Det finns någon poäng med den här grafen, men jag är inte helt överens med den. Om vi tittar på hur det var i mars jämfört med juni så ökade smittspridningen mycket under mars medan kurvorna gick ner i juni.
Ja, memen är ju amerikansk så det kanske inte stämmer överens helt med Sverige, men jag kände igen mig mycket i den. Det kanske beror på att jag är en av alla unga smittspridare?
– Exakt, och där tror jag att det handlar om att först visste man väldigt lite. Viruset var ett hot som vi knappt kände till något om och sedan när mer kunskap tillkom blev det väldigt uppenbart att unga människor har låg risk att bli allvarligt sjuka. På sistone är det många som fått långsiktiga besvär och det har blivit tydligare eftersom, men med unga människor som inte har hög risk att bli sjuka själva kan man ju förstå att de på sikt inte orkar hålla i restriktionerna.
Jag kan tänka mig att folk förväntar sig att du som epidemiolog ska sköta dig exemplariskt under pandemin, men du är ju också människa. Hur har det varit?
– Jag har nog känt av det i vissa situationer, särskilt ett tag när många politiker och personer på Folkhälsomyndigheten blev uthängda. Folk smygfotade Anders Tegnell i kollektivtrafiken och så vidare. Sedan är det ju inte jag som gett rekommendationerna, och jag tillhör inte en myndighet men jag tror inte att det hade varit bra för min trovärdighet om jag hade blivit ertappad på Spy Bar. Jag resonerar också lite kring det i boken – om man måste föregå med gott exempel och leva som man lär. Jag är lite kluven inför det, men jag har såklart känt en viss press.
Alla tvättar händerna finns ute nu.
Läs även: Döskalle & Mästerligt möter Emma Frans
