Foto: Angelica Elliot.
Elena Wolays Jazz Är Farligt är lika mycket ett skivbolag, musikteatergrupp, fanzine som klubb. Den 12 augusti flyttar alltihop till Liseberg, och blir till endagsfestival på Taubescenen.
Det har blivit lite av en tradition att Liseberg tillägnar Taubescenen under Kulturkalasetveckan till jazzen. Vanligtvis är det nöjesparkens egna bokare som bestämmer vem du ser live, men förra året släppte man också in en privat aktör: Elena Wolay och hennes Jazz Är Farligt. När hon insåg vilka belopp hon hade till gager bestämde hon sig för att göra något större än vad som var tänkt.
– De summor jag rörde mig med på Liseberg under förra årets upplaga var minst fem gånger så stora som den budgeten jag brukar jobba med. Jag kunde faktiskt inte ens komma på en akt som kostade lika mycket som min budget. Jag bestämde mig istället för att göra en endagsfestival helt enkelt. Det var naturligare.
I år är det dags igen, den 12 augusti är det Jazz Är Farligts dag på Taubescenen. Då spelar bland andra krautrockhjältarna Jump for Joy!, en konstellation som består utav medlemmar från Henry Cow, faUSt och japanska drone-guden Keiji Haino. Dessutom kommer ett av Sveriges första psykedeliska band Baby Grandmothers, som dagen till ära gästas av Amanda Wernes soloprojekt Slowgold. Elena Wolays akter är onekligen mer experimentella än de som syns under resten av Jazzveckan.
– De är bröligare och farligare. Restaurangen vid Taubescenen hade aldrig fått så mycket klagomål som under förra årets upplaga, och det är både oroväckande och roligt för mig. Samtidigt slog de barrekord, så … Man får ta det när man rör om musikaliskt. Det enda tråkiga är att jag tar hela smällen själv. Jag jobbar ju ensam, även om jag har vänner som hjälper till ibland eller får otroligt stort stöd av den underbara personalen på Liseberg!
Hon säger att det är stort av Liseberg att ta in Jazz Är Farligt, och att arrangörer som rör sig på samma scener som hon inte är vana att få vara en del av den typen av stora spelställen. Vanligtvis är det de stora institutionerna eller bolagen som konkurrerar ut de små.
– Men nu håller något på att hända känner jag. Vi möter varandra. De stora och de små. När jag hittade scenen var det mycket vi och dem-tänk, och vi blev inte riktigt insläppta någonstans. Så är det inte längre, idag får undergroundfigurer institutionsjobb om dom vill. Det har verkligen skett ett generationsskifte. Det är jävligt skönt och spännande.
Tidigare var Elena Wolay verksam i Stockholm, och när hon jämför med de två städernas musikscener ligger Göteborg före i flera kategorier. Det finns fler lokaler, såväl för rep som för spelningar, och en DIY-anda. En del som har halkat på efterkälke är dock hur kulturpengarna fördelas, där är Göteborg som musikstad långt ifrån bra. Arbetet med att bredda stans kulturutbud ligger i mångt och mycket på små arrangörer som får klara sig helt utan stöd eller med väldigt litet sådant.
– Det är få starka människor som får ta hela ansvaret för Göteborgs musikutbud, privata arrangörer som gör det de gör till hundra procent. Dessutom är pengafördelningen inom kulturen i den här stan fruktansvärd. I nuläget får väl Operan nästintill alla pengar? Jag tycker att man ska öppna upp Operan enstaka dagar för alla oavsett ekonomi eller musikgenre med fri entré. Vilken dröm det hade varit. Något måste hända hur som helst och dessutom behöver nya arrangörer få ta plats då viktiga arrangörer som Christian Pallin och hans Koloni tar en paus i höst. Samma Pallin som under förra årets upplaga av Jazz är Farligt-festivalen fick hederspris för sin insats..
När jag når henne har Elena Wolay just släppt fjärde numret av sitt fanzine och i höst planerar hon en ny release på sitt skivbolag. Men just nu ligger all fokus på en sak och bara en sak: Att göra Göteborgs gladaste plats lite farligare. Rent musikaliskt, förstås.
Läs också: Maria Rylander från GMLSTN Jazz: "Någonting håller på att hända med den här scenen."