Jag vill inte infekteras av den här informationen. Helt plötsligt är alla mina idéer som bortblåsta, det enda jag kan se framför mig är grå sjok av stickade tröjor som kommer att tappa formen efter två tvättar.
”Dressat” är numer ett frekvent använt ord i min vokabulär. Det bara blir så, jag använder det flera gånger om dagen fast det var ett sådant där ord jag störde mig på förut. Varje gång jag använder det drabbas jag av ett lätt självförakt.
Medan jag väntar på farfars tåg slentrianläser jag ännu ett ”samtal om mode och klass”. Jag orkar inte läsa klart. Så här i efterhand minns jag detta: en av de samtalande har något från Agnes B på sig, en har en slafsig outfit och en tredje är född i Rinkeby och bor numera på Östermalm. Han hävdar att han köper Kellyväskor till sin fru två-tre gånger om året. Han ser det som en investering. Det raljeras lite runt nyrika ryssar och någon tror att brats kallas för ghetto fab i förorten.
Alla dessa samtal. Mode och klass, mode och konst, konst och mode blablabla. Icke att förglömma: medelklassen och mode.
Varför måste det samtalas så mycket hela tiden? Jag känner mig kluven. Jag kan ju inte vara så här pretentiös och hata hur mode kommersialiseras och blir något slags tvång för människor, för det blir det, och ändå känna att jag inte vill och kan delta i diskussionen. Jag får intrycket av att samtalandet och problematiserandet är en bortförklaring, som om man skäms för att man gillar mode. En konceptuell idé bakom den här luvtröjan gör det lite enklare att gå på akademisk släktträff och förklara vad man jobbar med, liksom.
Jag har alltid känt mig ambivalent inför mode. Samtidigt som jag hatar debila rapporter om whats hot or not får alla pretentioner om att förvandla det till något som det inte är att känna mig helt tom.
Konst och mode ska flätas samman under utställningar och modeveckor, designers och konstnärer diskuterar och funderar och gör kläder som inte bara är plagg, utan en frågeställning eller ett tankeexperiment. Sällan blir det bra.
För ungefär ett år sedan hamnade jag i Paris. Det här kommer att låta väldigt kulturmedelklassigt, men jag satt och läste Pariscope och rökte i en bar (halva syftet med resan var just att få röka i barer), och såg en annons för en utställning på Foundation Pierre Bergé. Den hette Smoking Forever, passande nog.
Jag drog dit samma dag och jag var såld inom loppet av en sekund. Yves Saint Laurents första skisser på olika versioner av le smoking ställdes ut, på golvet projicerades hans första visningar för Dior och ett enormt porträtt på Catherine Deneuve och han själv täckte en hel vägg. I utställningssal nummer två var vita mannekänger utplacerade på ett chackrutigt golv, alla klädda i svart. Mitt i rummet stod en svart högblank Steinwayflygel som spelade av sig själv. Jag blev nästan chockad av utställningens fullkomlighet. Jag har blivit medsläpad på olika sorters utställningar sen jag föddes men det här var och är det bästa jag sett i hela mitt liv.
Yves Saint Laurent hade i och för sig en idé med le smoking. Den syftade på maktförhållanden mellan män och kvinnor, tjugoen år efter att kvinnor fick rösträtt i Frankrike. Le smoking skulle ge kvinnor makt.
Det finns en direkt koppling mellan YSL och konst. I linjer, material och strukturer, i en rörelse eller en referens. Men hantverket kom aldrig i andra hand, för ingen idé, hur välutvecklad den än är, kan rädda ett plagg i bommulsjersey som brister i sömmarna.
www.ysl-hautecouteure.com. Om mode, konst, idéer och annat, långt ifrån billig minimalism och fusk-avant-garde.
/Olga Wirén
Stad:
Kategori:
