Uppburna filmregissörer har en lång tradition av att komma undan med sina kränkningar – så länge de utförs i konstens namn. Det finns en gräns som skiljer kreativa idéer från galna infall, och vi borde bli bättre på att dra den. Jimmy Håkansson vill döda myten om det ensamma geniet.
Med sina tinderdejter, facetimesamtal och med tummen ständigt fixerad på ett oändligt innehållsflöde lever Sawyer Valentini sitt liv genom mobilen. Är det så konstigt att filmen om henne är inspelad med en? Jo, lite faktiskt.
För att gå runt studiosystemet och samtidigt hitta en supertydlig PR-gimmick att rida på kom Steven Soderbergh på en kreativ idé för sin nya thriller Unsane – hela filmen skulle spelas in med en iphone. Okej, tre iphones, för att vara exakt. Men vem räknar? Om du frågar Soderbergh ser resultatet dessutom ut som sammet. Om du frågar någon annan ser det stundtals ut som ett examensarbete på en mindre bemedlad filmskola. Även om Soderbergh inte är den första som har gjort en film med telefonen – Sean Baker hann före med Tangerine från 2016 – är det Unsane som får hajpen av den enkla anledning att han är geniet Steven Soderbergh.
Att spela in en hel film med en iphone låter som en fixidé. En fylleutmaning. En tanke så galen att den bara måste genomföras. Lite som när Deer Hunter-regissören Michael Cimino bestämde sig för att slå rekord i världens längsta filmrulle. Efter framgångarna med sin vietnamkrigsfilm från 1978 fick Cimino carte blanche av den anrika filmstudion United Artists för att göra sin nästa film – västerneposet Heaven’s Gate. Hög på omvärldens hyllningar och geniförklaringar bestämde han sig för att slå Francis Ford Coppolas tidigare rekord i flest filmmeter. I slutändan blev det nästan 400 kilometer film. En enorm bedrift, om man bortser från att filmen blev en monumental kassaflopp som försatte United Artists i konkurs.
Kanske är det på tiden att vi lär oss att separera märkliga infall från verkliga idéer som har någon som helst inverkan på ett verks eventuella kvaliteter. Blev scenen i The Shining där hotellkocken, spelad av Scatman Crothers, förklarar “shiningkraften” för pojken Danny bättre av att Stanley Kubrick tvingade dem att ta om den 147 gånger? Om inte annat resulterade det i en placering i Guinness rekordbok, och att den 70-årige skådespelaren bröt ihop i tårar.
Tyranniska tendenser bland kulturens makthavare blev särskilt tydliga när Metoo-vågen slutade göra skillnad på sexuella övergrepp och skitstövligt beteende. När rörelsen förlorade sina konturer och svämmade över blev den ett samlingsnamn för lite allt möjligt. En av dem som nyligen fick en rättmätig släng av en godtycklig slev var Quentin Tarantino som – utöver spela förvånad när parhästen Harvey Weinsteins förehavanden uppdagades – tvingade Uma Thurman att mot sin vilja utföra ett livsfarligt bilstunt under inspelningen av Kill Bill.
Hur kommer det sig att vi har ett så orimligt stort tålamod för genier? I synnerhet filmregissörer som går över gränsen med konsten som alibi? Vi godtar övergreppen så länge de utförs av en skapande kraft, och vi i efterhand kan paketera om dem till lustiga anekdoter om geniets okonventionella arbetsmetoder.
Till stor del är det auteurteorins fel.
Inspirerad av den franska vågens filmskapare och kritiker skrev Andrew Sarris sin essä “Notes on auteur theory” 1962. Hans teori var inspirerad av det Francois Truffaut sa: “There are no good and bad movies, only good and bad directors”. Ett filmvetenskapens motsvarighet till “det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” – i sin tur en spinn på det Jean Giraudoux sa: "There are no plays, only authors."
Sarris tolkade det som att regissören var filmens författare. De övriga medarbetarna var på sin höjd kulörer i en pallett. Utbytbara. Till skillnad från regissören vars personlighet skulle genomsyra varenda filmruta. Ett verk ska inte bedömas utifrån sig själv, utan ställas i relation till allt annat som auteuren har skapat. För auteuren skapar ett organiskt livsverk, inte enstaka bioupplevelser.
Men vad är då en auteur? Ett av de främsta kriterierna är att dennes verk ska präglas av regissörens personlighet och distinkta stil. Enligt den definitionen borde Tommy Wiseau som regisserade, skrev, producerade, finansierade och själv spelade huvudrollen i The Room rimligtvis vara en auteur. Om det inte vore för det andra kriteriet: “a great director must at least be a good director” Alltså: en auteur måste veta hur man gör en film, vilket utesluter Wiseau. Men Michael Bay? Alla hans filmer är supertydliga Michael Bay-produktioner, och han vet trots allt hur en film ser ut och fungerar. Men även han faller på mållinjen. Enligt det sista och viktigaste kravet måste en auteur förse sina verk med en inre mening. Inte en undertext som framträder bara du skrapar med naglarna över ytan, utan något med klangbotten. Oavsett så kan man inte anklaga Michael Bays Turtles- och Transformers-filmer för att innehålla en djupare mening. Såvida inte “köp plastleksaker” är en.
Det är utifrån föreställningen om regissören som ensam skapare som vi accepterar kränkningar – förutsatt att de sker i konstens goda vilja. Att Bernardo Bertolucci utan Maria Schneiders vetskap skrev in scenen i Sista tangon i Paris där Marlon Brando våldtar henne, och använder smör som glidmedel, var för konsten. “I wanted her reaction as a girl, not as an actress. I wanted her to react humiliated”, förklarade Bertolucci. Av samma anledning lät Akira Kurosawa bågskyttarna i Throne of Blood skjuta riktiga pilar mot en livrädd Toshiro Mifune – han ville framkalla en oförfalskad skräckkänsla. Likaså var det för konsten som John Waters tvingade dragartisten Divine äta riktigt hundbajs i Pink Flamingos. Eller för den delen att Alejandro Jodorowski satte sin tolvårige son Brontis i hårdträning för att en dag kunna spela huvudrollen i Dune. Under två års tid tränade Brontis Jodorowski sex timmar om dagen, varje dag. I efterhand har sonen beskrivit processen som smärtsam och skoningslös. Hur det påverkade filmen? Oklart, för den aldrig blev av.
Auteurteorin har med tiden bastardiserats och blivit ett sätt att förenkla och renodla historien om tillblivandet. Med den som förklaringsmodell blir skapelseprocessen ett konstverk i sig. Filmkritikern Pauline Kael var auteurteorins högst skällande motståndare när det begav sig och menade att du inte kan döma en film utifrån dess regissör, däremot går det att döma en regissör utifrån dennes filmer. Att behöva ta del av ett helt livsverk för att kunna ha en åsikt om en enstaka film avfärdade hon som trams. En film, menade Kael, bör kunna bedömas utifrån sina egna meriter.
Grundpremissen med att likställa regissören med författaren faller på att filmen inte är en roman, det är en kollektiv skapelse som kräver att statisterna dyker upp i tid och att cateringen är färdig till lunch. Auteurteorin berättar en historia om kreativitet som inte existerar, en historia som är mer fiktiv än filmerna den ska utvärdera.
Om vi inte kan ersätta auteurteorin, kan vi utveckla den? I en artikel i The Guardian från 2014 skriver Tom Shone om vad han kallar “auteurism 3.0” och beskriver som en kollision mellan tre själar. Att det vi tar som auteurkraft egentligen är ett möte mellan tre kreatörer som alla står på sin karriärs kreativa kulm. Som ett exempel tog han Taxi Driver, och menade att den blev så bra eftersom regissören Martin Scorsese, manusförfattaren Paul Schrader och huvudrollsinnehavaren Robert De Niro lockade fram det bästa ur varandra. En mer sansad tanke än den om det ensamma geniet, men samtidigt inte helt färdigformulerad.
Sanningen är snarare att ingen är så unik att hen inte kan ersättas. Några av populärkulturens främsta regissörers mest karaktäristiska verk är egentligen regisserade av någon annan. Ta den mest Tim Burtonska filmen genom tiderna, Nightmare before Christmas. En film som är regisserad av Henry Selick, fast i Burton-stil. Likaså är den mest ikoniska Star Wars-filmen av alla, Rymdimperiet slår tillbaka, inte regisserad av George Lucas – utan Irvin Kershner. Även en av modern tids främsta auteurer har visat sig vara lätt att imitera. När Ernest Lehman fick i uppdrag av Alfred Hitchcock att skriva manuset till North by Northwest satte han upp ett tydligt mål för sig själv. “I wanted to write the Hitchcock picture to end all Hitchcock pictures”.
Kanske är det den nya auteurteorin. Att ingen är oumbärlig. Även de som beter sig som om de vore det.
OM AUTEURER
Auteur (franska för ”författare”) är en benämning för konstnärligt inriktade filmregissörer (nästan uteslutande manliga) med en personlig stil och som har full kreativ kontroll över sina verk. Begreppet dök upp för första gången i den franska filmtidskriften Cahiers du cinéma 1954 men populariserades i västvärlden i och med Andrew Saris essä Notes on auteur theory från 1962.
Exempel på ”auteurer”:
· Alfred Hitchcock
· Stanley Kubrick
· François Truffaut
· Akira Kurosawa
· Orson Welles
· Federico Fellini
Läs även: Det nya Skam.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2018.
