Får du dansa, lille vän?
Börjar du röra dig till musiken en utekväll kan det vara en olaglig handling. I Sverige tillämpas nämligen danstillståndet, en ordningslagens blindtarm som snarare kringgås än följs. Sanna Samuelsson har djupdykt i lagens mening för reda ut vem som har koll på danstillståndets oklara syfte.
Att berätta om danstillståndet för ickesvenskar är en säker metod för att bekräfta deras exotiska bild av det grå landet Sverige. Det har också länge varit ett rött skynke för svenska nyliberaler. Uppsalapolisen gjorde nyligen ett tillslag mot krogen Pub 19 eftersom de inte hade sökt tillstånd för danstillställning. Samma sak hände Berggrenska gården i Gävle i november.
Tillämpningen av lagen verkar skilja sig åt mellan polisdistrikt. Tillståndsenheten på Stockholm Citys polismästardistrikt säger till exempel att de inte känner till några sådana tillslag i Stockholmsområdet på många år – men om de skulle välja att bry sig skulle de ha rätt att ta ifrån klubbar deras alkoholtillstånd.
Danstillståndet är en del av ordningslagen, som säger att det krävs tillstånd av polismyndigheten i respektive län för att arrangera vissa evenemang, däribland danstillställningar. Den skulle kunna betraktas som ordningslagens blindtarm. Den bestämdes inte 1993 som många vill göra gällande, utan fanns med även i 1956 års allmänna ordningsstadgar. Innan dess behövdes det tillstånd för lite allt möjligt, vilket luckrades upp i femtiotalets nya lag – dock inte när det gällde danstillställningar. Inte heller när lagen gjordes om ännu en gång 1992/93. Man skulle kunna tro att det berodde på rave-rädslan efter debatten om Docklands, men Docklands öppnade först 1995. Och mer än tjugo år senare är det fortfarande lagen från 1993 som gäller.
Är det typiskt ”Sossesverige” att ha ett särskilt tillstånd för dans i offentliga sammanhang? Kanske. Men vid en läsning av diskussionerna i Sveriges riksdag från 1956 är frågan om att det skulle vara konstigt med tillstånd för danstillställningar obefintlig. Däremot diskuteras i rasistiska ordalag om det var lämpligt att tillåta konserter på vissa kristna högtider eller inte. Risken fanns att jazzkonserter hölls på långfredagen, och det kunde väcka anstöt. Det var inte Socialdemokraterna som var av den åsikten, utan ledamöter från Folkpartiet. Troligen beror danstillståndet inte bara på den socialdemokratiskt restriktiva alkoholpolitiken, utan även på en gammal kristen moralism, där dans räknas som synd.
Att försöka få en förklaring till vad tillståndet exakt innebär är inte lätt. Vid ett samtal med en handläggare på Stockholmpolisens tillståndsenhet blir jag hänvisad till brandmyndigheterna, eftersom att de gör ”kontrollen”. Men brandmyndigheterna, i det här fallet Storstockholms brandförsvar, menar att de inte har någon åsikt om människor dansar eller inte på en lokal. De bryr sig enbart om antalet personer i lokalen, nödutgångar samt släckutrustning. Det verkar nästan som om Stockholmpolisen inte själva känner till orsaken till det danstillstånd som de utfärdar. Men det är heller inte de som är ansvariga, de utfärdar bara de bestämmelser som lagen förordnar. Det är en politisk fråga som avgörs i riksdagen.
Som klubbarrangör är det lätt att le åt indignationen hos den så kallade ravehögern. Så länge jag har anordnat klubbar har frågan om huruvida stället haft danstillstånd eller inte aldrig varit ett problem. Men så är det uppenbarligen inte överallt i Sverige. Det finns andra perspektiv på danstillståndet än det nyliberala. Klubb och dans är kultur, inte bara supande. Jag har inget problem med Sveriges alkoholpolitik. Jag vet att supande och våld inte är stora problem på de klubbar som jag anordnar, men ett problem i samhället i stort. Men dans har ingenting med alkohol att göra. Den kopplingen är en ytterst gammelsvensk konstruktion, en konstruktion som håller på att försvinna. Inte på grund av nyktra klubbar som exempelvis omtalade Sober, men genom en större satsning på musiken, både på smalare klubbar och de större etablissemangen. Musik är kultur, även om det är dansmusik.
Att en ny motion om ett avskaffande av danstillstånd nu har lämnats in av bland andra Mathias Sundin och Birgitta Ohlsson från Folkpartiet är egentligen inte uppseendeväckande. Det har lämnats in många motioner om detta de senaste åren, från både Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet, men med avslag. Förhoppningsvis kan debatten som har uppstått den här gången göra att det tas upp till en riktig riksdagsdebatt. I många polisdistrikt skulle det vara en symboliskt avskaffande, i andra absolut inte.
Framtiden är oviss för danstillståndets tillstånd – läs mer om ovan nämnda motion här.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2015.
