Dalmålssoul med Peter Morén

- Jag har lyssnat mycket på soul de senaste åren. Dels sådant jag alltid gillat, typ Otis Redding, Motown och Delphonics, men mer än det så har jag grävt vidare i till exempel Philly-soul och Meters New Orleans-funk. Dessutom blev det någon slags omväg via Brasilien och Afrika. Först var tanken bara att jag och Tobias Fröberg skulle skriva låtar att ge bort till andra. Vi tänkte skriva typ en Duffylåt. Men sedan kom det en svensk text till den, och så bestämde jag mig för att göra den själv istället. Den ursprungliga idén för skivan var att det skulle bli någon slags rootsmusik, men att svenska texter skulle göra det till något helt annat samtidigt.

 

Retrosoulakterna gör perfekta återskapningar av erans arrangemang, men sådant strävar inte Peter Morén efter på sitt album I spåren av tåren. Däremot påminns vi om de stora soulsångarna genom Peters sätt att sjunga med känslorna utanpå huden.

- Tack! Jag hade en idé om att våga vara sårbar som sångare. Bara att våga sjunga på svenska är ju en sådan sak. Jag ville ju göra en omskakande och kanske framför allt svängig skiva. Även Esther, som är skivans rakaste gitarrpop, ville jag skulle få ett groove, lite som om det var Bill Withers som gjorde pop.

 

Hela tillkomsten av skivan gick snabbt, såväl låtskrivandet som inspelningarna.

- Det var länge sedan jag gjorde något med sådan hastighet. Allt gick på inspiration. En vecka tog det att skriva låtarna, även texterna, och Tobias Fröberg var lika snabb med en idé om hur det skulle kunna låta utifrån de skivor jag tog med och spelade upp. Han har kört det mesta genom gamla bandekon, och tanken var att det skulle vara en massa fina detaljer, alltifrån skira Phillystråkar via det brasilianska slagverket Guika till ett litet moog-knep som Tobias snodde från Bob Marley.

 

- Det är faktiskt så att intervjuer nu känns lite som att gå till psykologen – jag hann inte tänka på något med skivan medan vi gjorde den. Det är först nu när jag pratar om den som jag fattar vad som hände. Jag tror att den här skivan ena sidan är det mognaste jag gjort, och samtidigt är det en 10-årings lekstuga.

- Jag tror att det är en konsekvens av att ha rest så mycket över jorden med Peter Bjorn & John de senaste åren. Man kanske behöver se annat för att förstå sin relation till det som är hemma. Jag inser att det här jag vill vara, i världens minsta storstad Stockholm, och att det är mitt naturliga steg från Dalarna. Jag uppskattar verkligen Stockholm nu, och med Stockholm menar jag nog mera möjligheten att gå ut med Esther, min hund, i de södra förorternas natur snarare än att gå ut med polarna på Skånegatan. Men för att komma på det krävdes det kanske att jag fick hänga på Lower East Side ett tag.

 

- Karl Lärka, känner du till honom? Han var en fotograf som åkte runt och dokumenterade Dalarna för 100 år sedan. På en av hans bilder syns faktiskt min morfar, som då var en liten pojke. Det fick mig att hitta tillbaka. Tre generationer är ju inte särskilt mycket egentligen, men det har hänt så otroligt mycket med människan och världen på den tiden.

 

- Det är en referens jag kan känna igen mig i. På flera sätt faktiskt. Han hade ju låtar skrivna av Peter Himmelstrand, som var en mästare på vardagliga texter. Jag ville inte sjunga Markus Krunegård-texter, bara för att det råkade bli på svenska.

 

- Så är det, haha. Tillsammans med Adam Olenius, som jag jobbade med i Tutankamon. Dels för att det är kul med en allstar-kör, dels för att det blir en bra klang med flera röster.

 

Peter Moréns texter är späckade med litterära referenser, och en hel radda tunga författare. Stig Larsson, Pär Rådström, August, Selma, Slas och Dan Andersson. För att nämna några.

- Ja, det blev en del till slut. Babel blev till genom att jag, eh, tittade på Babel helt enkelt, och där satt Stig Larsson och sa saker som jag inte höll med om. Pär Rådström finns med i Ett Land Som Inte Är, om byar i Sverige som avfolkas och blir allt obetydligare. Utom för dem som bor där. Alla de andra är favoriter som jag åkallade för att lära mig att hitta i mitt språk, att umgås med det. Jag trodde nog att om jag någonsin skulle skriva på svenska så skulle det bli noveller och berättelser, inte poplåtar.

 

Solosatsningen innebär på intet sätt att Peter Bjorn and John är nedprioriterat.

- Tvärtom, vi har just börjat repa inför nästa skiva, och det är superkul. 2010 blir ett ganska tyst år från oss, vi har bara fyra spelningar inbokade över huvudtaget. Det är typ Istanbul och så. Och Piteå. Med Peter Bjorn and John vänder vi ju oss ut i världen, medan min svenska skiva funkar i Sverige, och möjligen kan ge några spelningar i Norge dessutom. Så någon risk för krock finns det inte.

 

- Tja, jag vet inte. En schlagerlåt kanske? Problemet är att schlager idag ska vara lite dåligt, inte som på 60-talet när det var fantastiskt. Men om folk gillar min skiva kan jag tänka mig att göra mer sådant. Det är ett blankt blad just nu.

 

- Isåfall är jag bättre förberedd den här gången. Med Peter Bjorn and John hade vi hållit på att kämpa länge, och var rätt uppgivna faktiskt. När sedan Young Folks slog blev det helt galet. Andra halvan av 2006 och hela 2007 var en väldigt förvirrande tid. Succén var inte bara positiv, sådant tär på tålamod och förhållanden. Med senaste albumet Living Thing landade det.