Sara Wilsons lärdomar

13:04 10 Nov 2012

 

Med nya trion Woodlands firar Sara Wilson triumfer på skiva och på Sverige-turné. Vi undersöker vad hon lärt av sina erfarenheter med First Floor Power, Jenny Wilson, Kitchen and the Plastic Spoons, Sir Eric Beyond och Peter Morén.

Vad är det viktigaste du lärt dig av att spela med… 

First Floor Power?

- Med First Floor Power fick jag möjligheten att börja spela i ett band. Jag hade ju intresserat mig för att spela på något sätt och lärt mig lite gitarr, men hade nog aldrig kunnat komma på tanken själv att starta ett band. Där jag kommer ifrån fanns knappt några band, bara snubbiga hårdrocksband och några lite för duktiga jazzfunkband. Jag hade aldrig en tanke på att jag själv skulle hålla på med musik.

- Så tack vare att min syster Jenny och Karl-Jonas Winqvist träffade varandra och startade ett band och att det slumpade sig så att de stod utan basist så blev jag medlem i bandet. Jag blev First Floor Powers basist 1997 när jag bara vara 17 år. Det var en oerhörd, kanske osund, bandlojalitet på den tiden. Vi kunde inte förstå att folk kunde spela i flera band samtidigt.

- First Floor Power har betytt och betyder väldigt mycket för mig. Det är grunden till allt jag gör nu. Jag gillar att komma ifrån bandhållet, att ha hängt i replokaler, repat druckit folköl och repat ännu mer. Inför First Floor Powers senaste skiva, som kom 2008, förändrades konstellationen. Jenny ville göra något eget och slutade i bandet. Arbetet under den plattan var ett startskott för mig att börja skriva musik. Karl-Jonas var en väldigt viktig del. Han peppade mig stenhårt att skriva en massa låtar. Han hjälpte mig med texter, han gav mig en massa texter och där släpptes en massa spärrar för mig. Om inte Karl-Jonas varit så enträgen att jag skulle börja skriva musik så hade inte Woodlands-skivan funnits tror jag. Inte nu i alla fall.

Kitchen and the Plastic Spoons?

- År 2000 var First Floor Power ute på en paketturné med malmöbandet Dipper och Robert Johnson & Punchdrunks. Vi åkte i en av de gamla kontrabussarna., fina gamla 60-talsbussar. På den tiden spelade Mats Wigerdahl synth i de Punchdrunks. Han var fantastisk på scen, spelade synth med huvudet och snodde hela showen från Robert Johnson… Vi hade jäkligt kul ihop och blev vänner. Typ 10 år efter det så frågar han mig ifall jag vill spela i hans gamla punkband som bara existerade under året 1980. Sjukt bra band alltså! Jäkligt kul att spela med. Jag har dock inte gjort så mycket live med dem. Vi var på en gothfestival i Bremen. Det var i och för sig lärorikt, i tre dagar fick vi hänga i en tysk hangar med helvetiskt hög musik. Kitchen har de raraste fansen jag sett. Unga goter och lytta gamla punkare. Så ska det vara!

Jenny Wilson?

- Med Jenny har det verkligen varit en resa. När vi började spela live så var det bara Jenny, jag och Lina Selleby (Doktor Kosmos), och vi spelade till ett backingtrack eftersom vi inte hade någon trummis. Jag minns även ganska många konstiga spelningar med bara mig och Jenny, vi var i Tyskland, Frankrike och England.. Kanske inte världens mäktigaste konsertupplevelse. Men shit, det har verkligen förändrats. Nu är det väldigt långt därifrån. Både jag och Jenny har en mycket större självsäkerhet på scen, vi är varken rädda eller obekväma. Med Jenny har jag ju verkligen haft möjlighet att få en spelvana och en scenvana. Det är spännande för att musiken förändras och utvecklas. Det är ju med Jenny jag turnérat mest och längst med, vi har nog gjort över 200 spelningar ihop.

Sir Eric Beyond and the Avant Garde?

- Erik Aalto alias Sir Eric är en grym konstnär med väldigt mycket punk i sig. Han frågade mig och Niklas Korssell, som jag inte kände, om vi skulle starta ett band. Erik hade jag aldrig träffat men dock sett en jättefin performanceföreställning med. Niklas hade jag bara sett i den fantastiska duon Rock Out som han har med Henry Moore Selder. Niklas hade stor betydelse hur bandet blev. Han tog med sig en massa saker som jag aldrig hade hållit på med. Att improvisera till exempel. Erik skriver vackra, bra, roliga och fantasifulla låtar. Jag tyckte att vi var ett grymt band. Vi spelade in ett album som jag tror släpptes 2004. Värt att kolla upp!  

Peter Morén?

- Peter har jag spelat sporadiskt med i några år. När man står på scen med Peter så kan han rätt som det är hojta ”Ok nu kör vi La Bamba! Tre ackord!” Då får man hänga på så gott man kan. Jag hade liksom aldrig gjort nått sådant innan... Det finns ingen orolighet om vad som är rätt eller inte. Han är genuint intresserad av musik. Sedan är han ju en fantastisk gitarrist. Det har varit väldigt inspirerande att spela med honom. Man ska ju inte glömma borta att det är Peters förtjänst att Woodlands hade möjlighet att släppa vår skiva på Ingrid och kanske överhuvudtaget. Han är ett stort stöd.

Per Sunding?

- Per var till stor hjälp för mig när jag sjöng. All sång lades på en dag och för mig som inte är jättevan sångare så betydde det oerhört mycket att Pers öron var med. Han lärde mig att whisky visst funkade bra när man gjorde sångtagningar.

Woodlands?

- Det är lite speciellt när man går igenom en massa samarbeten så här. Det blir så tydligt att man hela tiden tar steg framåt tillsammans med människor som sedan leder till nya tankar och nya sätt att tänka och göra saker på. Det är nog det jag gillar så mycket med att jobba med andra. Nya idéer föds. Det är så många på min väg som varit med att gro fröet som blev Woodlands, som väckt inspiration hos mig.

- En sak som jag verkligen känner att jag lärt mig är att ha riktigt jäkla kul på scen och att röja loss. Att verkligen spela tillsammans, att jamma. Det blir ju så tydligt när man bara är tre. Alla behövs så mycket!

- Woodlands skiljer sig mycket från andra samarbeten och band som jag spelat med. Vi är ju ett sjukt okomplicerat band. Vi spelade in ett helt album på fem dagar, vi repar typ aldrig. Vi har bara trummor, bas och gitarr, vilket nästan gör oss unika i ett musiksverige där man ska ha hundra nordpianon, samplers, förinspelad bakgrundssång, trumpads, synthpads och inte minst en massa golvpukor som alla som står vid en mik och sjunger ska spela lite etnoaktigt på. Vi är bara tre personer, vilket gör att vi kan ta min 740 och åka vart vi vill, det känns bara väldigt enkelt - fritt och roligt.

Foto: Woodlands

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Fler artiklar

Dalmålssoul med Peter Morén

Peter Moréns avstickare från Peter Bjorn and John har hunnit pågå ett par månader när han kommer till huvudstaden för en spelning på Debaser Medis ikväll (och till Parken i Göteborg den 5 maj). Nöjesguiden träffade honom för ett snack om dalmålssoul.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!