Cissi Wallin tar risken

Hennes kommande bok kan få henne satt i fängelse. Nu väljer Cissi Wallin att ge ut den ändå.

I juni 2006 är Cissi Wallin 21 år gammal. Hon har lämnat hemstaden Uddevalla för ett liv i Stockholm, och är dessutom aktuell som en av huvudrollsinnehavarna i långfilmen Tjenare Kungen. Nu står hon på tröskeln till en eftertraktad karriär i mediebranschen. En kväll kommer Fredrik Virtanen fram till henne på Spy Bar och bjuder med henne hem på efterfest.

Just den kvällen leder elva år senare till det svenska startskottet för Metoo, då Cissi Wallin i ett instagraminlägg anklagar Fredrik Virtanen för att ha drogat och våldtagit henne. Fredrik Virtanen släppte 2019 boken Utan nåd vilken skildrar hans version av allt som hänt sedan våldtäktsanklagelserna. Nu är det dags för Cissi Wallin att berätta sin historia, och den här gången är det betydligt mer djupgående än ett instagraminlägg. Boken Allt som var mitt tar avstamp i Spy Bar-kvällen 2006, och leder oss genom ett snårigt decennium fyllt av ångest, PTSD, tystnadskulturer och vänskap. Cissi Wallin berättar om polisanmälan som görs mot Fredrik Virtanen 2011, men sedan läggs ner. Hon återger känslorna under rättegången 2019 då hon utöver en villkorlig dom döms att betala 90 000 kronor i skadestånd till Fredrik Virtanen för förtal.

Utgivningen av Allt som var mitt kan innebära en ytterligare dom för Cissi Wallin, och hennes ärliga skildringar av åren i branschen kommer antagligen att få ett gäng mediemän att svettas. När jag pratar med henne en vecka innan boken släpps är hon förvånansvärt trygg i situationen.
— Allting som det här ämnet berör, det vill säga övergrepp och tystnadskultur, är väldigt belagt med skam och att man inte ska prata om det. Därför har det varit en befrielse att jag valde att vara öppen med det.

Varför kommer den här boken nu?
— Domen om förtal föll i början av december 2019, och då hade historien kommit till något sorts…inte slut eftersom det ska upp i hovrätten, men det hade blivit någon slags cykel som gick att berätta om. När domen kom ramade den in någonting. Det kändes naturligt att börja skriva när jag gjorde det i januari.

När hon väl började skriva boken gick det undan.
— Jag ville inte stressa fram den, men jag kände samtidigt att jag inte är en person som sitter och värker på en historia i flera år. Jag måste processa det här komprimerat. Det var en väldigt intensiv vår med mycket skrivande, men den blev klar nu i juni. Sedan hände allt det här med förlaget.

”Allt det här med förlaget” har nog inte undgått särskilt många. Bokförlaget Atlas som skulle ge ut Cissi Wallins bok valde att bryta kontraktet i juni, trots att manuset var godkänt sedan tidigare. De menade att de inte ville riskera att deras författare hamnade i fängelse, vilket enligt förlagets jurist var troligt om de publicerade manuset i dess originalskick.
— Då bestämde jag mig ganska snabbt för att ge ut den själv, berättar Cissi.

Varför gav du inte ut boken med ett annat förlag?
— Jag har aldrig jobbat med bokförlag så jag vet inte exakt hur den branschen ser ut i Sverige, men jag har pratat med människor som har jobbat med det och som har insyn. Alla säger att det är en ganska feg bransch, att förlagsvärlden är en ganska liten klick där alla känner alla. Jag var på några möten och det var inget fel på de människorna, men de var så otroligt ängsliga och ville samtidigt profitera på den här historien och ta ganska stor procent. Förlag tar i snitt 70 procent och så får författaren 30 procent. De ville samtidigt inte ta några risker, utan använda alla försiktighetsåtgärder men också maximera sin avkastning och sin kredd genom att ge ut en så ”modig” bok, som de sa.

Hon fortsätter:
— Det blev också en ideologisk fråga för mig till slut. Jag började titta på vilka som äger bokförlag i Sverige, vilka är de största ägarna? Jo det är ju män. Vita medelåldersmän, med vissa undantag, men generellt är det män som äger bokförlag och tjänar de stora pengarna på böcker. Ska jag ge 70 procent av den här kakan till några vita män som aldrig har backat upp mig innan eller inte verkar tycka att den här frågan är jätteviktig? Det kunde jag ju inte göra. Då valde jag att göra det själv och så skänker jag en del av vinsten till Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige red.anm). Jag vet inte hur mycket man tjänar på en bok, men om man tjänar en liten slant vill jag hellre dela den med människor som jag har en samhörighet till än någon gubbe som äger ett bokförlag. 

"Om det blir fängelse får jag väl sitta på en öppen kvinnoanstalt och skriva en bok om det"


Hur kommer det sig att du tänkte ge ut den på bokförlaget Atlas från början?
—Atlas är på papperet väldigt värdegrundsdrivna. De har socialistiska vänsteråsikter, ett rättvist tänk och det står jättefint på deras hemsida att de tror på det öppna samtalet och bla bla bla. Jag fick bra kontakt med en förläggare där i januari, men han slutade sedan när de var tvungna att säga upp personal. När han gick så kände jag inte att ”Åh, Atlas är mitt hem och mitt hjärta”. Det var inget fel på dem, men mitt hjärta låg väl inte där. Framför allt inte efter hur de agerade sedan.

I Allt som var mitt skriver Cissi Wallin om åren som passerat sedan hon träffade Fredrik Virtanen 2006, och om att hon vid flera tillfällen känner ett behov av att få dela med sig av sin historia. I branschen möts hon av både en uppmuntran till att våga berätta, och mer eller mindre välmenande råd att hålla tyst om det. Rädslan över att få sin just påbörjade karriär förstörd är återkommande.

Nu riskerar du att hamna i fängelse. Har du blivit kvitt rädslan?
— Jag är 35 år och har redan någon sorts etablerad bas i livet. Jag har mina frilansuppdrag och min familj. Det är ett tryggt liv på många sätt. Karriär, status och makt på det sättet är inte så himla viktigt för mig längre. Jag ska inte säga att det var viktigt med status och makt då heller — jag har aldrig varit en särskilt karriärinriktad person. Jag är mer av en idealist, men det var ju jobbigt som för de allra flesta människor när man är ung och inte har pengar. Man äger ingenting. Jag bodde liksom i andra- eller tredjehand. Då är det såklart ett extremt högt pris. Nu när jag gått varvet runt så är det inte viktigt längre, av priviligierade skäl. Jag tänker inte på det längre. Den här historien behöver jag få berätta och då gör jag det. Om det blir fängelse får jag väl sitta på en öppen kvinnoanstalt och skriva en bok om det.

Vilken respons förväntar du dig?
— Det blir nästan lite meta när man skickar ut boken till olika medier och recensenter, för boken handlar ju till stor del om den världen och hur den svek mig och andra kvinnor. Och vilket rangligt och ruttet bygge medieSverige och egentligen hela den här bubblan vi lever i är, på grund av en massa olika anledningar. Jag skriver inte ut några namn i min bok. Virtanen namedroppade lista efter lista med folk som han tyckte varit dumma mot honom i sin bok. Jag har inte skrivit en sån typ av bok, men den handlar ju om ett antal mediehus som jag har jobbat för. Jag beskriver hur det var där, inte bara kring min historia utan om sexism och kvinnoförakt, hur unga tjejer behandlas. Jag hoppas att den kan vara ett verktyg till självrannsakan hos de här medierna. Jag tror att kvinnor som jobbat ett tag i den här branschen kommer att känna igen sig.

"Jag har också misstrott kvinnor genom åren"

I boken nämner du också branschkollegor som du menar har känt till rykten om Virtanen men ändå hållit honom om ryggen. Har du förlåtit de personerna?
— Förlåtelse är något man ber om. Det handlar inte om någon personlig relation, utan det handlar om att ha någon form av moral. Om du ser något som är fel, ett aktivt förtryck, någon som blir behandlad som till exempel jag blev behandlad har du valet att agera eller inte agera. Om man inte agerade och på grund av det var med och bidrog, som i det här fallet, till att en ung kvinna for ännu mer illa, då är det upp till den personen som inte gjorde något att rannsaka sig själv och säga förlåt. Det är faktiskt några som har gjort det. Inte några som nämns i boken, men andra personer. Det är inte viktigt för mig. De här människorna betyder inget för mig, men jag tror att det är viktigt för deras egen skull. De kanske läser min bok och ser sitt eget beteende. Jag är inte heller befriad från det här, jag har också misstrott kvinnor genom åren. Inte strukturellt men det har hänt att jag fått ändra mig. Det är en smärtsam insikt att man faktiskt svikit och misstrott någon, men man har alltid möjligheten att rannsaka det. Även om man inte hör av sig till vederbörande själv och säger förlåt. Jag är inte intresserad av att det ska höra av sig massa människor och be om ursäkt, jag är mer intresserad av att vi ska bryta den här strukturen.

Vad skulle du vilja säga till unga tjejer som är på väg in i mediebranschen?
— Jag skulle vilja säga att det viktigaste är att alliera sig. Det var en väldigt stor brist på det när jag började för nästan 15 år sedan. Det var väldigt individualistiskt, systerskapet fanns inte riktigt då. I alla fall inte i praktiken. Nu hoppas jag att det är bättre, på grund av Metoo. Man kanske inte är bästa kompisar, men jag hoppas att man kan se förbi schismer och åsikter i sakfrågor och på ett större plan hjälpa varandra. Det är jävligt svårt att vara ensam och stå upp mot den strukturen.

Allt som var mitt släpps den 25 augusti.