Foto: Saga Berlin

Linda Pira: Matriarken levererar

14:29 4 Nov 2013

Ända sedan Stor släppte singeln Rom & Kush i fjol har legenden om Linda Pira vuxit sig större. Hennes vers har resulterat i ett skivkontrakt, en serie på SVT Play och ett gigantiskt intresse från lyssnare, media och musikbransch. Men den har även resulterat i en press som får den mest självsäkra att tveka. För Amat Levin berättar hon om det nyfunna lugnet, kommande EP:n och hypens baksida.

Det är ett scenario många drömmer om. Att bli upptäckt, få en chans, ta den och sedan bli unisont lovordad. Vid det här laget är Linda Piras resa från anonymitet till rekordhype och egen SVT-serie väldokumenterad, men när vi träffas i Redline-studion i södra Stockholm blir det uppenbart att en dröm också kräver hårt arbete. De snart sju månader gamla tvillingsönerna har fått stanna hemma idag, men Linda Pira kämpar ändå mot sömnen. Hon gnuggar sig i ögonen och sätter sig rakare i soffan. Medan skivbolagskollegorna Dani M och Aki bjuder på baklava berättar hon om karriärens första stapplande steg. Om hur hon brukade hoppa in på refrängen när någon rappare behövde sång. Och om talangjakten vid Medborgarplatsen hon vann som tonåring.

– Jag hade gått ihop med två killar och var sångerskan i gruppen. Man skulle uppträda med tre låtar och i en av dem hade jag en rapvers och alla blev helt tagna av att en tjej kunde rappa. Vi vann tävlingen och det var då jag insåg att jag hade något. Alla kom fram och sa att tävlingen avgjordes av min rap. 

Trots att hennes talang som rappare var odiskutabel var det sången som hamnade i fokus när hon började på Fryshusets gymnasium. Men rappa gjorde hon vid sidan av, även om det krävdes mycket jobb innan hon kunde bära upp en hel låt. 
– Jag hade svårt att skriva raptexter för att jag var så självkritisk. Det tog tid för mig att känna mig trygg med mina texter.

På vilket sätt var du självkritisk?
– Jag tyckte till exempel att allt jag skrev på svenska lät så löjligt. Tidigare hade jag skrivit på spanska och engelska och det var mycket enklare. Men på svenska avslutade jag alltid en text innan jag var klar, jag kom aldrig till slutet. Det tog flera år innan jag var trygg med det jag skrivit och det blev så klart ett stort hinder som gjorde att jag halkade efter.

Vad var det som gjorde att du till slut kände dig trygg?
– Jag blev mer bekväm och förstod rimstrukturer bättre. Sång är så mycket enklare, du kan skriva vad som helst och det behöver inte rimma så länge det kommer från hjärtat. Rap är mer komplicerat, allt måste flyta.

Och jag tror att många kanske underskattar hur mycket text som faktiskt krävs för att fylla en raplåt.
– Exakt! Det är så mycket information. En sång kan ju vara fyra rader som upprepas och sjungs på olika sätt.

Idag är Linda Pira signad på Salazar-brödernas Redline Records, men intresset från skivbolag är inte något nytt för henne. Redan som 15-åring kom hon hem med ett skivkontrakt.
– Men det var inte ett så seriöst bolag, de sa till mig att jag var tvungen att gå ned i vikt och fixa mina tänder. Min mamma blev rasande och rev kontraktet när jag kom hem med det. Allt började tidigt, det var många som ryckte i mig. Men jag var för ung, för ofokuserad och dök inte upp i studion. Jag förstod inte att det var ett jobb.

Hur tror du att det hade gått om du fick ditt genombrott på den tiden?
– Jag tror att det är bra att jag inte fick det, jag var inte mogen då. Jag hade så mycket andra issues och skulle aldrig kunna ta ett sånt ansvar. Det är knappt att jag kan det nu! Musik är ju så där – man kan sitta i studion i två veckor utan att det händer något och sedan blir en hel låt till på en enda dag. Jag pallade inte sånt när jag var liten, tålamodet fanns inte. Jag ville att det skulle vara bra på en gång, annars var jag inte med. Jag tror att någon skivbolagsboss hade kunnat forma mig, men då hade det inte varit jag utan en produkt. Så jag är glad att det har tagit så här lång tid. 

Den där svårigheten att fokusera drabbade även Linda Pira i skolan – hon beskriver sitt yngre jag som bökig och okontrollerbar. 
– Det började precis i tonåren. Vilket är konstigt, för jag hade en bra och normal uppväxt. Jag var bra i skolan fram till den där övergången till att bli tonåring, den tog hårt på mig.  

Vilken period var värst?
– När jag började åttan. Jag blev utslängd från skolan och fick sedan gå i en specialklass med bara typ tolv elever. Och det gjorde jag tills jag började på Fryshuset.

Hur fungerade Fryshuset för dig?
– Skitbra! De arbetade på ett speciellt sätt – en gång i veckan hade man möte tillsammans med sina föräldrar, så att skolan visste vad som hände hemma och tvärtom. Jag tror att det var det som fattades på högstadiet. För då gick jag ju till skolan, mina föräldrar trodde att jag var på lektion, men istället var jag ute och gjorde andra saker. Min mamma var ganska sträng och min pappa ännu mer, men eftersom de inte hade någon kontroll i skolan tog jag mig friheter. Men på Fryshuset ringde de hem om man inte kom upp ur sängen på morgonen och sedan kom de och hämtade en om man fortsatte dröja. Det var nästan för lyxigt! Men det var bra för mig, jag fick upp ögonen för skolan och insåg att det var kul. Jag förstår inte varför så många unga, inklusive jag själv, får för sig att skolan är keff. Och det är ingen som kommer och föreläser om det och berättar att man alltid ångrar sig om man inte tar den seriöst. 

Ångrar du att du inte gjorde det?
– Ja, på ett sätt. Samtidigt kan jag inte ångra det – att jag gjorde som jag gjorde har gett mig musiken. Jag gick ju inte på lektionerna utan satt i uppehållsrummet och lyssnade på min freestyle. Hade jag inte gjort det hade jag kanske inte haft den musikkunskap jag har idag.

Jag läste någonstans att du som ung hade problem med vuxna människor och auktoritetsfigurer. Sådant kan ju sitta i även i vuxen ålder?
– Jag har lärt mig att förstå mer och blivit bättre på att förklara hur jag känner. Så det är inte ett problem för mig längre. Tidigare var jag så inne i mig själv.

Du höll inne känslor tills det exploderade?
– Ja, jag var som en tickande bomb. Men nu har jag lärt mig att i ett tidigt stadium vara öppen med hur jag känner. Jag såg en intervju med George Scott på Nyhetsmorgon häromdagen, och det var så sjukt för det kändes som att han berättade min egen historia. Han berättade att han inte kunde sätta fingret på sina problem, men att han hela tiden kände ett avstånd. Och det var exakt så jag kände. 

Intressant! Jag intervjuade honom igår och om man ska hitta en bov till hans problem som ung var det nog adoptionen och identitetslösheten som den förde med sig. 
– Precis. Men jag kände också igen mig när han berättade att han hittade ett sätt att fokusera och ventilera i träningen. 

Precis som George Scott fann nämligen Linda Pira ett lugn i kampsporten. För några år sedan flyttade hon till Thailand och började med thaiboxning, men det var egentligen inte fysisk ansträngning som stod på schemat när hon lämnade Sverige.
– Min mamma skickade iväg mig till min bror som bodde där när hon märkte att det började dala för mig. Men första gången hon skickade mig dit blev det en sån fail – jag festade bara ännu mer. Hon trodde att min bror skulle ha pli på mig, men jag flyttade bara till en annan stad och röjde loss. 


Foto: Saga Berlin

Linda Pira kom tillbaka till Sverige, men det dröjde inte länge innan det den här gången var hon som bad om hjälp. Hela familjen gick ihop för att försöka hitta en lösning.
– Meningen var att jag skulle åka tillbaka till Thailand och börja jobba på min brors företag. När jag kom dit ville han att jag skulle börja direkt, men jag bad om en semester på två veckor först, för att kunna njuta av landet. Och under de här veckorna bodde jag ovanför ett gym. En dag ropade de in mig och frågade om jag ville träna och jag fastnade direkt.

Vad var det du fastnade för?
– Att man fick ta ut sig. Vi tränade sex dagar i veckan, fyra timmar på morgonen, fyra timmar på kvällen. Jag var helt slut när jag kom hem och hade inga krafter till att vara arg. Det var en sån skön känsla, som en drog nästan. Det var det jag behövde, att få hitta den där balansen mellan att få ur sig dålig energi och få in bra energi. 

Märkte du redan där att du mådde bättre?
– När man tränar så där hårt är det nästan som att befinna sig i trance. Så jag märkte inte av det då, men när jag kom hem till Sverige och inte kunde träna lika hårt förstod jag. ”Aha, det är det här jag måste göra för att kunna ha fokus.” 

Hur kommer det sig att du åkte hem när du trivdes så bra?
– När jag var där kände jag att Thailand var mitt nya land. Men när jag kom till Sverige för att hälsa på blev det så annorlunda. Jag saknade min familj, träffade en kille, spelade in Rom & Kush med Stor och blev gravid. Det var så mycket som höll mig kvar.

Tidigare har Linda Pira vittnat om att många av de rappare hon samarbetade med som ung tyckte att hon var bra, men att de ofta ville skriva om och justera hennes texter. Men det var inte ett problem när hon, i samband med Rom & Kush, började jobba mer med artisterna och producenterna på Redline.
– Jag känner inte av det alls här. Jag vet inte varför det brukade vara så, men jag antar att de kände sig hotade. De gjorde det alltid på ett snällt sätt, men det var sneaky. 

En tjejkompis till mig som producerar musik har berättat ungefär samma sak. Att manliga producenter förutsätter att hon inte kan och ständigt vill ”hjälpa till” med de mest basala saker, trots att hon behärskar det själv.
– Exakt! Det där känner jag igen från den tiden. Det påminner om när jag började trean i Hässelby på nittiotalet. På den tiden fanns det inte så många svartskallar där och jag kommer ihåg hur lärarna artikulerade när de pratade med mig. Jag förstod inte varför de pratade så skumt med mig när de pratade helt normalt med de andra. Men när fler invandrare flyttade till Hässelby och lärarna pratade på samma skumma sätt med dem också förstod jag vad det berodde på. Det var så konstigt för mig som är uppvuxen i Rinkeby och gick första och andra årskurs där. 

Hur togs du emot av de andra eleverna när du började i Hässelby?
– Det var samma där. Jag kommer ihåg en speciell grej som hände första dagen jag kom dit. Matteläraren bad mig att räkna baklänges från tio. Men jag blev skitblyg och stum, det var ju min första dag i en ny skola. Och då var det en tjej i klassen som sa ”Hon kan säkert inte svenska”. Jag kommer aldrig att glömma det.

Vad svarade du på det?
– Haha, jag blev skitlack och började rabbla ”tio, nio, åtta, sju…”. Men det där la sig med tiden när fler flyttade dit.

Visst bor du fortfarande kvar?
– Ja, jag älskar Hässelby. Vi har allt. Vi har nära till vatten, det finns villor i närheten och så finns Hässelby gård. Folk som inte har varit där tycker att det är så långt bort, men för mig är 25 minuter in till stan ingen fara. 

Det där är kanske en vanlig känsla för oss som är uppvuxna i en förort?
– Ja, exakt. Det är ingen grej. Så mycket som jag sprang runt i Hässelby… jag kan varenda hörn, varenda skog. Jag vill ge det där till mina barn. Det finns inte så många orter som har det lika fint. 

Om du inte hade börjat rappa när du kom hem, om du inte hade hittat det där fokuset, vad tror du att du hade gjort istället?
– Jag tror ändå inte att jag hade hamnat i samma mönster som tidigare. Jag är äldre och dessutom var mina barn på väg. Förut kunde jag faila och må dåligt ett tag, men nu kan jag inte göra det – jag skulle aldrig kunna faila inför mina barn. Det är en helt annan drivkraft idag.

Har du förändrats även som rappare av att bli mamma? Jag tänker på när du i din serie spelade in medan du var gravid och du tyckte att du inte fick luft på samma sätt som tidigare.
– Den största förändringen är att jag har så mycket mer att skriva om nu. När man får barn, eller är gravid, lär man sig också så mycket om sig själv.

Vad är det du har lärt dig?
– Att jag till exempel klarar mycket mer än jag tror. Båda mina barn hade kolik och även om jag kände att jag inte skulle palla, klarade jag det. Man får verkligen den där mammastyrkan. 

Den kommande EP:n är planerad att släppas i november och blir den efterlängtade djupdykning i Linda Piras musik som lyssnare har väntat på i ett år. I somras bjöd hon visserligen på sitt hittills enda egna släpp, dubbelsingeln Bang Bang/Bäng Bäng, dels en somrig anthem dels en hård klubbförstörare, men hon tvekar på om de låtarna är representativa för EP:n. 
– Det är svårt att säga, eftersom de låtarna är så olika. Min EP kommer att vara väldigt bred, den kommer att handla om allt ifrån kärlek, till att vara stark, till bara hård 165-rap. Man vet aldrig med musik, det blir vad det blir. Det finns ingen röd tråd, eller i alla fall ingen som är medveten. Kanske kommer lyssnarna att hitta en.

Vad är det du gillar mest med att ha en musikkarriär?
– Scenen! Men jag är tjej, så jag älskar också att bli ompysslad, sminkad och sånt där, det är det bästa jag vet. Nu när jag har blivit morsa har jag aldrig tid. Förut kunde man fixa sina naglar och sitt hår, men det är bara att glömma nu. Så därför älskar jag scenen, videoinspelningar och att stå framför kameran, det har jag gjort ända sedan jag var liten. 

Och det var just hennes naturliga sätt att gå in i, och ta över, rampljuset som gjorde att hon framstod som en omedelbar stjärna när Stor släppte den Linda Pira-gästande Rom & Kush i november förra året. Men hon hade ingen aning om hur massiv uppståndelsen skulle bli hos både lyssnare och kritiker.
– För mig var det bara en låt. Jag och Stor hade varit och festat och lattjade bara. Men så fort vi hade släppt låten började alla tidningar ringa och folk hade frågor. Men jag hade inget material, jag hade ju precis kommit hem från Thailand och den där versen var allt jag hade, så det var en fett skum känsla. Jag har fortfarande inte landat, just för att det har gått så snabbt.

Vad tror du att det var med den versen som fick folk att direkt börja gilla dig?
– Jag vet inte. Men jag tror att jag utstrålar något starkt och kaxigt i den. Jag tror också att jag och Stor klickar som artister, vi har en balans. Och att låten låg bra i tiden, det var inte så många andra som gjorde den sortens musik då. Helt ärligt, alla pratar om att jag överglänste Stor, men hade jag släppt den låten själv hade det inte blivit lika stor tumult. Jag tror att uppståndelsen berodde på att jag fick chansen att visa att jag var på samma nivå som en snubbe som är respekterad inom svensk hiphop.

Hur har sättet du blir bemött på förändrats sedan all uppmärksamhet?
– Det har varit svårt. Och det där med att jag hade svårt för vissa människor lever kvar. Min första egna spelning var på Skanka loss, i Gangnef i somras. Det var en riktigt sån där hipsterfestival. Och när jag kom dit och kollade på folket sa jag till Stor ”Jag kan inte spela här, det kommer att bli en katastrof, de kommer att hata mig”. Men han sa bara ”Nej, det är lugnt” och när jag gick upp på scenen blev det värsta succén. Jag som trodde att jag var en människokännare.

Varför trodde du att de skulle hata dig?
– Jag trodde att de skulle tycka att jag var löjlig. Typ ”Vad håller den här förortsbruden på med – skämmigt!”. Men så är det ju inte, det är tvärt om. Jag trodde inte att det var den scenen som skulle hypa mig. Jag tänkte att det skulle vara folk i förorten. De gillar ju min musik också, men den största hypen har kommit från det andra hållet. Jag har träffat många såna människor nu, men än idag har jag lite svårt att slappna av. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. 

Hur tänker du att de ser på dig?
– Det är just det, jag vet inte och det är därför jag blir lite inåt. Och i och med min serie har jag börjat träffa så många såna, det är en helt ny typ av människor. Men det brukar släppa efter ett tag.

Jag tror att man lätt kan känna så om man kommer ”utifrån” och helt plötsligt blir välkomnad i något man upplever som ett finrum. 
– Precis! Men jag har också lärt mig att jag har varit väldigt dömande mot folk och trott saker om dem. Men nu när jag har mött dem förstår jag ju att de också är helt vanliga, precis som jag. 

Att få ett sådant medialt intresse är naturligtvis få förunnat, men det finns även baksidor med hypen.
– Det första är rädslan inför att en sån här hype kan dö ut lika snabbt som man får den. Jag har varit rädd för det, för jag vill inte bli den där tjejen som blommar upp och sedan försvinner. Jag måste kunna leverera hela vägen. Det andra är pressen. Ibland blir det bra, men andra gånger är det svårt att hinna tänka igenom det jag ska leverera. Jag måste tänka lite mer på vad jag säger nu och har blivit mer analytisk med mina låtar och texter. Och jag tycker att det är synd, för jag har egentligen inte tid att vara kräsen. Sedan har jag tänkt på det här fenomenet med att få hype bara för att man är tjej. Det är lite störigt. 

Menar du att du har fått det?
– Att jag har fått hype för att jag är tjej?

Ja. För samtidigt måste väl du, precis som alla rappare i världen, känna att ”Jag är bäst” och att det är därför folk är intresserade?
– Haha, ja. 

Men du menar att du ibland har ifrågasatt varför just du får så mycket uppmärksamhet?
– Ja, verkligen. Ibland har jag blivit nedslagen, känt mig fett anti och tänkt ”Varför ska jag få allt det här?”. Jag har känt att det är tragiskt, för det finns killar som har kämpat mycket hårdare än vad jag har gjort, men det var jag som fick all tumult efter bara en vers. En gång sa jag det här till Stor men då svarade han ”Linda, du har hållit på med musik längre än vad jag har gjort, du ska absolut inte tänka så”. Och då kände jag att han hade rätt. 

Exakt, du har ju spelat in sedan du var tonåring.
– Ja, men jag kan tänka mig att många som kämpar därute kan störa sig på mig.

Har du känt av någon sådan avundsjuka?
– Ingen har vågat säga något till mig personligen, men jag har sett många hatare på YouTube. 

Folk brukar vara rätt modiga när de är anonyma bakom en skärm.
– Haha, ja. Men jag har tagit det rätt bra.

Finns det någon låt på EP:n som känns extra viktig för dig?
Ja. En låt som var med i serien handlar om min gravidet och hur tufft det var med pappan till barnen, men jag valde att inte ha med den på EP:n. Men det var så många som, efter att ha sett det avsnittet, hörde av sig, sa att den verkade så bra och frågade vad som skulle hända med den. Jag ville välja bort den för att den var för känslig och naken, men jag tog ändå med den till slut efter alla önskemål. Jag tycker att det är viktigt att lyssna på vad folk tycker

Är det svårare att skriva personligt nu när du vet att så många kommer att lyssna?
– Ja, men jag känner ändå att jag har ett försprång i och med serien. Det känns som att de som har sett den nu känner mig och därför kommer de att kunna relatera till låtarna.

Vad har du för mål för framtiden?
– Att släppa min EP och fortsätta göra musik efter det. Men mitt mål med allt det här är också att få andra att förstå att man kan lyckas. Det finns så sjukt många grymma unga där ute som inte vågar satsa, eller har föräldrar som säger att det inte finns några pengar att tjäna. Jag vill visa att det går, även om det ibland är knackigt.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.

2 Visa kommentarer (2)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!