På kulturbråksfronten, på länge, intet nytt. Ett och annat menlöst kiv har susat förbi, knappt fått en att höja på ögonbrynet, än mindre att vässa recappennan. Det hela är oftast över innan det hunnit börja. Tills nu.
De senaste dagarna har nämligen ett helt och hållet oförståeligt gräl seglat upp på kultursidorna som bråkrecaparnas motsvarighet till Seinfelds sponge-worthy. Det handlar om skatt. Och, verkar det som, ironi.
Och det börjar, som varje kultursidesdispyt värt namnet, med Lena Andersson.
15 april 2016.
I en signerad ledare i Dagens Nyheter skriver ledarskribenten och författaren Lena Andersson, som svar på en tidigare DN-text om Panamapappren, om sin balkongdörr. Fönsterglaset immar ständigt igen, och när hantverkaren dyker upp hon kommer på sig själv med att fundera över vem hon kan låta stå för notan.
Sen kommer hon på att det är emot hennes principer. Kanske. Det är nämligen här det blir förvirrat – när Lena Andersson presenterar sin till synes mycket skarpa kritik mot det svenska skattesystemet. Eller, inte ens mot den svenska modellen, utan mot skatt som koncept. Hon använder i sammanhanget klassiska libertarianska ord som “roffa”, “girighet” och “tvångsindrivning”, och jämför staten med en furste eller en hallick. Genom texten förs ett resonemang om att det helt enkelt är förkastligt att ta pengar från folket och ge till… tja, folket.
Kan det vara så att det hela är ett mycket, mycket subtilt skämt?
18 april 2016.
Författaren och arbetskritikern Roland Paulsen tror det. I DN Kultur förklarar han, in i minsta lilla detalj, att Lena Andersson i sin text använder sig av det nya, fräscha greppet “ironi”. Det immiga fönstret är en allegori för Lena Anderssons uthängda förmodade privatliv i samband med uppståndelsen kring hennes nyckelroman Egenmäktigt förfarande. (Det är inte en perfekt liknelse, det kan man inte säga, nej, men lik förbannat är det så.)
Denna pedagogiska läsinstruktion till text är en hyllning till Lena Anderssons stilistiska förmågor. Han får själv till en och annan uppfriskande folkfientlig mening, såsom “Här framträder en mångbottnad ironi som kan vara svår att ta till sig för en svensk publik”, men faktum kvarstår: ironin är för mångbottnad. Kalla mig “en svensk publik”, men Lena Anderssons skatthat skulle behöva märkas upp med den annars så intelligensföraktande varningstexten “obs, satir”.
Eller kan det vara så att det i själva verket är Roland Paulsen själv som utövar ironi?
18 april 2016.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg tror det. På Twitter säger hon att hon, när hon skrev sin text om saken, bara inte hade förstått det än. I sagda Aftonbladet Kultur-text anklagar hon i sann linderborgsk anda Lena Andersson för att lägga sig på gymnasienivå i sin förståelse av beskattningssystemet, och passar även på att rikta ett gäng kängor mot Horace Engdahl (ihop med en enastående väl vald bild där han tafsar på ett bokträd), som i sin nya omtalade bok Den sista grisen kallar “att hata de rika” för den löjligaste existerande känslan.
Hon driver tesen att elitismen, överlägsenheten gentemot den dumma pöbeln, bland somliga numera är så accepterad att den blivit mainstream. Och att Lena Andersson ägnat mer än bara den berörda skattetexten åt att propagera för detta.
För Åsa Linderborg är väl inte, hemska tanke, ironisk?
Killinggänget, kom tillbaka. Era simpla bondsarkasmer kunde vi åtminstone förstå.
Texten uppdateras löpande. Ruvar du på något bråkrecapsavgörande? Posta det omedelbart i kommentarsfältet.
