Bakom kulisserna på Rocketman

Glöm den konventionella Queen-biopicen Bohemian Rhapsody. När Dexter Fletcher nu gör en film om Elton John blir det dekadens på riktigt – och han håller inte tillbaka. Vi besökte inspelningen av fantasimusikalen Rocketman på den engelska vischan. Men historien börjar i Kalifornien.

Det är den 11 mars och jag befinner mig på The Troubadour i West Hollywood. Clementine Creevy, frontfigur i rockbandet Cherry Glazerr har publiken virad runt sitt lillfinger. Min upprymdhet kan delvis förklaras av LA-trions förträfflighet, men framför allt kan jag där och då inte fatta att jag är på stället där Elton John nästan 50 år tidigare, den 25 augusti 1970, inför 300 personer öppnade med Your Song under sin legendariska USA-debut. På väggen i baren hänger en bild från kvällen som förändrade den unga Eltons liv. 

Bara dagar efter Cherry Glazerrs spelning samlas skådespelarna Taron Egerton, Jamie Bell och Bryce Dallas Howard på just The Troubadour för att för första gången se en förhandsvisning av Rocketman, den nya musikalfilmen om Elton Johns tidiga år i vilken skådespelartrion har huvudrollerna. 

– Jag blev chockad över hur intimt stället är, konstaterar Howard Bryce som i filmen spelar Eltons mamma Sheila Fairbrother, när jag ringer upp henne dagen efter visningen. Vi såg några olika sekvenser av filmen, och en av dem utspelade sig på The Troubadour. När vi spelade in filmen pratade vi alltid om hur det här är en fantasi hämtad från verkliga livet. Det finns en betydande aspekt av filmen som är en sorts förhöjd verklighet. En fantasi, liksom Elton John själv. Och när man ser och upplever den här filmen förflyttas man. Det ringar också in hans musik, det är den han är. Man transporteras när man ser en av Eltons konserter. Du hamnar i en annan dimension. 

Soundtracket till Rocketman.

Fem månader tidigare är jag i ett oktoberruggigt Windsor, en halvtimmes tågfärd väster om London. Här spelas Rocketman in, och man är inne på den 51:a inspelningsdagen. Mitt i leran på Royal Berkshires landsbygd har man smällt upp ett tivoli där dansare står utspridda i väntan på nästa tagning. En ekande röst delar ut instruktioner i högtalarsystemet. Scenen som är i färd med att filmas är inte vilken som helst. Det är första gången som en tidig version av den Elton John som vi alla känner och älskar uppenbarar sig i form av en 17-åring vid namn Reginald Dwight. 

Tivolit är också spelplats för den första scenen i filmen där John gestaltas av filmens stjärna: Taron Egerton, 29. Fram tills nu har han porträtterats av barnskådespelare. Jag bjuds på en rundtur, och hinner roat tänka att jag befinner mig mitt inne i den här parallellvärlden som är filmen Rocketman när jag plötsligt står ansikte mot ansikte med filmens regissör Dexter Fletcher, 53, samt Egerton själv, iförd en perfekt 50-talsutstyrsel med uppvikta mörkblå jeans, instoppad rutig skjorta och hornbågade glasögon.

Jag hälsar snabbt och frågar Egerton om han är ”i karaktär”?
– Nej, det skulle visserligen vara frestande men jag är inte en sån skådepelare. 

Hur många olika kostymer har du hunnit beta av vid det här laget? 
– Jag har burit en bit över femtio utstyrslar och de är alla FABULOUS, utbrister Egerton med passande flamboyant eftertryck. Men de här kläderna är coola för de placerar oss stadigt i sent 50-tal, tidigt 60-tal. Vilket är grymt för sen går vi hela vägen till slutet av 80-talet. 

Fletcher fyller i.
– Det är det som är så kul för oss, alla de Här modeinfluenserna hämtade från olika epoker som alla förs samman och blir en del av Eltons resa. Och hur alla de här olika musikmässiga och kulturella influenserna påverkade Elton redan från tidiga år. Och det är det vi försöker omfatta även på det här tivolit, hur han exponeras för olika kulturer som fanns i London vid den här tidpunkten. Det är mycket på gång samtidigt!

Mer hinner han inte säga innan någon drar iväg med regissören och hans unga stjärna. Det är dags för tagning och jag förpassas huttrande till ett tält en bit bort för att följa inspelningen via en liten monitor. Jag tilldelas ett par hörlurar och efter en stunds väntan dånar dängan Saturday Night's Alright For Fighting igång över hela området, den första singeln från Goodbye Yellow Brick Road-skivan från 1973. Ett extremt välorkestrerat dansnummer vecklar ut sig på bildskärmen och plötsligt förstår jag vidden av vad Fletcher menade med att ”det är mycket på gång samtidigt”. En hänryckt, begeistrad Egerton far fram som en virvelvind över tivolit – olika dance-offs avlöser varandra – det är mods, teddy boys, ska-dansare, rockers sida vid sida och alla grupper tycks snappa upp och införliva varandras dansrörelser. Det hela utmynnar i en stunds enhet innan alltsammans faller isär igen på slutet. 

Egerton avslutar med att svinga sig igenom tivolits karusell. Det är en lång och komplicerad scen som tas i en enda tagning. Enligt koreografen Adam Murray, som nu dykt upp i tältet, är det en blinkning till de gamla Metro-Goldwyn-Mayer-dagarna. Scenen ser ut att sitta alldeles perfekt men ändå tas den om hela 19 gånger medan jag sitter i det där tältet, med en aldrig sinande frenesi.
– Det är en säkerhetsåtgärd, särskilt när det är en tagning, konstaterar Murray. Man vill aldrig ha en bra tagning, man vill åtminstone ha tio. 

Scenen pumpas om och om och om igen utan att en enda dansare visar minsta tecken på att krokna. Och en till synes outtröttlig Egerton förlorar aldrig sitt fokus. Det märks visserligen att han kanske inte är född till dansare, men han kastar sig maniskt in i den invecklade koreografin varje gång som om hans liv hängde på det. 

– Det är en av mina favoritsekvenser i filmen, konstaterar Egerton när jag några månader senare träffar honom ännu en gång. Nu på Ham Yard Hotel i London. Jag har fortfarande Saturday Night's Alright For Fighting på hjärnan. 

Att tivoliscenen har gjort ett stort intryck också på den unga skådespelaren som sitter framför blir tydligt när jag ber honom beskriva hur han själv upplevde den. Kanske vill han bara demonstrera vad scenen betyder, men så uppeldad tycks han bli av minnet att han ställer sig upp, som om han ska hålla ett tal, och ger skjuts till sina ord med yviga gester. Jag blir i gasen bara av att lyssna på honom. Precis som Elton John är det här en man som verkar vara bekväm i det stora, det teatrala, det uttrycksfulla. Om jag hade några som helst tvivel på att han är rätt man för rollen så försvinner det i samma stund som han fortsätter berätta om filmen.

– Låten används i Rocketman för att visa hur Elton liksom hetsas och blir upplivad av det som händer i världen omkring honom. Hur han upptäcker en passion och ett hantverk. Den där elektriska rock´n´roll-känslan är så skön, att se ett 17-årigt geni förälska sig i musik och skapande. Det är det jag älskar med vår film, den sortens berättande. Det är ganska prosaiskt, det handlar bara om en ung snubbes laddning. Det är lite som Jamie Bell (som spelar Bernie Taupin i Rocketman, Eltons textförfattande parhäst red. anm.) i filmen Billy Elliot, bara den där kärleken till att röra på sig. Det var så jag såg på det. Det är en kille som blir förälskad i låtskrivande. 

– Du såg aldrig det, men i slutet av den låten och den scenen hamnar han vid ett piano. Hela den där laddningen mynnar ut i honom spelande piano. Jag tyckte bara att det var så spännande. Så trots att det var fullständigt utmattande så kändes det aldrig så eftersom jag var så upprymd inför att få göra det. 

Men erkänn att du blev rejält less på låten till slut? 
– Haha, jag blev trött på att höra mig göra den. Men inte på hans version. 

22-åriga Clementine Creevy, sångare och låtskrivare i rockbandet Cherry Glazerr, är måhända inget geni. Men jag vet att det som Taron Egerton pratar om här på pricken beskriver det som jag upplevde den där kvällen i mars på The Troubadour. Just den där elektriska laddningen. Tveksamt dock om rockmusikaler på bio är lika heta om 50 år som de är just nu. 

Rocketman har svensk biopremiär den 29 maj.