Courtesy of Netflix.

Ben Platt är The Politician

Samuel Mesterton 08:50 23 Sep 2019

I åtta rappa (blinka och du missar tre replikskiften) avsnitt skildras hur studenten Payton Hobart gör allt för att lyckas inom politiken. Ben Platt gör huvudrollen i Ryan Murphys första serie för Netflix. 

Har du inte hunnit bli förälskad i unga och hyperbegåvade Broadwaystjärnan Ben Platt än? Då är det dags. Han har jobbat med teater och film sen han var nio och vann nyligen en Tony, en Emmy och en Grammy för sin insats i hyllade musikalen Dear Evan Hansen. 25-åringen gav tidigare i år ut sin debutskiva Sing To Me Instead – och nu gör han huvudrollen i Ryan Murphys första Netflix-serie The Politician, en vass satir om vad som krävs för att bli USA-politiker. 

Ben Platt spelar den rika Santa Barbara-studenten Payton Hobart, som till varje pris är beredd att anpassa sig och skifta både personlighet och åsikter för att lyckas på den brutala politiska high school-arenan. Vi ringde upp honom i Los Angeles för att bland annat fråga om politiker är de nya rockstjärnorna?
– Jag vill tro att jag har lite mer av en moralisk kompass, svarar Ben ödmjukt när jag inleder med att fråga om han alls kan relatera till Payton på ett personligt plan. 

 

 "Av alla rollfigurer jag spelat är han definitivt den som är längst bort från mig"


Han utvecklar:
– Av alla rollfigurer jag spelat är han definitivt den som är längst bort från mig, vilket också är varför jag var så upprymd att göra honom. Jag spelar vanligtvis karaktärer som är mer fogliga och ångestfyllda, liksom gulligare och lättare att heja på. Och jag var verkligen taggad inför att spela någon som bar på mer mörker och ett självcentrerat ego. Jag kan absolut relatera till hans ambition och längtan efter att vara signifikant och lämna ett eftermäle. Men något som jag inte kämpar med men som han verkligen kämpar med, vilket var en fascinerande aspekt att handskas med, är att känna empati med andra människor. Att klämma in den biten när man bara vill se till sitt eget bästa. Men jag gillade att han kändes som en annan art än mig, som att skapa någon ny.

Det känns som att politiker lite är de nya rockstjärnorna. Och att ungdomar generellt blivit mer insatta i politik. Var det något som du och Ryan Murphy pratade om?
– Utan tvekan. Det är den här fascinationen för politiker som tv-personligheter och kändisar snarar än faktiska lagstiftare. Det finns en mycket större upptagenhet kring vilka sorts människor de är, och hur kalkylerande de är snarare än deras faktiska politik. Det där sträcker sig inte bara till bokstavlig politik men också till alla i det här landet, när det kommer till sociala medier och sättet som vi framställer oss själva och sättet som vi skapar en reviderad version av oss själva i motsats till vilka vi är på riktigt. Och jag tror att vi alla måsta vara en politiker i någon utsträckning i våra dagliga liv. Eftersom man fattar beslut om hur mycket man delar med sig av sig själv och hur mycket man ska liksom tysta ner. Det finns en väg in i serien för tittaren oavsett om du är intresserad av bokstavlig politik eller autenticitet versus falsk autenticitet i en människas liv. 

Jag håller med. I dessa fake news-tider kretsar mycket kring just bluff och båg. Också i The Politician. ”Hon är en bluff!”, varnar till exempel Peytons ena rådgivare. Var det här en uttalad ambition från er sida?
– Ja, det är mer liksom rotat i att man inte vet vad man ska tro på eller vem man ska tro på? Vilka är de goda och vilka är de onda? Man tror att allt är svart och vitt, det finns inte jättemycket utrymme för nyanser just nu och serien utforskar kring att det måste finnas det eftersom alla har en bra sida och en dålig sida. Vi måste vara villiga att se det subtila och inte bara ta saker för helt goda eller helt onda. 

Det råder ju också extremt polariserade tider. Hur gör man en sån här serie utan att göra halva den amerikanska befolkningen förbannad? Eller struntar man i det?
– Jag tror att det handlar om att utforska själva konceptet eller mänskliga tendenser inom politiken snarare än själva frågeställningarna.  Den politiska hållningen som Ryan intar i serien, om det handlar om vapenkontroll eller flytande könsidentitet, alla de här ultraprogressiva frågorna blir aldrig intrigens huvudämne, de hamnar mer i bakgrunden. Det är mer ett undermedvetet sätt att säga: Är det här den sortens värld vi vill leva i och tro på? Men även om du inte nödvändigtvis håller med om det handlar serien om andra saker som är en del av en grundläggande mänsklig konversation.  

Hur var det att spela mot Gwyneth Paltrow och Jessica Lange? Blev du starstruck eller är du van vid såna storfräsare nu?
– Jag var nervös första dagen, speciellt eftersom jag och Gwyneth gjorde en scen ensamma första dagen. Hon har alltid varit en ”larger than life”-figur för mig, men hon blev genast väldigt moderlig och varm och intim mot mig och behandlade mig som en jämlik. Det var också viktigt för serien att Payton och hans mamma (som Paltrow spelar reds. anm.) känner att de verkligen förstår varandra och att det finns en värme där, man kan liksom se honom förmänskligas. Samma med Jessica Lange. Jag var självklart nervös, hon är en legend och jag är ett sånt fan av henne som dramaskådis. Sån lyx att se henne göra något så här absurt och humoristiskt. Lika briljant som vanligt. Det fina var att Payton är ganska skraj för henne i serien, så det var enkelt att liksom kanalisera min beundran för henne och skapa den där känslan av vördnad. 

Apropå ikoner, vilken roll drömmer du om att en vacker dag göra?
– Jösses. När det kommer till grejer som redan existerar skulle jag älska att göra Sunday in the Park With George, och rollen som Georges Seurat i den. Innan allt är över skulle jag ville ge den ett försök, den har alltid varit min favoritmusikal.

The Politician har premiär på Netflix 27 september. 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!