Anders Gustafsson och Erik Zaring har just seglat i hamn efter en åtta år lång vansinnesresa genom lera, kartong och tv-spel.
– Ja, vilket jävla vansinne. Men det har varit ganska kul också.
För åtta år sedan gav sig Anders Gustafsson ut på en resa. Med sig hade han vännen Erik Zaring. Resan bestod i att försöka göra ett episodbaserat äventyrsspel byggt i lera. Tanken var att spelet, som de kallade **The Dream Machine**, skulle släppas i fem delar och att de skulle vara klara efter ungefär 1,5 år. Så blev det inte riktigt. Den 11 maj 2017 släpptes den sjätte och sista delen.
**The Dream Machine** handlar om en ung, nygift man som både tampas med ovanligt verkliga vardagsproblem och surrealistiska drömpussel. Till skillnad från de flesta andra spel är **The Dream Machine** till stor del byggt av fysiskt material. I deras studio har hela världar av lera och kartong byggts upp, fotograferats och plockats ned igen. Den annorlunda stilen, de seriösare ämnena och den ganska kravlösa spelformen (du behöver inte vara duktig på spel för att ta dig an berättelsen) har gjort att Anders och Erik nått ut till en lite annorlunda publik. Men med facit i handen väljer Anders ändå spontant att kalla det hela för ”vansinne”.
– Om Anders från framtiden knackat mig på axeln och sagt att ”det här kommer ta åtta år. Du kommer sitta i samma rum hela tiden, få grått hår och håliga ögon”. Då hade jag kanske tackat för mig.
Han skrattar när han tänker på tiden som gått och det går att höra på hans röst att han fortfarande är sliten efter arbetet med att slutföra projektet. Men även om **The Dream Machine** tog lång tid att slutföra är det inget Anders ångrar. Han berättar om hur han och Erik förfördes av processen, de hade helt enkelt för roligt för att sluta. Ambitionerna växte och när de upptäckte att spelet också nådde ut till en långsamt växande publik, blev åtagandet ännu viktigare. De behövde slutföra det. Och i takt med att spelet utvecklades fick det också en egen vilja.
Åtta år är lång tid oavsett vad du gör med dem. Livet väntar inte, det kommer och går och kanske tvingas du försaka saker till förmån för din vision. Anders berättar om hur han efter tre episoder kände det som att han simmat ut till mitten av Atlanten. Vägen tillbaka var lika lång som den var till mål. Att ge upp fanns inte. Vid episod fyra gick hans mormor bort, något som också satte avtryck på spelet. Det blev lite som en dagbok. Vissa dagar var det rätt hårt och de fick ta en dag i taget. Andra dagar älskade de känslan av att vara gudar över deras lilla kartongvärld. Och i slutänden hade de båda växt påtagligt. De kände att de funnit en publik, vunnit ett självförtroende. Kanske till och med hittat sin egen röst. Spelet har inte bara fått sig en ganska stor publik som sådant, det har också nått ut i världen på andra sätt. Många av de scener som byggts upp till spelet har fått turnera jorden runt, på konstutställningar och i gallerier.– Spelet tog oss gisslan. Halvvägs igenom projektet så kändes det så. Spelet dikterade vad det ville vara och vi fick bara lyda.
Går det ens att försöka summera de här åtta åren?
– Nej, det är rätt svårt. Det läskiga är att det inte känns som åtta år för mig. Jag har suttit i samma rum hela tiden. Om någon sagt till mig att jag hållit på i åtta månader hade jag nog trott på det.
Nu väntar en palettrensare för duon. Anders vill göra något litet och enkelt innan han ger sig in i något stort igen. Och han säger med bestämdhet att han aldrig mer kommer göra ett spel uppdelat i episoder, det var ett nödvändigt ont som bar fler nack- än fördelar med sig. Men det märks också, trots tröttheten, att Anders längtar efter något stort igen. Han längtar efter nästa resa.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2017.
