Legendariska spelserien Doom är tillbaka. I Dark Ages får vi lära oss om Doom Slayers ursprung och kötta oss igenom tiotusentals demoniska varelser.
Långt innan spel var vad spel är idag fanns det en studio som mer än någon annan gläntade på dörren till en helt ny, outforskad värld. Id Software och dess grundare, John Carmack och John Romero, gjorde spel för en plattform ingen tog på allvar. Och med banbrytande teknik målade de tredimensionella världar långt innan det borde varit möjligt.
Wolfenstein 3D var spelet som riktade de initierades ögon mot de Texas-baserade spelutvecklarna. En visuellt revolutionerande upplevelse som kröntes av en final där du fick mata Hitler i ansiktet med en minigun. Alla som då, 1992, såg honom rasa ihop i en hög av blod och tarmar förstod att det här var en glimt från framtiden. En framtid som kom redan 1993.
Doom var varken först – eller för den del viktigast – men det är nog den spelserie id skapat som är mest välkänd hos gemene man. Den anonyme huvudkaraktären (då kallad Doomguy) skickas till en av Mars månar för att straffarbeta på en interplanetär sopstation och snubblar rakt in i militära experiment som råkar öppna en portal till helvetet. Doom blev en försäljningssuccé hos spelare världen över och ett signalbloss för moralpanikens väktare.
John Carmack ska ha sågat original-Dooms manus, men inte på grund av innehållet så mycket som själva tanken att ens ha en berättelse i ett spel. Den berömda liknelsen han ska ha dragit var att det var som att ha en story i en porrfilm. Syftet med “verket” var aldrig att förmedla en berättelse. Även om Carmack har objektivt fel i sak var det förmodligen helt rätt fokus för Doom där och då. Det lilla berättande Doom innehåller förmedlas i korta meningar innan du laddar upp en ny bana. Fokus var istället på action och atmosfär.
Året är 2025 och Doom-serien har gått igenom en hel del. Carmack och Romero har inte haft något att göra med spelen på decennier – även om deras karriärer på många sätt fortfarande släpar på oket från sin största framgång. Doom har omdefinierats och omstartats minst ett par gånger sedan det tidiga 90-talet. 2016 släpptes spelet id valde att kalla Doom. Ett nygammalt grepp på spelet som visade sig vara otroligt lyckat. 2020-års Doom Eternal lyfte spelglädjen till en ännu högre nivå. Det som på ytan ser simpelt och kaotiskt ut är egentligen en våldsam dans där du smidigt undviker helvetesattacker för att sedan själv motorsåga sönder dina motståndare. Det är våld för våldets skull, men på något sätt finns det också ett djup där, där varje rörelse och knapptryck känns som att det har ett syfte.
Doom: Dark Ages är kanske inte nästa steg på samma utstakade väg, snarare ett steg åt sidan. Samma sak, men ur ett nytt perspektiv. Här berättas bakgrundshistorien om Doom Slayer, en slags prequel som utspelar sig i ett medeltidsscifi-universum extra allt. Det känns tyngre och brutalare än Eternal (även om motorsågen saknas) och den nya stridsskölden går att använda på en rad kreativa sätt.
Det är inte många spelserier som kan hålla sig relevanta över 30 års tid. Men med Dark Ages har Doom återigen slagit upp portarna till universums värsta platser – och visat att allt går att hantera så länge hagelbössan är fulladdad.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2025.
