Efter att ha debuterat med en av tiotalets bästa skräckfilmer och sen underminerat allt vad Visit Sweden och Svenska institutet arbetat för med Midsommar byter regissören Ari Aster till en muntrare (?) tonart i bioaktuella Beau is Afraid.
Ari Aster går kanske inte fullt så långt som Ingmar Bergman när denne skällde ut Radio Stockholms reporter med de bevingade orden ”Jag tycker inte om att bli överfallen, så nu vänder du på dig och flyger hem med ditt jävla aggregat!”. Men det är tydligt att arthouse-regissören och Bergman-fantasten inte är överförtjust i att göra intervjuer när vi slår oss ner i Bergmancentrets lilla bibliotek intill ett par obehagliga papier-maché-dockor.
Jag gör en lång utläggning om trendbegreppet “elevated horror” och den våg av akademiskt manustung finskräck som hans tidigare filmer ofta klumpas ihop med, och ber sen försiktigt om hans tankar. New York-regissören svarar dämpat och tar så långa tankepauser att det känns som att hans skaparhjärna antingen väger varje ord på en inre guldvåg, eller har lämnat rummet mentalt.
– Jag har i ärlighetens namn ingen åsikt om det där. Jag försöker komma på en, men jag är inte så engagerad i sådana samtal. Det känns mest som semantik för mig. Jag är väldigt intresserad av genre, och ser mig själv som en genrefilmskapare utan att egentligen bry mig om hur en film passar in i ett visst fack. Det intresserar mig helt enkelt inte. Så när jag får den här sortens frågor så söker jag alltid efter ett sätt att undvika svaret utan att bli oförskämd. Men att inte svara något alls hade egentligen varit en mer sann spegling av hur jag faktiskt känner, att jag inte bryr mig, säger Aster.
Jag har fått intryck av att den här situationen är den du tycker allra minst om i ditt yrke?
– Att ha premiär med en film kan vara en fröjd. Men jag hatar pressturnén och hela processen kring att prata om filmen. För jag hamnar jämt i en defensiv utgångsposition. Jag vill undvika att säga något som kan riskera att skada filmen och vill heller inte säga något som kan skada mig själv. Det är helt enkelt inte värt det. Jag vill stötta filmen, och göra vad jag kan för att främja den, men jag upplever det som att allt som jag säger bara kan skada min film – istället för att hjälpa den.
Så du befinner dig på ett minfält nu?
– Ja, så känns det.
Skräckmästaren bakom kritikerfavoriter som Hereditary (2018) och Midsommar (2019) borde egentligen inte alls vara här eftersom han vid tillfället för intervjun är mitt uppe i klippningen av sin kommande långfilm Beau is Afraid. Men Aster, som aldrig har gjort någon hemlighet av vem hans husgud är, kunde omöjligt tacka nej när Bergmanveckan bjöd in honom som hedersgäst. Han har varit tokig i den svenske dämonregissören ända sedan födseln då det sägs att favoritfilmen Fanny och Alexander spelades på en tv redan i förlossningsrummet.
Tillfälligt inkvarterad i skrivstugan, där slutscenen i Scener ur ett äktenskap spelades in, understryker den lågmälde amerikanen att han håller Bergman som filmhistoriens allra främste manusförfattare. En filmkonstnär som haft en så fundamental påverkan på honom att det är svårt att sätta ord på. Men så hejdar han sig: ”Jag är allergisk mot sentimentalitet. Just därför känns det konstigt att prata om honom på detta högaktningsfulla sätt, med en sådan vördnad. Alla dokumentärfilmer som gjorts om honom är alldeles för smöriga och ’schmaltzy’. Jag tror att han själv hade spytt om han sett dem”, konstaterar Aster krasst.
Sitt senaste verk Beau is Afraid har han själv beskrivit som “Jewish Lord of the Rings” medan filmjournalister har använt uttryck som “en anti-Everything Everywhere All at Once“ för att ringa in den. Det tydligaste skiftet från de två föregångarna tycks vara att den psykotiska skräcken bytts ut mot mörk humor. Joaquin Phoenix spelar en neurotisk hemmasittande man som tvingas lämna sin lägenhet efter att ha nåtts av nyheten att hans avlägsna mamma har blivit krossad av en kristallkrona. Beau ger sig ut på en episk odyssé bland obehagliga förorts-tonåringar, trasiga krigsveteraner och andra galningar för att nå sin mor.
Vissa amerikanska kritiker har knorrat över den tre timmar långa speltiden som setts som en effekt av vad som händer när en tekniskt begåvad regissör ges ett för stort kreativt svängrum. När vi gör intervjun på Fårö ryktas det om att filmen ska bli hela fem timmar lång. Jag frågar Aster om det ens är lagligt?
– Nej, det är det inte. Så därför kan den inte bli fem timmar lång, svarar han syrligt, men det är svårt att avgöra helt om han skämtar – speciellt efter den tre timmar långa director’s cut-versionen av Midsommar.
Vi byter ämne och pratar om filmskoletiden på högt ansedda AFI Conservatory i Los Angeles. Aster beskriver skolan som en plantskola för väldigt politiskt korrekta Oscarsfilmer om apartheid, vilket triggade honom att ta reda på vad det värsta han kunde skapa på en sån plats vore. Resultatet blev examensfilmen The Strange Thing About the Johnsons (2011) som utforskar incestuösa familjehemligheter i en amerikansk förortsfamilj. Jag frågar honom om han fortsatt drivs av viljan att testa gränser.
– Ja, jag tror att det finns en viss dragning till provokation inom mig, men ju äldre jag blir, desto mer försiktig blir jag inför att följa den impulsen. En av mina lärare sa något som jag gillade, att historieberättande ska vara som att göra hyss, och det där har stannat med mig. Det blev min ingång i filmskapandet.
Flytten från skräckfilm till “mardrömskomedi” ser han inte som speciellt dramatisk. Valet att göra en skräckfilm var i första hand ett taktiskt drag då det var lättare att finansiera utan att stänga dörrarna mot de teman som intresserar honom. Humorn har också funnits med hela tiden, trots mörkret i Asters berättelser. På så vis tar han skratten från gårdagens Fårövisning av Midsommar med ro.
– Jag ville själv att den skulle vara rolig. Många kritiker skrev att filmen var oavsiktligt rolig och jag blev väldigt defensiv kring det. What the fuck liksom!? Jag är en rolig kille! Speciellt i samband med filmens sexscen anklagade folk mig för att vara oavsiktligt humoristisk. Det är ju meningen att den ska vara rolig, kom igen! Men min nästa film är en mer av en rättfram komedi, så mycket kan jag säga.
Beau is Afraid har svensk biopremiär 28 april.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2023.
