Genom vågen av samtidskommenterande “eleverade rysare” såsom Get Out eller The Babadook har den forna b-filmsgenren skräckfilm släppts in i såväl finbiograferna som på kultursidorna, och kanske till och med hunnit bli lite fin i kanten? Mitt i denna akademisering av blodspillan och kalla kårar är det på så vis betryggande att se videovåldsvurmare som Ti West återvända till registolen efter ett längre uppehåll från långfilm, utan att ha glömt skräpfilmens hemvist längt in i videobutiken. För Delaware-sonen är närmast besatt av nostalgi och har genom bakåtblickande verk som found footage-antologin V/H/S, sektrysaren The Sacrament och retro-mästerverket The House of the Devil gjort sig ett namn som något av en kulturbärare inom amerikansk skräckfilm.
När nu West äntrar 20-talet genom att knyta band med boutique-distributören och hipsterproduktionsbolaget A24 (med såväl Ari Asters Midsommar och Robert Eggers The Witch under bältet) så piggar det onekligen upp att han gör det på sitt sätt – med en barnförbjuden korsning mellan Motorsågsmassakern och Boogie Nights. X har varken ambitioner att belysa psykisk ohälsa förklätt i spöklakan eller att placera sina mördare i någon aktuell gentrifierings-diskurs. Istället omfamnar hans rättframma sex-slasher, som nästan lika gärna hade kunnat filmas 1979, varje tafflig kliché och skamlig impuls att blinka mot publiken med tungan i mungipan.
“Om du riktar kameran uppifrån istället så ser det ut som att han håller i sin kuk” kommenterar blondinen Maxine när filmfotografen RJ filmar porrstjärnan Jackson medan han trycker bensinmunstycket mot det brokiga filmteamets skåpbil, märkt med “Plowing Service”. De har stannat till på den där slitna bensinmacken på vischan som är ett givet stopp under varje skräckfilms-roadtrip. Efter bangers som Debbie Does Dallas och Topless Carwash har den hale vuxenfilmsproducenten Wayne lurat med sig RJ, en filmskolestudent med franska avantgarde-influenser på sin avklädda Texas-inspelning. Kanske blir den gänglige grabben teamets X-factor, om inte annat så döljer hans filmiska tricks den låga budgeten.
Men produktionen av The Farmer’s Daughter får snart värre saker än budgetfrågor att oroa sig över. Och för skräckfilmspubliken räcker det med en kort glimt av den slitna farmen där de ska spela in p-våfflan för att förstå vartåt det barkar. Inspelningen påbörjas men föga överraskande väcker gängets frisläppta filmkonst anstöt hos gårdens kristna åldringar som svarar med att straffa sina hyresgäster på bibliskt vis (Peter Jackson-bekanta Weta Workshop har stått för de blodiga specialeffekterna).
En vintageporrfilms-inspelning som förvandlas till en soldränkt slasherfilm låter givetvis som en helkväll för grindhouse-älskare. Och nog är X en lekfull Texas-cocktail av sex, våld och synd – med överraskande sorgsamma stråk om falnande skönhet och åldrande. Men det borde finnas någon sorts lag som förbjuder rysar-regissörer att låna estetiken från Motorsågsmassakern utan att plåta på analog film. Och under de snart tio år som gått sen Ti West sist regisserade skräckfilm har nog många hunnit glömma hur hans filmer nästan uteslutande präglas av en sluttande formkurva. Filmer med fantastiska anslag går ofta på tomgång halvvägs in för att landa i två-plus-träsket när väl eftertexterna rullar upp. X är dessvärre lika delar en charmig throwback till 70- och 80-talens barnförbjudna rullar som till regissörens egna gamla synder.
