Den amerikanske regissören Ari Aster gjorde monumental succé förra året med debutskräckisen Hereditary, som bland annat kom att kallas en av de läskigaste filmerna någonsin. Nu är han tillbaka med den lika otäcka rullen Midsommar, som utspelar sig i Hälsingland.
Spelplatsen för Midsommar är en mindre by någonstans i skogarna kring Hälsingland, även om större delen av filmen i själva verket är inspelad utanför Budapest. Förutom Ari Aster förekommer en hel del bekanta namn i produktionen, inte minst för oss svenskar då Patrik Andersson (Euphoria, Den allvarsamma leken) är en av två producenter till filmen, och Vilhelm Blomgren (Gösta) spelar en av huvudrollerna.
Ari Aster kallar själv Midsommar för “en apokalyptisk thriller om en separation” och beskriver resultatet som "en Trollkarlen från Oz för perverterade”. Handlingen kretsar kring det unga amerikanska paret Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) vars förhållande är på fallrepet. Efter en familjetragedi bjuder emellertid Dani in sig själv på den resa som Christian och hans vänner ska göra till ett midsommarfirande i en avlägsen svensk by i Hälsingland. Just detta år råkar midsommarafton vara alldeles extra speciellt, då en nio dagar lång midsommarfestival som bara infaller var nittionde år ska firas. Det idylliska högtidsfirandet tar emellertid snabbt en oönskad vändning då byborna bjuder in sällskapet att delta i de traditionella aktiviteter som blir alltmer obehagliga.
Det är inte första gången det görs en skräckfilm med tema midsommar. Redan 2003 gick exempelvis den dansk-svenska långfilmen med samma namn upp på biograferna i Sverige, med bland annat Tuva Novotny i en av huvudrollerna. Vad är det som är så läskigt med en högtid som för många mest associeras med blommor, jordgubbar och grädde?
På en knackig telefonlina direkt från klippningsarbetet berättar Ari Aster om vikten för honom att hitta ett personligt angreppsätt i sitt filmskapande oavsett ämne, även i detta fall. Jag frågar honom därför vad han själv har för erfarenheter av svenskt midsommarfirande. De verkar ju onekligen allt annat än bra.
– Jag har firat tre gånger själv i Sverige och samtliga var underbara, och fulla av den svenska gästvänligheten. Vädret var såklart fruktansvärt. Maten var kanon, om man gillar sill vilket jag gör. Från början tänkte jag att jag behövde skapa mig en egen bild av hur det svenska midsommarfirandet är på riktigt. Men snart förstod jag att det inte alls var det jag skulle göra. Det finns nämligen verkligen ingenting skrämmande med svensk midsommar.
Jag tänker mig annars att en inneboende rädsla för många med just midsommarfirandet, är att det är så traditionstyngt vilket lätt väcker en oro för att göra fel. Känner du igen dig i det?
– Självklart är det så, som utomstående kan det absolut vara oroande att kastas in i ett sammanhang med så djupgående traditioner, där du dessutom förväntas interagera med andra. Det är precis den spänningen kring stamtillhörighet och släktskap som stora delar av filmen också berör.
Jag berättar för Ari Aster om min vän som bjöd ut en amerikan till ett klassisk midsommarfirande i skärgården. Kvällen slutade med att amerikanen sköt en av grannbondens inhägnade kvigor på grund av ett missförstånd att det var en svensk sed. Det här med att försöka passa in kan med andra ord gå ganska långt även i verkligheten.
– Verkligen! Och jag vet inte vem skulden egentligen ligger på där, den amerikanska vännen eller hans svenska värd. Men det är verkligen en fråga om hur långt vi är villiga att gå för att hedra någon annans tradition oavsett om vi förstår den eller inte.
Det är också ett ganska vanligt förekommande tema i skräckfilmer att folk kommer undan med att göra konstiga saker och gå ganska långt innan någon sätter stopp? Inte minst om man exempelvis tittar på mamman i Hereditary.
– Folk är generellt väldigt artiga och rädda för att stöta sig med andra eller ännu värre råka förolämpa dem, särskilt när du befinner dig i någon annans hem eller kultur. Historien har också visat att vi människor är redo att gå långt för att inte göra något väsen av oss och riskera att falla ur ledet.
Jag misstänker att det var en extra bra idé då att förlägga handlingen till Sverige där ingen någonsin vågar säga ifrån om något, förutom kanske just när någon tränger sig före i en kö.
– Jag skulle inte kalla Midsommar för en politisk film, men de politiska inslagen finns där i periferin om man letar lite efter dem. Med det sagt och med tanke på vilka ämnen den berör så utgör Sverige givet sin historia absolut en passande spelplats för filmen.
De politiska inslagen är heller inte alltid så perifera. I en av scenerna i den längre teasern för Midsommar skymtar till exempel en banderoll som vid första anblicken ser ut som en glad välkomstskylt, men om man tittar närmare ser man att texten lyder “Rösta på Fritt Norr i höst. Stoppa massinvandringen till Hälsingland”. Jag frågar Ari Aster hur det kommer det sig att teamet hamnade just där?
– Hela projektet började faktiskt med en förfrågan om jag ville göra en svensk version av Wicker Man, som skulle utspelas i Hälsingland. Jag gjorde en rundresa i landskapet och fastnade bland annat starkt för historien om Hårga [en sägen om hur djävulen själv, förklädd till spelman fick ungdomarna i byn Hårga i Hälsingland att dansa sig till döds, red. anm.]. Därefter landade jag rätt snart i satt det skulle vara en passande miljö för den här historien. Det blev inte riktigt Wicker Man, men förutsättningarna för intrigen, att det skulle handla om amerikanska ungdomar som besöker en hednisk by i Hälsingland, var med från början.
Till skillnad från Hereditary, som bildmässigt är genomgående mörk, utspelar sig den största delen av filmen i ett till synes överdrivet dagsljus där förvridna ansikten som för tankarna till Aphex Twin swishar förbi. Hur framkallar man som regissör skräck utan att ha mörkret att luta sig mot?
– När jag filmar tänker jag sällan så mycket på skrämselmekanik. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de klassiska skräckinslagen, som “jump scares” och liknande. Det som däremot alltid har intresserat och framför allt oroat mig personligen är idéer och bilder som livnär sig på fantasin. Filmer som verkligen förföljer mig är sådana som handlar om ett särskilt tema och levererar ett katarsis som känns närmast giftigt. Det är mycket mer sådant som inspirerar mig än vad som befinner sig i mörkret eller ljuset. Sedan var det också väldigt lockande att göra en film som var ljus, vacker och godisfärgad men samtidigt tog upp ett mörker. Hereditary handlade till stor del om vad som göms i mörkret och vi lekte mycket med hur mörkt vi kunde gå. Det sista jag ville göra med Midsommar var att upprepa samma sak igen. Här ville vi snarare leka med vad som förblir osett när allt är synligt.
Ari Aster har själv tidigare meddelat att Midsommar blir hans sista skräckfilm inom en överskådlig framtid, då han snarare vill utforska andra genres framöver. Om den blir en lika stor modern klassiker som föregångaren återstår att se när filmen har svensk premiär den 10 juli.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2019.
