Efter de rysliga New England-folksagorna The Witch (2015) och fyrvaktarnas svar på The Shining i svartvitt 4:3-format, The Lighthouse (2019), tar Robert Eggers med oss tusen år tillbaka i tiden, beväpnad med en storstudio-budget som vida överstiger den visionäre amerikanens tidigare indieslantar. Om du bara har tänkt se en vikinga-uppsättning av Hamlet där en spritt språngande naken Alexander Skarsgård slåss på toppen av en brinnande vulkan i påsk – låt det då bli The Northman.
Lille prins Amleth förvisas från sitt hem på Island när hans älskade far kung Aurvandil (Ethan Hawke) mördas kallblodigt av sin Scar-like bror Fjölnir (Claes Bang). Ensam på de stormiga vågorna svär han att en dag återvända för att hämnas faderns död och rädda sin fagra mor Gudrún (Nicole Kidman) från den lömske Fjölnir. Åren går och när vi återser vår Northman, gestaltad av Mr.Eric Northman (True Blood-vampyren), är han en fullvuxen (minst sagt) varghuvudsprydd bärsärk som sätter tänderna i sina slaviska fiender och ylar mot månen. Fångad i en destruktiv exil-livsstil av härjande och rövartåg i det forna Ukraina får han plötsligt en vision genom häxan Seeress (Björk i sin första roll sen Dancer in the Dark) som förkunnar att tiden är inne för honom att fullfölja sitt öde. Det är med andra ord upplagt för blodig hämnd.
Cineasten Robert Eggers har nämnt Andrej Tarkovskijs långa svepande tagningar som en stilinfluens för sitt vikinga-epos, men i samma andetag medgett att mästaren själv troligen hade avskytt The Northman med varje fiber av sin ryska själ. Och det stämmer nog. För jänkarens blodstänkta tolkning av den fornnordiska myten som inspirerade till Hamlet har mer gemensamt med Conan Barbaren än Shakespeare och sövande rysk filmlyrik. Med det sagt så är The Northman knappast något Hem till Midgård-spektakel. Eggers har sin vana trogen, här tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, hängett sig åt historiska detaljer på en närmast sjuklig nivå. Valkyrior, korpar, offerriter och Uppsala-trälar ryms alla i en späckad filmisk fabel som präglas tydligt av regissörens återkommande dragning till det ockulta, till folksagor, mörker, historiska märkligheter och mystik.
Alexander Skarsgård, som nyligen knorrat över att vara för snygg för att rollsättas i mer komplexa roller, passar som handen i handsken som “en best klädd i manskött”; en två meter blond lång urtids-Terminator på dödligt uppdrag. Kanske kom Skarsgårdsklanens förstfödde son till jorden just för att spela den här rollen, så känns det. Det ligger väl i sagans natur att denna figur inte är mer mångfacetterad än din genomsnittlige Liam Neeson-hämnare. Men avsaknaden av djup kompenseras med en nypa av, vad den frispråkige fotbollstränaren Mikael Stahre brukar benämna som “naturlig aggressivitet”.
The Northman är en visuellt hänförande våldsopera i långa, välkoreograferade tagningar där avklädda hedniska midsommarriter möter fornnordisk bandy och en Gustav Lindh som synnerligen punchable hövdingason. Möjligen hämmas helhetsupplevelsen något på ett känslomässigt plan av att vår käre hämnare aldrig riktigt sänker garden, även i romansen med trälen Olga (Anya Taylor-Joy). Men trots att The Northman andas mer 300 än, låt säga Braveheart – eller kanske just därför – så är intrycket smått hypnotiskt. Upplevelsen kan liknas vid att somna och träda in i Nordman-Håkans eller E-types feberdrömmar.
Nog har studion varit inne här och där i försök att späda ut Eggers högoktaniga mjöd och strömlinjeforma Valhall-vansinnet för en bredare publik. Men i en tid då biotablån helt tycks ha slukats av personlighetsbefriade “tentpole”-blockbusters så framträder Eggers storfilms-vision som något av en uppenbarelse på vita duken. Just för hur den så tydligt bär sin regissörs egenartade och underligt underhållande signum. Hur ofta går vi på bio och ser något som tycks skrivet i runskrift och som förlösts ur eld och lera? En tjackad vikinga-Hamlet värdig vår semi-Ragnarökska samtid.
