Almost Famous - Armand Mirpour

13:39 27 May 2009

 Johannes Helje

När Armand Mirpour var två år gammal kom han till Sverige som flykting. Barndomen tillbringades i Rinkeby med mamma då pappan blev kvar i Iran. Ungefär så kommer alla intervjuer du läser med Armand i år att börja.När Armand Mirpour var två år gammal kom han till Sverige som flykting. Barndomen tillbringades i Rinkeby med mamma då pappan blev kvar i Iran. Ungefär så kommer alla intervjuer du läser med Armand i år att börja. Men de som vill stereotypisera, kategorisera och generalisera kommer att få jobba betydligt hårdare om de vill få grepp om Sveriges nya pophopp.

–Jag har gjort intervjuer där det, precis som du säger, fokuseras på min bakgrund. En journalist gjorde mig riktigt upprörd när hon envisades med frågor om min far. Jobbigt att prata om någon man inte känner. Hon tjatade om att min uppväxt måste ha varit så tung och ville så gärna höra mig säga att jag saknade min far. Jag har inte saknat honom, det är svårt att sakna något man aldrig haft. Min barndom var soft.
Intresset för film och teater föddes tidigt, men en roll som ung musiker i TV4:s Labyrint fick honom att vilja satsa på musik. Han fick chansen att sjunga sina egna låtar mot ett krav att han spelade in en demo på en vecka. Ett par år senare har han nu ett efterlängtat debutalbum i rockärmen.
–Nu är jag inne på musikgrejen och då vill jag göra det fullt ut. Det betyder inte att jag vill vara låst vid min roll som musiker för resten av mitt liv. Jag skriver också låtar åt andra artister, vilket är skönt ur ett kreativt perspektiv. Måndag pop, tisdag japanska pojkband. Variation är liv.
Du skriver poesi också. Har du planer på att släppa den?
–Någon gång skulle jag gärna ge ut en bok. Om det blir en diktsamling eller en roman vet jag inte än. Jag har alltid skrivit mycket berättelser. Sätter på datorn för att jag kommer på någonting mitt i natten. Dagen efter undrar man vad man tänkte som tyckte att det var värt att vakna över.
Keith Richards kom ju på (I Can’t Get No) Satisfaction-riffet i sömnen, spelade in det, och tyckte att det lät kasst dagen efter. Men sedan blev det en av världens kändaste låtar ändå.
–Mm, det sägs ju att Paul McCartney kom på Yesterday på samma sätt.
Har du haft en sådan musikuppenbarelse?
–Ja, en gång faktiskt. Jag kom på en ramsa i drömmen och när jag vaknade upp var den det första jag sa. Det var något jättefånigt. Typ "gröten stod kall, men jag åt den i alla fall."
Du har fått väldigt många lyssnare på MySpace på kort tid.
–Det är jag väldigt stolt över! MySpace har varit vitalt för min musik. Portalen ut till mina lyssnare. Jag är helt överväldigad, framförallt eftersom det inte bara är från Sverige. Jag har fått fans i Japan, Ryssland, Italien... Iran! Gamla släktingar har fått upp ögonen för min musik. Jag höll på att bli bortgift med en av mina kusiner! Helt sant.
Din musik beskrivs ofta som fin och stämningsfull. Finns det någon risk med att göra lugn, akustisk musik? Att man på sikt, som typ Norah Jones, placeras i bakgrundsmusikfacket?
–Har du hört mig live? Jag gillar henne, men det är inget Norah Jones över mina spelningar.
Nej, musiken må vara akustisk och flera låtar är väldigt lugna. Men hans katalog har redan hunnit bli stor för någon som ännu inte släppt ett album. Låtarna bjuder på allt från dansvänliga rytmer, tv-spelsinspirerande teman och lättnynnade melodier till mörkare toner och djupa texter. Boy Will Sing for Directions Home, som debut-albumet heter, syftar inte bara till att Armand inte är född i Sverige, utan också till att hitta hem som artist och människa.
–Jag är väldigt smickrad över intresset för min musik, men i slutändan gör jag det här för mig själv. Som artist är man sitt arbete. Det är inte så att du åker hem från studion och får varva ner. Jag lyssnar på musik hela tiden, och det krävs disciplin om jag bara ska lyssna utan att tänka på mina egna låtar. Att hitta hem som artist innebär att hitta en fungerande balans i det. Jag förstår varför alla superstars går på yoga och äter spirulina-pulver.
Armand beskriver sig själv och sitt band som ett kollektiv där folk kommer och går som de vill.
–Jag sjunger med lite olika tjejer på skivan. Det är fantastiskt att få blanda röster. Inom hiphop är folk med på varandras grejer hela tiden. Du vet, en ny hiphop-akt gör en video, sedan poppar Pharrell upp i en sekund, och sedan ser man Snoop. I hiphop säger man: ”We should work together, man!”. Men inom pop är det bara: ”Ah, jag gör pop och jag är en svår kille och jag ska fixa luggen”. Jag vill se fler cameo appearances i popvärlden! Jag vill ha som ett kollektiv där folk kommer och går mellan varandras låtar och videos, utan att det känns exklusivt. Jag vill kunna sjunga med någon på plattan, sedan olustigt sjunga låten ensam på en konsert. Alla ska vara överens om att det är så det går till.
Så vem skulle du verkligen vilja samarbeta med?
–Jag var förband åt Jozé González i Trondheim. Han hade en riktigt ljuv närvaro. Det vore ballt att utöka kollektivet också, och jobba ihop med poeter, konstnärer och regissörer. Nintendo 64-spelet Super Smash Bros. är populärt för att det äger, men också för att det huserar karaktärer från olika spelvärldar. Jag tycker att vi kan göra så i konsten också.

www.myspace.com/armandmirpour
Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!