Allting är [ingenting]

När [ingenting] äntligen kommer tillbaka med ett fjärde album är det för att med passion och elektronik beskriva det omgivande allt mer kompakta mörkret.

Christopher Sander kan unna sig ett glas vin när vi ses på Kulturhusets café. Han har precis avslutat sin föräldravecka. Tveksamt konstaterar han att han är lite ovan vid att bli intervjuad, men den där öppenheten som funnits där ända sedan vårt första intervjutillfälle i samband med [ingenting]s debut-EP i en fantasieggande replokalsgrotta i Midsommarkransen för 14 år sedan infinner sig snabbt. Senast jag träffade [ingenting]-sångaren pratade vi om soloalbumet Jorden var rund, socialt engagemang och hans ställningstagande för Feministiskt Initiativ. Den gången var sångerna klädda i mjuk pop och behandlade vardagen och saker som lämning på förskolan - och även om det som alltid fanns mörka stråk i hans sånger, ville Sander flytta fokus från knark, misär och grandiosa överdrifter.

"Det ser skitmörkt ut, allting"

På #STXLM är just den sortens mörker omöjligt att bortse ifrån. Samhällsbilden som ligger till grund för skivan är inte optimistisk. Christopher Sander talar om samhällets polarisering som ”ett narcissistiskt tunnelseende” och symtom som ”nationalismens isolation, nyliberalismens egoistiska tillväxtmantran eller de radikala ytterkanternas tribalism”. Han tycker sig se en existentiell panik och djup ängslighet, som också färgar av sig på musiken.
– Ja. [ingenting]s uttryck har ju egentligen alltid varit mörkt och dystopiskt, och jag förstår albumet bättre när jag försöker sätta in det i en större kontext. Jag gör ju ingen traditionellt politisk musik, det är alltid mer intimt och existentiellt. Men jag är en väldigt politisk varelse, och stämningarna i staden kryper in i sångerna. Det ser ju skitmörkt ut, allting. Särskilt i den här stan.

"I den här stan är vänstern så uppslukade av identitetspolitik"

Stockholm finns överallt i texter och ljud, och det är en väldigt mörk skildring av staden.
– Jag upplever den här staden som väldigt kall, väldigt hård. Snaran dras åt, och det är vad jag försöker uttrycka. Att gå omkring som människa i det här ekonomiska förtrycket. Och det kommer bli värre, för det är så få som är villiga att lyfta blicken. Steve Bannon sa i en intervju att så länge vänstern pratar identitetspolitik och högern ekonomi så kommer högern att vinna, och det har han rätt i. I den här stan är vänstern så uppslukade av identitetspolitik och av de karriärer de har utifrån det. Så länge alla fokuserar på ras och kön kommer ingen att prata om ekonomi, klass och miljö. 

Stockholmarna i Christopher Sanders texter är långt ifrån lyckliga, och går ofta genom vardagen med planer på flykt. Hanna drömmer om att hänga med sitt entourage i New York, Emilio vankar fram och tillbaka på Centralen med sin väska. Men han kommer aldrig iväg. Flykten fullbordas aldrig, och även den som faktiskt lyckas lämna är strax tillbaka igen.
– Verkligen. Just det. Det känns ganska symptomatiskt för den här stan. Folk gör något år i Berlin eller Barcelona eller LA, och sedan kommer de hem till den här lilla hålan. En genomgående grej är väl krossade illusioner och krossade flyktvägar. Det är en gäng desperata öden. Ofta tänker jag att det är ur någon sorts anhörigperspektiv, som i Billie. Man står bredvid och ser på, ser själva förfallet.

Att [ingenting] gör en cover av Billy (här Billie) från Gyllene Tiders första EP överraskar måhända, åtminstone för den som inte uppmärksammat att även Per Gessle har haft socialrealistiska ambitioner och kastat längtansfulla blickar åt John Holms håll.
- Jag läste en intervju med Kjell Andersson på EMI för länge sedan, om hur han fick den demon och såg framför sig hur Per Gessle skulle bli den nya stora berättaren. Men så gick Gessle åt ett helt annat håll. Precis som i sången..
- Min idé med Billie var att ta den här samhällsrealistiska Gyllene tider-låten och placera den i en Billie Jean-värld. Men det hörs nog mer på demon, där jag samplade Michael Jackson-trummorna rätt av. Albumversionen blev mer Berghain.

Christopher Sander har ändrat huvudpersonens genus (och stavning av namnet) och låter Billie arbeta på Debaser Slussen istället för på Domus som i originalet. Men det bottenlösa missbrukarhål som hon ramlar ner är detsamma, och för skivans flykttema är det anmärkningsvärt att den enda på skivan som faktiskt fullbordar sin flykt från Stockholm istället fastnar i ett heroinliv som liknas vid en väska som alla sparkar på.

Samtidigt finns något annat på [ingenting]s fjärde album. Det som först framstår som becksvart innehåller enstaka strimmor av ljus - någon sorts svar. Men när jag föreslår det ser Christopher Sander tveksam ut.
- Gör den?

Jomen du sjunger om omtanke och empati. Du sjunger om kärlek, om än inte oproblematisk. Du sjunger om förståelse och förlåtelse, till och med i relation till den allra mörkaste ondskan. Till och med i relation till Utøya.
- Jag har nog ändå velat att det ska finnas vägar ut ur mörkret. Men låten Utøya är speciell. Jag var lite kluven, det är egentligen bara titeln som skvallrar om vad den låten handlar om. Först hette den ”Monstret”, och den är lika mycket en bild av egen depression och avskärmande av omvärlden.

I den sortens förlåtelse av det värsta tänkbara, det mörkaste mörka, ligger något starkt humanistiskt. Eller, som vi haft anledning att tala om förr, något religiöst?
- Hm. Ja… kanske. När sånt där händer har jag en sorts förlåtande, förstående instinkt. På första skivan var embryot till en låt att försöka förstå han som mördade Anna Lindh. När de där hemska grejerna sker så sätter jag mig och plinkar på gitarren, när Drottninggatan hände drog jag direkt till studion och tänkte att här vill jag stanna.

#STXLM är den första skivan med bandnamnet sedan Tomhet, idel tomhet för nio år sedan, och den bandkonstellation som en gång var [ingenting] finns egentligen inte kvar. Den föll samman när Mattias Bergqvist drog iväg på världsturné med First Aid Kit, Andreas Jeppsson försvann med Robyn & Coldplay, Niklas Lundell blev manager åt Håkan Hellström och Sibille Attar valde egna vägar. Med vuxenliv och barn blev det sedan för krångligt att få allihop tillsammans igen. Men även om #STXLM framför allt är Christopher Sanders eget arbete var det inte frågan om att släppa det som ett soloalbum.
– Det har alltid varit [ingenting]. Allting är [ingenting]. Många av låtarna planterades på den tiden vi stod i repan ihop, och dessutom har jag haft fin hjälp av Andreas (synt) och Sebastian (bas), som backat mig när jag försökt samla ihop alla bitar.

"Vi fick 100 000 av drygt 200 pers"

Och [ingenting]s fjärde album har varit på väg ganska länge. 2015 släpptes Gaia och redan då pratade man om ett nära förestående album. Så har det fortsatt, och med varje ny låt har det kommande albumet presenterats som närapå färdigt. Ändå har det dröjt ända till nu.
– Ja precis. Mest har det handlat om ekonomi tror jag, vi hade inget bolag, och alla A&R bara pratade om streams och ville att man skulle skriva nån hit för kids. Till slut tröttnade jag på allt och frågade fansen om de ville hjälpa oss finansiera inspelningen. Vi fick 100 000 av drygt 200 pers. Sen gick det fort. Förutom att jag hade lovat bort en massa prylar som pins, affischer och t-shirts och skit, som tog tid att styra upp.  

Ljudmässigt fångar skivan ofta just den dystopiska karaktären i Christopher Sanders mörka samhällsanalys. Musiken är tät med lager av ljud. Redan i inledande Gaia II kombinerar han en intensiv U2-gitarr med tung rytm och med elektronisk röstförvrängning, och så fortsätter han balansera klockrena popmelodier med Andreas Jeppssons synthar, djup digitalt mullrande bas och rena technoeffekter. Jari Haapalainen har producerat det mesta, precis som på Tomhet, idel tomhet och han spelar mycket gitarr och elektronik.
– Jag är jävligt nöjd med hur det låter. Skivan känns inte som något man hört förut. Visst, det är pop, men på ett helt annat sätt än man annars är van vid, mer hiphopbeats, house och annat kul. 

"Jag kan bli skitstörd när jag kollar på Spotify och ser att folk som gillar [ingenting] också gillar Timo Räisänen och Love Antell."

Att publiken kanske inte känner igen sig bekymrar inte särskilt.
– Jag kan bli skitstörd när jag kollar på Spotify och ser att folk som gillar [ingenting] också gillar Timo Räisänen och Love Antell. Vafan, vi har väl inget med dem där att göra?! [ingenting] har alltid handlat mer om ett musikaliskt utforskande, vi rör oss så långt bort från sånt där Tomas Ledin-flirtande vi kan. Vår grej handlar mer om att addera olika influenser och nivåer i musiken, och göra nåt som tar avstamp i nåt mer världsfrånvänt, episkt och krautigt. Vårt musikaliska universum är betydligt större än att imitera Håkan Hellström. Men det ska bli spännande att se om folk som gillat [ingenting] förut även kan gilla de här elektroniska bitarna, för vi har ju tagit ett ordentligt kliv in i nåt mer dansant..

Två låtar skiljer sig ändå från den dominerande mörka elektroniska ljudbilden. Den ena är den upptempointensiva och ordrika indiehiten Förgätmigej, som blickar tillbaka på [ingenting]s hela existens, med tunnelbaneljud från Bagarmossen och referenser till det ursprungliga konstellationens sista suck på Dramaten 2010. Den andra är den organiska valsen Bröllopsvals (för uppgivna), där ljud av måsar, en mjuk ståbas och Nils Bergs fina träblås dominerar, även om Jari Haapalainen också varit där och lagt ett statist knaster över sången.

– Jag tycker att den blev jättevacker. Jag försökte få till en duett på den mellan Tuva Novotny och Håkan Hellström. Tuva ställde upp, men Håkan hade fullt upp med sina egna romantiska symfonier. Synd för honom, I guess. Men sen landade jag i att den blev rätt fin som den är. Och den där baskaggen som låter som motvilliga hjärtslag, är magisk. 
– Det är kul att ha skrivit en bröllopssång, fast den är rätt mörk. Man måste nog vara ganska uppgiven för att vilja ha den på sitt bröllop, typ, ”okej då, jaja, vi gör väl det då”.

Senast vi sågs berättade du att du hade fått råd av en terapeut att skriva lite sämre låtar, för att sluta ta låtskrivandet på så stort allvar. Hur har det gått med det?
– Haha. Jag har inte skrivit låtar sedan jag började gå till den terapeuten. Jag bara betar av det jag har i lager, haha.

Har du slutat gå till den terapeuten?
– Ja, tyvärr. Jag skulle nog gärna gå till honom igen. Jag har gått till andra, hade en jättebra sist. Men jag vet inte, jag landar ändå alltid i att samma slutsats; Nä, det är nog ändå inte fel på mig, det är fel på ekonomin. Det blir en fråga om klass, inte psyket.

[ingenting]s nya album #STXLM släpps den 14 december, digitalt och på vinyl.