72 timmar Tokyo

Foto: Evelina Carborn 

Tokyo fortsätter förundra, fascinera och förvirra. Vi skickade Nathalie Borgman Peters till 36-miljonersstaden för att uppleva uppklädda surikater, fängelsebarer och ett ugglecafé.

Dag 1. Kollektiv tystnad, tonfisk och husdjurssurikater

Efter tio timmars flygtid är blodsockret lika lågt som bordet vi just satt oss vid. Den resterande energin läggs på att koordinera benen i skräddarställning. De har varit hopskrynklade i flygplansläge länge och fokuseringen gör att vi inte märker att stora delar av restaurangens andra gäster har fixerat blicken på oss, eller snarare, på våra skor. Servitrisen kommer, hövligt bugande och ursäktade, tar våra skor, ställer dem i skostället och sopar den heltäckande bastmattan fri från smuts. Vi har bara befunnit oss i Tokyo i 30 minuter och har redan lyckas utmåla oss som totalt kulturbefriade västerländska klantar. Vi skäms och öppnar menyn utan att kunna läsa ett enda tecken. Efter att ha sörplat i oss ett antal olika nudelsoppor bestämmer vi oss för att släta över den pinsamma entrén genom att dricksa ordentligt. Platt fall. Servitrisen kommer springandes efter oss på gatan med sedlarna i sina kupade händer. Dricks i Japan anses vara en direkt förolämpning, lär vi oss senare.

Efter att ha dragit några klyschiga skämt om hur lost in translation vi är går vi på Shibuyas övergångsställe med genomskinliga paraplyer (alla har sådana, inte bara Scarlett). Här passerar miljontals människor varje dag i smältdegeln som klassas som världens största stad: 35,7 miljoner samsas i city och tillhörande närorter. Men förmodligen inte länge till: Japans befolkningsmängd spås halveras till år 2050. Varför? De har inte tillräckligt mycket sex. I alla fall inte med varandra. År 2012, då rekordfå bebisar föddes, såldes fler vuxenblöjor än barnblöjor. Enligt en undersökning från kondomtillverkaren Durex har japaner minst sex i hela världen, medan sexindustrin å andra sidan är en av världens största och står för en procent av landets BNP. Mer om det senare.

Vi har hittat fram till vår Airbnb-lägenhet, tio minuter buss från Shibuya, i området Hiroo. Vi har anlänt under körsbärsblomningen, en av Japans viktigaste högtider kallad Hanami. Körsbärsblomman är landets nationalblomma och betraktas som en påminnelse om det korta och vackra men förgängliga livet. För oss innebär blomningen skyhöga hotellpriser och vi har därför valt en liten, men fräsch och central lägenhet där vi betalar ynka 740 kronor per natt. Efter att ha upptäckt att princip allt i lägenheten går att fälla ihop tar vi, likt många Tokyobor en söndag, en tur till parken Yoyogi i Harajuku. Området är känt för sin ungdomskultur och en standardperson är mer lik Sailor Moon än en verklig människa. Många bär pupiller-förstorande linser vilket ger hundvalpsliknande ögon och läskig effekt. Apropå hundar är det dagen till ära marknad i de fyrfotade djurens tecken: inte försäljning av hundar, utan för. Schamponering, nagelklippning, hundkläder och accessoarer. Alla rullar runt fullt påklädda och friserade hundar i barnvagnar, även en del surikater i färgglada små outfits skymtas. Med en märklig eftersmak i munnen rör vi oss vidare mot parken. Vi stannar vid en kiosk och plockar upp några Asahi, ett av Japans största ölmärken som också ger ut landets största nyhetstidning med samma namn. Vi hinner notera att det mesta går att köpa i smaken grönt te: chips, öl, yoghurt, glass med mera. Väl framme slår vi oss ner mellan ett gäng 20-åringar, som mimar och dansar till bakgrundsmusik, och ett annat sällskap i yngre ålder som tagit med klassiska instrument och notställ till parken och spelar en enklare symfoni. Mixen mellan fiolstråkar och j-pop lockar fram jetlagen i oss.

På bussen tillbaka noterar vi tystnaden, ingen pratar. När vi försöker samtala tittar en japansk kvinna upp från sin kattidning med skarp blick.
Den offentliga tystnaden är inget som hänger med in på kvarterskrogen i Hiroo. Här sitter hipsters och affärsmän sida vid sida på långa träbänkar och gestikulerar över små skålar sashimi, tofu, stekt ris och spett. Vi gläds över den engelska menyn och beställer in ett gäng japanska smårätter. Den råa purfärska tonfisken smälter lätt på läppen och om vi tidigare tyckte att naturell tofu smakar lite ändras uppfattningen helt. Affärsmännen bredvid har noterat vår utländskhet och etablerar kontakt. Efter småprat om våra matval vinkar de till sig servitrisen. In kommer en drös med nya rätter de vill att vi ska smaka. Eftersom min vän är vegetarian får jag sätta i mig rått hästkött av det segare slaget framför en publik av nickande och leende japaner. Vi äter upp och drar innan de överförfriskade hinner beställa något mer till oss.

Dag 2. Ugglecafé, heta källor och red light
Redan för 15 år sedan öppnade det första kattcafét i Tokyo: fik där ett 30-tal katter fanns tillgängliga för kel och mys. Idag har caféerna gått från trend till mainstream och den nya katten är ugglan. När vi vaknar, fortfarande mätta efter gårdagens måltid, bestämmer vi oss för att besöka ett sådant ugglecafé. Vi tar tunnelbanan upp till Asakusa, för övrigt känt för sin genuina omgivning med tempel och trädgårdar (det var turistigt, åk inte dit för miljön). I en källare sitter ett tiotal ugglor i varierad storlek uppflugna på reden. De verkar inte ha något emot att bli klappade, eller uppburna. Man kan köpa te och kaffe i kassan. Min vän tycker det hela är jobbigt att se, så vi går därifrån efter att ha hållit i en uggla. 

Vi bestämmer oss för att smälta intrycken på ett onsen, japanska för het källa. Eftersom nästan hela Japan är vulkanisk mark kan du i princip skapa din egen källa om du gräver tillräckligt djupt. Landet har dock stränga regler för detta och enligt ”Den japanska lagen för heta källor” måste vattnet komma från 1,5 kilometers djup. Känslan av att bada i jordens inre infinner sig när vi sjunker ner bland svarta stenar i kristallklart kokhett vatten. Vi har tagit oss till Tokyo Bay och ett onsen i mer traditionell anda. För 160 kronor får du tillgång till ett 20-tal pooler, inomhus och utomhus i japansk trädgård, salt- och ångbastu och en kimono. Män och kvinnor badar isär och badkläder är inte tillåtet. Liksom tatueringar. I Japan är kroppsbläck synonymt med den japanska maffian och kriminalitet, och har därför lett till nolltolerans mot tatueringar på gym och badhus. Längst gick Osakas borgmästare Toru Hashimoto när han 2012 bestämde att alla offentligt anställda med tatueringar skulle dokumenteras, om var tatueringen satt och föreställde. Detta för att tatueringar signalerar dålig trovärdighet. De som vägrade sades upp. Vi är tur nog otatuerade och rör oss sakta mellan bonsaiträd, små vattenfall och rykande vatten. Det är knäpptyst, folktomt och kliniskt rent. Efteråt får vi sitta i små marmorduschbås med spegel och en rad tvätt- och återfuktade oljor finns till förfogande. Vi lämnar badhuset renare än någonsin.
Planen är att tillbringa kvällen i Golden Gai: ett nostalgiområde där inte mycket ska ha ändras sedan andra världskriget, cirka 200 barer i miniatyrformat på en yta stor som några fotbollsplaner. För att komma dit måste vi ta tunnelbanan till jättestationen Shinjuku och sedan gå igenom Kabukicho, Tokyos red light district. Som tidigare nämnt är japaner förtjusta i porr, men mindre i traditionellt sex. Fenomenet har döpts till ”celibatsyndromet” av japanska myndigheter och syftar främst på att unga väljer bort sex. Enligt JFPA, Japan Family Planning Associations rapport från 2013 har en tredjedel av landets befolkning under 30 aldrig dejtat, 45 procent av kvinnorna är ”ointresserade av eller föraktar sex”, bland män ligger siffran på 25 procent. Det sägs dels bero på landets usla barnomsorg som gör att 70 procent av kvinnorna säger upp sig när de blir gravida. Dessutom uppger många män att deras arbete gör dem för trötta för att tillfredsställa någon annan. Eftersom dessa män också är ett stort hot mot japans ekonomi och tillväxt (de vill inte föröka sig) har även de uppmärksammats av myndigheter. De kallas ”herbivore-män” vilket betyder gräsätande män och syftar på att de väljer bort ”kött”. Enligt artiklar av bland annat SVT och The Guardian föredrar många istället hentai, animerad porr, och robotar.

I Kabukicho ligger robotbarerna tätt, liksom ”kärlekshotellen” där du betalar per timme. På grund av bostadsbristen och trångboddheten bor många i tjugoårsåldern hemma, och kärlekshotellen används flitigt av platsbristskäl.
Väl framme i Golden Gai är vårt intryckskonto övertrasserat och vi varvar ned med öl. I varje bar ryms endast fem-sex personer, vilket skapar familjär stämning och högt i tak. Vi beställer en slags sojaomelette, fransmännen bredvid förklarar att det förmodligen är barägarens rester från igår. Den är hur som helst god och kvällen fortsätter i samma anda: minibarer och små samtal med bordsgrannar.      

Dag 3. Vintage, fängelsebar och nappflaskor
En annan effekt av att yngre japaner bor hemma länge är att de har möjlighet att lägga extremt mycket pengar på utseende och kläder, vilket de också gör. Det japanska modet är förvånansvärt likt det svenska: raka, rena linjer och hög kvalitet. Den höga klädomsättningen gör Tokyo känd för sina stora vintageområden. Vi tar tunnelbanan i cirka 40 minuter till Shimokitazawa, främst känt som bohemområde där hälften av invånarna ryktas vara musiker. Och mycket riktigt, gatorna ser ut att vara inredda av Beyond Retros visual merchandiser och många bär ett gitarrfodral lite nonchalant över axeln. Jag, som inte är mer än 1,50 centimeter över marken, finner att kläder för första gången sitter väldigt bra. Min vän, vanligtvis en storlek small, får gå upp till large.
Efter några fynd drar vi oss tillbaka till Shibuya för middag. I området finns även en omtalad fängelsebar.  Efter en snabb måltid bestämmer vi oss för att titta förbi. Anonymt på andra våningen i ett bostadshus öppnas hissdörrarna till Alcatraz E.R. En servitris, iklädd sjuksköterskekläder och röda nätstrumpbyxor, förklarar att vi blivit intagna på ett fängelse för mentalsjuka innan hon sätter handklovar runt våra handleder och för oss till en cell. Stället är inrett in i minsta detalj och gör att vi sveps med. Gallercellerna är placerade i två våningar, ovanför oss blir gäster tvingade att dricka upp drinken de fått i nappflaska. Vi inrättar oss i cellen och beställer. Plötsligt släcks alla lampor, det blir bäcksvart och hård elektronisk musik börjar spelas samtidigt som ett stroboskopliknande ljus, tio gånger en vanlig klubb, sätts igång. Efter fem minuter är vi båda nära ett epilepsianfall när ljuset slutar blinka och mörkret åter infinner sig. Vi ser ingenting, men hör skrämmande vrål – personalen har klätt ut sig till monster och knuffar på oss i cellerna. Det låter löjligt men den omtumlade ljusshowen har gjort att vi känner oss groggy och lättskrämda. Vi vinglar därifrån och vidare ut i Tokyo-natten. Sex dagar kvar. 

Rör dig i dessa områden

Shibuya
Det klassiska megaövergångsstället som ofta får symbolisera staden i filmer och nyhetsinslag finns här, liksom de flesta stora kedjor, restauranger och klubbar. En vanlig mötesplats är statyn av hunden Hachiko, som varje dag väntade på sin husse vid stationen. När ägarendog fortsatte han dagligen vänta i nio år. Hachiko har blivit symbol för japanernas värderande av lojalitet och plikt och en tunnelbanelinje har även döpts efter hunden. 

Shimokitazawa
Varannan person ryktas vara musiker i området, och många bär också nonchalant runt på instrument likt accessoarer. Bohemställe med second hand-butiker, skivaffärer, barer och spelningar.

Harajuku
Lolita-mekka och beskrivs ofta som tillhåll för Tokyos yngre generationer. Här är alla beredda att fotas av streetstyle-fotografer och varje strumpa är vald med stor omsorg. Second hand-butiker, mobilsmycke-affärer och ögonlinser i mängder. På söndagar är det ofta någon form av marknad i den tillhörande Yoyogiparken, som även är ett populärt tillhåll för dansande j-popkids.

Shinjuku
En knytpunkt i tunnelbanenätet. Här gömmer sig många bra klubbar och barer. Håll utkik efter engelska magasin likt Nöjesguiden i affärer, skivbutiker eller gallerior för att se vad som händer. Det mycket trevliga minibarområdet Golden Gai ligger även bakom red light-distriktet Kabukicho.
 

betyg: 6

Kvinnliga konstnärer
Moderna museet satsar just nu på en utställning nästan helt av kvinnliga konstnärer. Representation i konstvärlden värderas.

Bildbaserade menyer
Japaner älskar att fota allt de serverar. Utan detta bildintresse skulle vårt matbeställande vara mer riskfullt.

Varma toalettsitsar och tunnelbanesäten
Något vi i väst borde lära oss mer om.  

Ingen dricks
Dricksa inte! Det betraktas som en förolämpning.
 

betyg: 1

Offentlig tystnad
Om du pratar på buss eller tunnelbana – gör dig beredd på mördande blickar. 

Inga papperskorgar
Trots att gemene offentlig yta förmodligen är renare än ditt eget nystädade hem finns inga papperskorgar. Om du hittar en är det förmodligen en minisortering, japaner älskar återvinning.

Ologiska gatunummer 
Taxi runt husknuten kommer bli vardag om du inte likt japanerna, gör dig beroende av en kartapp.

Ghiblimuséet
Till det omtalade museet av animationsmakarna på Studio Ghibli (Spirited Away) måste du köpa biljett flera månader innan besök. Höga förväntningar men platt fall, museet var extremt litet och inte mycket för världen.