Teodor Stig-Matz gör det minst värdiga en människa kan ägna sig åt – åker på kryssning.
Vi har druckit varsin halva av en flaska innehållandes t-sprits-substitutet Furst Uranov vodka. Till applåder från en samling pigga 80-åringar går vi, för andra gången på lika många kvällar, upp för att hämta vårt pris: en flaska prosecco och två exemplar av den väldigt tyska chokladkakan Ritter Sport.
Mitt sällskap, Jack, hoppar upp på min rygg och ur högtalarna blastar Celebration med Kool and the Gang. Jag känner mig mer levande än jag gjort på länge. Men först, låt oss spola tillbaka bandet till en annan festkväll. Det är 2016 eller 2017 eller däromkring. Jag är typ 24 år gammal och snubblar omkring på Södra teatern i Stockholm. När jag kommer till det där dansgolvet i källaren ser jag något som äcklar mig: en manlig svensk kändis i 50-årsåldern står i DJ-båset och festar loss. Svetten rinner ner för hans panna; blicken är samtidigt väldigt kåt och väldigt förvirrad. Ibland vrålar han med i refrängen till Come on Eileen, i andra stunder ser det ut som att han inte vill något hellre än att åka hem.
Då fanns det få saker jag föraktade så mycket som folk över 30 på nattklubb. Åk hem och var med era barn. Har ni inga barn? Läs en bok eller gå på bio eller gör ett spännande peruanskt långkok ni lärt er av Cramby. Den enda köttmarknad ni hör hemma på är en sådan man hittar i en saluhall. Ungefär så tänkte jag, och ungefär så tänker jag fortfarande. Problemet är att jag nu själv har gått över 30-strecket. Enligt mina egna regler har jag sålunda ingenting att göra på klubben. Det betyder tyvärr inte att jag på något magiskt sätt har förlorat all vilja att go loco. Att bli alldeles för berusad och se ut som en idiot på ett dansgolv är trots allt populärt av en anledning, så vad göra?
Bar eller restaurang är ett alternativ, men där saknas allt som oftast möjligheten till dans. Finns det dans börjar vi röra oss lite för nära konceptet nattklubb, och vår självvalda värdighet är åter som bortblåst. En hemmafest, säger kanske någon, och det är väl fine. Helst dock inte i mitt hem, där jag behöver sköta förberedelserna innan och städningen efter. Och ska man förlita sig på andra blir festandet något man själv inte längre har kontroll över.
Slutligen finns det förstås klubbar som riktar in sig på en äldre publik. Men genom åren har jag hört ryktas att även unga besöker dessa, ironiskt. Och det vill inte jag. Min vilja att släppa loss och ta mig en svängom är helt och hållet ärlig. Jag bor i Göteborg, och en dag när jag promenerar längs Karl Johansgatan i Majorna slås jag av en snilleblixt. Stenas Tysklandsterminal ligger bara ett stenkast bort, kan den vara lösningen på alla mina problem? Att supa skallen av sig på en kryssning är förvisso det kanske minst värdiga en människa kan ägna sig åt, men herregud, det är ju internationellt vatten. Där råder inga lagar, eller kanske några, men i alla fall inte lika många som på hav inom nationsgränser.
Kryssningar – åtminstone de som avgår på vardagar – har också fördelen att de flesta andra som frekventerar dem är pensionärer. Mitt 24-åriga jag, eller motsvarande person, kommer därför inte att finnas där och döma mig när jag gör the Macarena. Till sjöss är jag fri, tänker jag mig. Mitt första hinder på vägen för att nå detta föreställda festparadis är att jag måste hitta någon annan som 1. Kan tänka sig att åka fram och tillbaka till den föga spännande tyska hamnstaden Kiel med enda syfte att bli berusad och 2. Har möjlighet att göra detta på en måndag. Alla tackar nej utom Jack, som också är trött på att vara vuxen och dessutom har ett jobb som tillåter att han tar ledigt med kort varsel.
Vi möts på terminalen en timme innan avgång. Det är en plats som påminner om slutet av historien: 90-talets hårdplast och klara accentfärger är överallt. I ett hörn står fyra vita solsängar, som för att inbilla oss att vi ska till Thailand och inte Nordtyskland. Snabbt märks det att vi mycket riktigt är bland färjans yngre passagerare, runtomkring oss är det idel gråa hår och rynkiga ansikten. Humöret verkar dock ligga på topp hos de flesta. Landgången är ur bruk så vi ska ta buss ombord, en excentrisk herre insisterar dock på att springa de 200 metrarna till bildäck (i ösregn, ska sägas), och får konstigt nog tillåtelse att göra detta. Han kutar iväg för glatta livet, fast besluten om att komma ombord M/S Stena Scandinavica först av alla.
Färjan – som med sitt vita skrov och relativa storlek ser ut ungefär som de flesta färjor (även om Expressen i en artikel från 2010 refererar till den som en superfärja) – byggdes på varvet Hyundai Heavy Industries i Ulsan i Sydkorea och sjösattes 2002. Sina första tio år i bruk hette den M/S Stena Britannica och gick rutten Hoek van Holland–Harwich. 2010 renoverades den på Remontowavarvet i Gdansk och började då brinna. Ingen skadades och färjan verkar ha klarat sig okej, för bara året därpå fick den sitt nuvarande namn och rutt.
Detta är dock inte den enda brandincident som inträffat på Scandinavica. I ett nummer av Sjöfartstidningen från i fjol berättar Martina Thowsen, som är vaktmatros på skeppet, om en händelse samma år. En kall februarikväll får hon ett larm på sin telefon. Rök har börjat sippra ur en kyltrailer på ett av bildäcken. Thowsen och senare anländande kollegor agerar och lyckas släcka branden med hjälp av pulversläckare och vattenslang. Senare kommer hon, tillsammans med resten av besättningen tilldelas Nordkompass brandsäkerhetspris för sina insatser i samband med händelsen.
Gott så, men enligt Thowsen var denna händelse långt ifrån någon engångsföreteelse. Sedan hon började arbeta på färjan 2011 har mindre bränder utbrutit flera gånger. När jag läser detta, strax innan vi kastar loss, blir jag av förklarliga skäl livrädd. Är det så här jag kommer att dö? Skulle jag ens vara mest känd av de avlidna passagerarna? I bästa fall blir jag som han i Village People som dog i 9/11, men förmodligen är det någon före detta Ensam mamma söker-deltagare ombord som tar min plats i notiserna under de stora artiklarna om Katastrofen. Story of my life.
(Jag är medveten om det motbjudande i denna tanke, men dödsångest har en tendens att framhäva åtminstone mina narcissistiska drag.)
Färjekatastrofer i västvärlden är numer en relativt ovanlig företeelse, kan jag lugna mig med. Den senaste riktigt stora var haveriet på M/S Costa Concordia, som gick på grund vid ön Giglio utanför Toscana den 13 januari 2012. 32 personer dog och händelsen blev globalt uppmärksammad – inte minst på grund av agerandet hos skeppets kapten. Det är han, Francesco Schettino, som får färjan att gå på grund när han gör en hälsningsgir för att säga hej till en kollega som är bosatt på ön. Det är han som i hela världen kommer att bli känd som ”Kapten ynkrygg” efter att han flytt skeppet innan de sista överlevande passagerarna tagit sig av (ett big no-no i båtvärlden). Han kommer senare att dömas till 16 års fängelse för sin roll i katastrofen.
Innan det har vi förstås Estonia-katastrofen 1994, då hela 852 personer, varav 501 svenskar, mister livet. Olyckan inträffar när gångjärnet i ett av bogvisiren brister och vatten börjar läcka in på bildäck. Och av allt att döma är det just en olycka, även om konspirationsteoretiker och mindre nogräknade journalister senare kommer försöka göra gällande motsatsen. Någon tragedi utan gärningsman är det dock knappast när M/S Scandinavian Star går upp i lågor fyra år tidigare och 159 personer dör, efter att mellan fyra och sju bränder anlagts ombord. Ingen person har dömts för mordbränderna, men en undersökning från 2013 visar att de med största säkerhet anlagts av besättningsmedlemmar med god kännedom om försäkringsbedrägerier.
Nej, detta är för deppigt. Åter till artikelns huvudtema: två inte längre unga mäns tillfälliga flykt från 30-årskris in i alkoholdimman.
Efter hissturen upp från bildäck möts vi av en interiör snarlik den i terminalen. Heltäckningsmattan har ett färgglatt mönster som påminner lite om det av Lasse Åberg som pryder sätena i den förra generationen av Stockholms tunnelbanevagnar; de många träpanelerna ser ut att vara gjorda i allt annat än trä; i hallen är en sorts ergonomiskt formade kuddar uppsatta på väggen. Det verkar vara tanken att man ska stå och luta sig mot dessa, men under resan ser jag inte en enda person göra detta.Vi går till vår hytt och öppnar den med sådana där kort man sticker in, sådana som brukade finnas på hotell innan de bytte till chip. Old school och charmigt förvisso, men också störigt eftersom proceduren måste upprepas minst fyra gånger innan den gröna lampan lyser och dörren går att öppna.
Hytten vi har valt är skeppets allra billigaste. Den kommer med våningssäng, saknar fönster och påminner inte lite om en fängelsecell. Hade vi lagt till 400 kronor på de drygt 1900 vi betalat för resan hade vi fått ett fönster, men herregud, hur kul är det att titta på havet? Jag väljer underslafen och lägger undan min väska, sedan går vi till restaurangen ett däck ner för att äta middag.I kantinen har vi att välja mellan biff stroganoff och köttbullar med brunsås, potatismos och lingon. Vi tar båda det senare alternativet och får oss varsin väl tilltagen klick med mos tillsammans med ett antal lätt rektangulära bullar som varken ser särskilt aptitliga eller äckliga ut. Vi sköljer ner halvfabrikaten med varsin flaska öl, och allt som allt kostar kalaset ungefär lika mycket som ett besök på en faktiskt okej restaurang i stan. Inte särskilt konstigt, på sjön finns det ingen konkurrens som kan hålla nere priserna, vad ska vi göra, simma över till en annan färja?
Efter en kort paus i hytten är det dags för kvällens underhållning. Den äger rum i baren och består av att en mycket jovialisk kvinna vid namn Anna Brygård, ackompanjerad av ett backing track, sjunger låtar som publiken önskar. Och som hon gör det! Vi ber henne sjunga Purple Rain och hon ger den verkligen sitt allt. Är det detta som är min ultimata form av underhållning? funderar jag. Såhär härligt är det knappast att se något hajpat indieband på Stay out West. Brygård står också för kvällens andra programpunkt, som är ett musikquiz där hon förutom att agera quizmaster själv sjunger låtarna. Jag och min kompanjon är fullt beslutna om att ta hem denna ärofyllda tävling, men på fråga sju stöter vi på något man sällan är med om när man går på quiz på land. Ett gäng äldre damer från Mellerud kommer över och frågar oss rakt ut: är det verkligen Bruce ”Bossen” Springsteen som gjort Hungry Heart? Om vi bekräftar detta kan de ge oss svaret på en fråga vi inte kan svaret på. Jack tackar genast ja till denna Faust-deal, men jag är tveksam. Kommer proseccon och Ritter sport-kakorna verkligen smaka gott om vi har kommit över dem på det här omoraliska viset?
Jag lyckas övertala min vän om att vi inte behöver använda svaret från Mellerudsbrudarna (deras lagnamn). Vi kommer att vinna ändå. Detta kommer också att ske, men inte utan att jag i ett tie break behövt gissa åldern på Anna Brygårds kompis, som också är med på resan. Hon visar sig vara 50 år gammal och jag kommer med 47 närmare än det andra laget, som uppenbarligen är mer rädda för att vara oartiga. Våra konkurrenter råkar för övrigt vara några av de enda andra relativt unga människorna på resan. Av detta faktum skulle man kanske kunna tro att det är ny musik i quizet, men så är inte fallet: främst handlar det om golden oldies av artister som Neil Sedaka och Vikingarna. Är unga människor bättre på meningslös trivia om gamla låtar? Det verkar så.
Efter vinsten hamnar vi genast i samspråk med Mellerudsbrudarna. De är ett riktigt härligt gäng, som en till två gånger om året tar bilen ner till Uddevalla för att sedan hoppa på en chartrad buss till färjan. De är här av två anledningar: 1. För att köpa på sig en årsförbrukning öl, vin och sprit och 2. För att ha en go’ jävla minisemester. Jack bestämmer sig tyvärr för att det är läge att börja skapa lite dålig stämning. Han frågar damerna hur lång tid de tror det skulle ta innan man dog om man bestämde sig för att hoppa överbord. De förstår inte charmen med min väns doom and gloom-humor och själv vänder jag bort ansiktet för att slippa vara en del av tystanden som uppstått. Som tur är glöms det hela snabbt bort och snart pratar vi åter om roliga saker som spritinköp och andra gånger vi varit riktigt kalasfulla.
Någon gång runt femstråket vaknar jag av att Jack ramlar ur sin säng. Ett par timmar senare vaknar jag igen. Denna gång av att jag är illamående, har en vidrig huvudvärk och att det är morgon.
Vi anländer till Kiel om ett par timmar, och nu ska det ätas frukostbuffé. Denna består bland annat av ljummet, inte särskilt krispigt, bacon samt en äggröra som lyckas vara både rinnig, torr och svampig på samma gång. En bit salmonella i varje tugga är min spontana tanke, men min kropp kräver salt, och då är det bara att äta upp och tänka bort allt det vidriga.
Den Nordtyska hamnstaden är täckt i ett tjockt lager dimma, det regnar och ingen del av mig vill gå ut. Men ut går vi och nu vankas det sightseeing. Mycket att se finns det dock inte, heller inte mycket att göra. Under våra cirka tio timmar går vi 27 000 steg och diskuterar Bengan Boys med ett gäng handbollsentusiaster på en bar där man får röka inomhus. Ett tag får vi för oss att vi ska köpa gräs. Inte eftersom vi är några vidare fans av detta, men det är sedan några månader tillbaka lagligt i Tyskland, och då vill man ju ta seden dit man kommer. Tyvärr är det än så länge bara legalt att inneha och röka cannabis, köpa måste man fortfarande göra av langare.
Då vi är livrädda för en situation där vi frågar någon och han anklagar oss för rasism (om det är en svart person), eller otrolig dumhet (om det är en vit), när han inte alls visar sig vara en knarkförsäljare utan en key account manager, ger vi snart upp detta projekt. Sedan äter vi en fiskmacka som faktiskt är otroligt god. Det är allt, men det räcker också fint. Jo, just det, vi gör oss också bekanta med en viss Furst Uranov, vars vodka kostar strax över fem euro flaskan. Det är lockande att föreställa sig denne greve, vars enda vilja i livet är att skapa billigast möjliga vodka. En man som reser runt gjorden för att hitta de sämsta råvarorna, som han sedan bränner hemma på sitt gigantiska slott någonstans i Östpreussen. Tyvärr verkar vår kära Furst vara en helt och hållet fiktiv person, hans vodka är däremot högst verklig, och den tillbringar vi de första timmarna av vår hemresa med att inmundiga. När vi kommer till baren för runda två av quizet är vi asplakat och beter oss som att vi äger stället. Här kommer quizkungarna för att försvara sitt bälte! Ja, eller två idioter på resa.
Vinner igen gör vi hursomhelst. Efteråt stannar vi kvar för en sista öl i baren, men nu börjar det bli svårt att festa vidare. Att vi är två män på ålderns relativa höst börjar göra sig påmint. Och jag längtar hem; hem till min tjej och till att inte vara full och inte känna marken röra sig under mina fötter; hem till ett sovrum med fönster och inredning som inte är hämtad från C/O Segemyhr. När vi går i land morgonen efter är jag glad att jag gjort resan, men känner ingen vidare lust att någonsin göra den igen.
